Kategori: Berättelser ur livet

Igår kväll när jag kom hem från Cooltura efter ett ganska hetsigt gräl om illyrernas ursprung stod jag en stund i fönstret och tänkte på detta att det går att gräla om illyrer. Fast det är ju klart att det gör.

Innan vi kom in på den illyriska frågan hade jag fått mig ett par historier om kroater i serbiska koncentrationsläger i östra Hercegovina under det senaste kriget till livs. Så här minns jag delar av den ena:

Goran, Ivan och Davor, tre ganska unga hårdföra kroatiska män är instängda i en trång cell. De sover på det nakna betonggolvet och så gott som varje dag blir de slagna blodiga. En dag blir Goran förd till den serbiske kommendanten, som efter en stund ställer följande fråga: ”Vad skulle du göra med mig om jag vore du och du jag?” Goran funderar kort och bestämmer sig för att säga sanningen (med risk för att bli ihjälslagen): ”Jag skulle bryta sönder vartenda ben i kroppen på dig.” Kommendanten ler brett och svarar: ”Se där, en sann Ustaša-man! Ingen fegis.” Och lite senare skaffar han fram cigaretter åt Goran.

Davor, advokat och bildad man, som hatade den kroatiske presidenten Tuđman, kallas en dag till kommendanten. På bordet framför dem båda ligger ett papper där det står ”Knulla Tuđmans morsa!”. Kommendanten befaller Davor med pistolen tryckt mot hans ena tinning att skriva under pappret. Davor vägrar och förs då tillbaka till cellen under hugg och slag. När Ivan och Goran får höra vad som hänt undrar de varför Davor inte skrev under. ”Jag knullar Tuđmans morsa när eller om jag har lust, inte för att någon skiten četnik befaller mig.”

Ja, och sedan blev det dags för illyrerna…

Härom kvällen stod jag här på min spårvagnshållplats och väntade på trean som skulle ta mig till Trešnjevka (Körsbärskvarteret, ni vet). Jag tittade på reklambilden från Terme Čatež och tänkte att ”moje ljeto” (min sommar) väl var på väg mot sitt slut för den här gången. Kanske redan borta.

Men kvällen var ljum och jag följde de solnedgångsbelysta spårvagnsspåren med blicken bort mot ett slags oändlighet eller kanske bara till Držićeva. Jag tänkte lite oroligt att nu börjar snart den första hösten utan Londi. (Ja, läser ni här får ni skylla er själva, gång på gång häller jag min bräcklighet och mitt oroliga medvetande om alltings bräcklighet över er.) Hur kommer det att vara när året mörknar och jag går utan min mörkpälsade älsklingsvarelse? Hur blir det när jag närmar mig nollpunkten? Jag fäster blicken vid de blänkande spåren och försöker hitta den flytande dimensionen.

Jag vet inte hur många gånger jag har rest med tåg utmed Sava på vägen mellan Zagreb och Ljubljana. Fler än ni anar, kanske jag kan säga. Sträckan mellan Krško och Zidani Most är speciellt vacker för där ser man nästan hela tiden Sava, flodkrökarna med träden som speglar sig, byarna som ser sig själva i vattnet, kyrkorna, de små husen. År efter år reste jag här med Londi, sedan reste jag ibland ensam för att hon inte längre orkade så bra och nu reser jag alltid ensam för hon är inte här längre. Det tragiska är inte att jag reser ensam utan detta att Londi inte längre går på jorden. Det är det tragiska. Genom åren har jag tittat speciellt på en liten dunge av barrträd, något slags granar, någonstans mellan Sevnica och Zidani Most, och jag har tagit många bilder och nu när jag tittar på bilderna anar jag att träden blivit synligt större. Mellan dem verkar det finnas ett slags minnesmärke, en stenplatta – fast jag är inte helt säker. En grav?

Den senaste bilden är den i mörkret, tagen för någon vecka sedan. De andra är från olika förgångna år…

Den här sommaren har varit tunnlarnas sommar. Kanske har jag långsamt gått igenom en ny födelse. Det började, tror jag, i Vojvodina och där närmare bestämt i Subotica/Szabadka i Kosztolányi Dezsős födelsestad. Det var i slutet av maj och många av gatorna var som gröna rör, knappast någon öppning upptill, allt bara tätt och grönt och bakom det gröna, husen. När jag kom till Budapest i början av augusti kände jag igen de här gröna tunnelgatorna. Andrássy út till exempel, är trots sin storlek och bredd ändå ett grönt rör på den där speciella sträckan. Jag var inne i det och kände dess skydd och mysterium.

Jag tänkte då och då under sommaren på detta med att vara inne i något vibrerande grönt och långsträckt. Och att det var något betryggande över det och att det var en okänd vinkel av det ungerska. Men så i slutet av sommaren kom jag till Gallura på Sardinien och där blev tunnlarna med ens trängre, hårdare och brunare. Plötsligt var det allvar. Jag kröp på knäna uppför och nerför nuraghernas spiraltunnlar, jag kröp från rum till rum i de trånga håligheterna i stenålderns ”Domus de Janas”. Ofta var det helt mörkt omkring mig och klaustrofobin bodde granne med tryggheten och slog sina armar om den. Göra motstånd eller släppa efter. Och jag föddes igen bland stenar.

Den här sommaren – ja, det är väl en del kvar av den – har jag rest som kanske aldrig förr, ja, egentligen har hela det här året varit ett resande hit och dit. Jag har rest till platser men jag har också varit på flykt undan de alltför tydliga minnena av Londis sista dagar med mig här i världen. På något vis har jag nog – åtminstone ytligt sett – införlivat sorgen och saknaden efter henne i min tillvaro på ett sätt som inte skapar ständiga sprickor eller jag försöker övertyga mig själv om att det är så, som nu till exempel. Men jag vet också att jag måste vara mycket försiktig för att inte falla ner i den avgrund som medvetandet om att hon inte längre går här på jorden gång på gång ställer mig inför. Jag har märkt att sorgen, om jag inte ger noga akt på mig själv och håller mig stramt, kan förvandlas till skräck. Ja, jag vet inte om ni kan följa mig nu, men det är så att jag ibland anfalls av förlustens fasa och jag blir då också rädd för människorna omkring mig, rädd för att de ska säga saker som jag inte klarar, rädd för att de alltför tydligt ska se att jag är stympad utan Londi. Det är detta att inte längre vara hel som hotar mig och min jämnvikt. Londi och jag var en enhet som bröts sönder den tjugoandra december förra året. Vi hade ett gemensamt blodomlopp och hur gör den del som är kvar när något så livsviktigt trasas sönder? Det är en kamp och ofta flyr jag också undan påminnelserna om att inget kan återställas till det som var en gång. Underligt nog kan jag ganska ofta vara glad och liksom vanlig, men så öppnas plötsligt en lucka under mig och det är fritt fall rakt ner i ingenstans. Det här är något annat än jag tänkt mig att sorgearbete skulle vara.

Jag har valt ut tre bilder av Londi från tiden då hon var så där tio-tolv år. Den första är från en simtur i Ruppiner See under en av våra gemensamma Europa-resor.

Den andra är från Lilla Apelviken i Varberg, kanske från den nästsista gången vi tog oss till Sverige tillsammans.

Och den tredje är från en bröllopsfest här i Zagreb i februari 2011.