Kategori: Berättelser ur livet

Igår lät jag litteraturfestivalen förvandlas till en filmfestival: Tillsammans med Vesna och Đurđica gick jag på Doris Dörries film ”Grüße aus Fukushima” (Pozdravi iz Fukušime) på Kino Europa. Jag hade hittat den i festivalprogrammet och tänkt att ja, kanske detta kunde vara något. Och det var det.

ja, jag har tillåtit mig att dekorera bilden med orecchi di Venere, för detta har ju även med havet att göra

Filmen började med några snabba, för mig inte helt begripliga bilder av ett brudpar på på en lantlig väg i en dramatisk uppgörelse. En ko såg på, minns jag. Flickan som var bruden möter vi sedan olycklig och så rullar ett händelseförlopp fram. Hon far till Fukushima efter den stora olyckan för att hjälpa till som clown där. Nej, det här går visst inte att berätta, så jag skyndar mig lite så att det inte märks för mycket. Hon, jag tror hon heter Marie, tröttnar snart på att vara clown i evakueringsboendet. En kvinnas hånfulla blick blev droppen. Den som tittat på henne var Satomi, den sista gejshan i Fukushima. Satomi knackar på hos Marie någon dag senare och ber henne att köra henne ut till det förgiftade spärrområdet – hon vill hem. Marie lyder ovilligt. Och så blir det så att de båda bor i Satomis gamla förstörda hem. De putsar bort stoft och lagar hål och Satomi visar det döda trädet där Yuki hennes sista gejshaelev dött vid katastrofen. Inför nätterna strör de salt på sig mot vålnaderna, men Marie drar dem ändå till sig. Ibland jamar de till varandra under nätterna. Det höjer himlen och gör det lättare att finnas till. Satomi försöker lära Marie att bli mer smidig och förfinad i sitt sätt, att servera te och inte slamra, att sitta med benen ihop. Marie tycker att Satomi är elegant men får tillbaka att hon själv är en elefant. Detta på ett slags engelska. Ibland gör kameran ett svep ut över havet och det döda landskapet, någon gång får de besök. Vid ett tillfälle kommer en man för evakueringsboendet. Han bjuder på saké eller kanske något starkare och det blir vilt och livligt på ett sätt som fyllde även åskådaren på bion. Och så en natt när Yukis ande följt Marie ända in i huset kommer ögonblicket när Satomi bekänner att hon sparkat ner Yuki från trädet. Det uppstår ett slags kaotisk spricka mellan de båda kvinnorna och Satomi skickar Marie att hämta vatten. Under tiden Marie är borta försöker Satomi hänga sig i trädet, men Marie kallas tillbaka på ett sätt jag inte talar om, och hon lyckas rädda Satomi. Det blåser och fladdrar och det känns som om man vore i världsrymden. (Där det säkert inte blåser och fladdrar.) Marie får nog och vill ge sig av, men Satomi förmår henne att stanna. Båda är nu utmattade och Satomi föreslår att de ska ge sig ut på en ”Radiation Vacation”. Det blänker till i ögonen på Marie och så ger de sig av. I en skog med höga träd och snett fallande ljus lutar de sig tungt vilande mot trädstammar… Nej, jag tar också vacation, ni orkar ändå inte med den här berättelsen. Men tro mig, filmen väntar på er. Glöm inte saltet!

Och jag måste nu viska att Fukushima efter katastrofen genom filmen ger mig en djupare livskänsla än mången vacker friskhet. Livet blir starkare intill döden.

Idag vill jag visa er lite av trädgården som jag är innesluten i. Den befinner sig på en sluttning och det finns en rad små hus och skjul instuckna i den förutom det stora huset som avgränsar den övre delen från den nedre. En av de viktigaste växterna är kaktusen som finns nästan överallt och sträcker sina armar högt mot himlen.

Och så har vi fikonträden, vinrankorna, tomater, auberginer och paprikor och palmer. Där under lever djuren, sköldpaddorna och katterna. De äter gärna kattmat serverad på snäckskalsfat tillsammans.

