Kategori: Berättelser ur livet

Idag vill jag visa er lite av trädgården som jag är innesluten i. Den befinner sig på en sluttning och det finns en rad små hus och skjul instuckna i den förutom det stora huset som avgränsar den övre delen från den nedre. En av de viktigaste växterna är kaktusen som finns nästan överallt och sträcker sina armar högt mot himlen.

Och så har vi fikonträden, vinrankorna, tomater, auberginer och paprikor och palmer. Där under lever djuren, sköldpaddorna och katterna. De äter gärna kattmat serverad på snäckskalsfat tillsammans.

Och i bambusnåret utanför mitt badrumsfönster håller grannens röda katt till. Han tycker det är bättre där än hemma hos sig.

Inne i det stora huset härskar Pallocchio på sin tron, men han äger förstås också hela trädgården.

Livet är just nu för tätt och rikt för att jag ska kunna hitta någon lite vidare skrivlucka, så det får bli lite egensinnigt och fragmentariskt – fast när är det å andra sidan inte det? Jaja, igår var vi i alla fall i Portobello och vältrade oss i det underbara havet där och jag snorklade för kanske första gången i mitt liv. Egentligen ville jag inte men Teresa talade så övertygande till mig och nästan lika suggestivt som när hon talar om nuragherna, så jag såg det som omöjligt att inte följa hennes råd. Och nu är jag fast i den undre havsvärlden för jag har simmat över de bergiga undervattenslandskapen bland fiskarna och till och med upplevt en kameleontisk bläckfisk visa upp sina konster. Världen där nere påminner mig om hur det var före födelsen och den berättar om världsrymden och evigheten, nej, detta går inte att motsäga. När kvällen kom gick Alex och jag längs havet i väntan på att Federico och Marc skulle komma tillbaka från en fisketur av det vildare slaget.

Och solen gick ner över bukten och klippformationerna och husen som nästan osynliga är instuckna bland dem. Solgatan sträckte sig ända till eller från horisonten. Detta guld!

Vi såg också bort mot Korsikas höga taggiga silhuett i fjärran, men ändå ganska nära.

Sedan blev kvällen full av brådska, eftersom vi, när vi gav oss av, redan var en timme sena till en stor familjemiddag som sedan rann långt in mot morgonen, men den orkar jag inte berätta om nu, för jag har ännu inte smält alla läckerheterna eller förstått det mirakel jag varit del i.

I stället vänder jag blicken inåt huset här och visar Alex hägnade tvätt på den ena balkongen eller terrassen medan de omgivande bergen speglar sig i fönstren.

Och så vill jag låta er se Pallocchio, huskatten och kungen med de bollrunda ögonen. I trädgården bor alltså många andra katter – och sköldpaddor – men det är bara Pallocchio som verkligen har tillträde till de inre rummen. Han regerar där på ett hemlighetsfullt sätt, mild och lurig. Han vet så mycket. Och Federico kommer naturligtvis inte långt med sitt övertalningsförsök här på bilden.

En ljum kvällsvind blåser genom rummen, fönstren är öppna åt båda hållen. Det är mörkt och i ”parken” nedanför fönstret till balkongrummet hörs småhundarna skälla. Annars är det mycket stilla, augustis mitt är just passerad, en punkt av händelselöshet och ro. Förr – ja, förra augusti ännu – hade Londi och jag detta tillsammans. Hon låg under fönstret och jag satt vid bordet och plockad med något, skrev lite.

Jag lever saknaden och vet att den aldrig försvinner. Londis vandring på jorden, vägen jag gick med henne genom åren, är något som för alltid har kommit att prägla mig. Detta kommer alltid att vara något av det största och djupaste som träffat mig. Detta kommer aldrig att ligga bakom mig. Nu är hon i mig sorgen och saknaden efter henne.

Idag är min korvsjö Bundek just den härliga badsjö jag ibland bara låtsas att den är. 29° i stället för 39° som senast och en svag fläkt i luften. Fiskarna syns till nära ytan igen efter att ha legat gömda på de svalaste och djupaste ställena. Och människorna ser nöjda ut och badar aktivt igen. Sist låg de få som var där apatiskt i strandkanten. Fast hetare dagar verkar vara på väg. Vi ska nog gå minst ett varv till genom hettan.

Staden är stilla och händelselösheten ligger mäktig och tafatt över allt. Inga festivaler eller liknande evenemang finns i närheten, varken i tid eller rum. Det är en välsignad tid.

Tillåt mig fortsätta mitt okunniga Ungernreportage; jag litar på att någon kommer till undsättning om det blir alltför avigt. Idag vill jag tala om öl, som ju heter ”sör” på ungerska. För några kvällar sedan satt Gabriella och jag på en ”sportbar” på Margitsziget (Margaretaön) i Budapest. Vi funderade över vad vi skulle dricka och bestämde oss för öl eftersom vi var lite trötta på gemišt, men vilken sort skulle vi ta? Jag sa något om att jag lärt mig av min tjeckiske ex-man att man om möjligt alltid ska dricka öl från platsen där man befinner sig. Då föreslog Gabriella Dreher. Jag tittade förvånat på henne och sa att jag alltid trott att det var italienskt – Birra Dreher! Nej, det är ungerskt, sa hon och så fick det bli och glasen kom på bordet. Antal Dreher – Dreher Antal, ja, ni minns kanske det där med att man går från det större till det mindre på ungerska, förnamn efter efternamn, efternamn före förnamn, om jag får vara lite påfrestande.

Nu har jag slagit upp en del om ölets historia och sett att det började i Wien, men det hindrar nu verkligen inget från att vara ungerskt. Vidare såg jag att det finns en ölförbindelse med Sydafrika, men jag låter den som vet veta och lämnar det immiga glaset här på bordet.