Och i bambusnåret utanför mitt badrumsfönster håller grannens röda katt till. Han tycker det är bättre där än hemma hos sig.

Inne i det stora huset härskar Pallocchio på sin tron, men han äger förstås också hela trädgården.

Livet är just nu för tätt och rikt för att jag ska kunna hitta någon lite vidare skrivlucka, så det får bli lite egensinnigt och fragmentariskt – fast när är det å andra sidan inte det? Jaja, igår var vi i alla fall i Portobello och vältrade oss i det underbara havet där och jag snorklade för kanske första gången i mitt liv. Egentligen ville jag inte men Teresa talade så övertygande till mig och nästan lika suggestivt som när hon talar om nuragherna, så jag såg det som omöjligt att inte följa hennes råd. Och nu är jag fast i den undre havsvärlden för jag har simmat över de bergiga undervattenslandskapen bland fiskarna och till och med upplevt en kameleontisk bläckfisk visa upp sina konster. Världen där nere påminner mig om hur det var före födelsen och den berättar om världsrymden och evigheten, nej, detta går inte att motsäga. När kvällen kom gick Alex och jag längs havet i väntan på att Federico och Marc skulle komma tillbaka från en fisketur av det vildare slaget.

Och solen gick ner över bukten och klippformationerna och husen som nästan osynliga är instuckna bland dem. Solgatan sträckte sig ända till eller från horisonten. Detta guld!

Vi såg också bort mot Korsikas höga taggiga silhuett i fjärran, men ändå ganska nära.

Sedan blev kvällen full av brådska, eftersom vi, när vi gav oss av, redan var en timme sena till en stor familjemiddag som sedan rann långt in mot morgonen, men den orkar jag inte berätta om nu, för jag har ännu inte smält alla läckerheterna eller förstått det mirakel jag varit del i.

I stället vänder jag blicken inåt huset här och visar Alex hägnade tvätt på den ena balkongen eller terrassen medan de omgivande bergen speglar sig i fönstren.

Och så vill jag låta er se Pallocchio, huskatten och kungen med de bollrunda ögonen. I trädgården bor alltså många andra katter – och sköldpaddor – men det är bara Pallocchio som verkligen har tillträde till de inre rummen. Han regerar där på ett hemlighetsfullt sätt, mild och lurig. Han vet så mycket. Och Federico kommer naturligtvis inte långt med sitt övertalningsförsök här på bilden.

En ljum kvällsvind blåser genom rummen, fönstren är öppna åt båda hållen. Det är mörkt och i ”parken” nedanför fönstret till balkongrummet hörs småhundarna skälla. Annars är det mycket stilla, augustis mitt är just passerad, en punkt av händelselöshet och ro. Förr – ja, förra augusti ännu – hade Londi och jag detta tillsammans. Hon låg under fönstret och jag satt vid bordet och plockad med något, skrev lite.

Jag lever saknaden och vet att den aldrig försvinner. Londis vandring på jorden, vägen jag gick med henne genom åren, är något som för alltid har kommit att prägla mig. Detta kommer alltid att vara något av det största och djupaste som träffat mig. Detta kommer aldrig att ligga bakom mig. Nu är hon i mig sorgen och saknaden efter henne.

Idag är min korvsjö Bundek just den härliga badsjö jag ibland bara låtsas att den är. 29° i stället för 39° som senast och en svag fläkt i luften. Fiskarna syns till nära ytan igen efter att ha legat gömda på de svalaste och djupaste ställena. Och människorna ser nöjda ut och badar aktivt igen. Sist låg de få som var där apatiskt i strandkanten. Fast hetare dagar verkar vara på väg. Vi ska nog gå minst ett varv till genom hettan.

Staden är stilla och händelselösheten ligger mäktig och tafatt över allt. Inga festivaler eller liknande evenemang finns i närheten, varken i tid eller rum. Det är en välsignad tid.