Kategori: Berättelser ur livet

Nyss sken ännu vårdagsljuset på oss, men nu har mörkret sänkt sig över vår del av världen. Det jag tänker berätta ikväll är ungefär lika spännande som en beskrivning av hur man gör när man borstar tänderna eller dammar sina bokhyllor, men det vet ni ju redan, så är ni här så är ni det för att ni tycker att ni har lite tid för uppradade små vardagligheter också.

Ungefär vid tiden för solnedgången satte jag på Miki hans ”ormica” och så tog jag på mig jackan – inte vinterjackan längre – och så gick vi ut för att gå till Marijan och köpa lite grönsaker (kelj och surkål i påse) och frukt. Vi gick längs Vukovarska och längst borta i väster glödde himlen. Det kändes som om himlen välvde sig ovanligt hög över oss och som om vi var på väg mot något fjärran land.

Men nej, vi skulle ju bara till Marijan. Miki är hund så han får inte komma in i affären, men nu är det vår och den ena dörren står öppen igen och Miki kunde se allt som hände inne i den lilla affären. Och därför höll han sig helt lugn och nöjde sig med att iaktta skeendena.

När inköpen var gjorda gick vi hemåt över ”livada” (”ängen” som inte är någon riktig äng), där nästan inget av snön var kvar. Den har sugits ner i jorden. Inga andra hundar var där så jag kastade på prov en pinne, men Miki tyckte den var för dålig eller för dåligt kastad, så han lät den ligga. Strax innan vi kom hem fick jag tillfälle att presentera Miki för en vän som inte träffat honom ännu. Han tyckte Miki såg bra ut. Och så gick vi in genom porten och tog hissen upp som så ofta annars, eftersom trappstegen är rätt höga för Mikis små ben. Ja, och när vi kommit in i lägenheten tittade jag ut genom balkongrumsfönstret och såg den blå timmen bakom och ovanför grannhuset.

Nu händer allting väldigt fort. Våren rullar in över oss och överfaller oss och snön blir till vatten och kryper ner i jorden. Solen gör vad den vill med de gråvita högarna som försvinner som om de hade suddats ut från papper. Har vi verkligen haft snö här, jag menar massor av snö? Vem ska vi kunna lura i något sådant? Miki och jag går runt kvarteren och bara under denna dag – från förmiddag till eftermiddag – har landskapet bytt skepnad mer än en gång. Vi ser gräset och jorden igen och luften är varm och mitt på dagen sitter folk i uteserveringarna med solglasögon och utan jackor. På söndag ska det bli sjutton grader och det kan man väl kalla vår?

Öppnar man dörren in till det här hemmet kan man få sig de märkligaste syner till livs. Vi har två gråa ”ulltäcken”. Ja, de är från Londi och hennes långa tid med mig. Hon använde dem mest till att sova eller vila på och det gjorde hon ju klokt i, min Ullkloka. Varje morgon – nästan i alla fall – använder jag dem sedan länge till min morgongympa. Det händer att Miki, sedan han flyttade in här, ligger och vilar på dem, men nu har vi hittat ett nytt användningsområde: Vi iklär oss varsitt av dem och ränner sedan runt på alla fyra och slåss om den enda kvarvarande prydnadspumpan – de andra är krossade. Så här kan det se ut under ett ganska lugnt skede av kampen, strax innan den stegras till det som på kroatiska kallas ”det gula ögonblicket”:

Nu har Miki bott här i två veckor och han betyder redan mycket för mig, fast nu märker jag att jag sett lite lättsinnigt på honom. Jag har tänkt att han är söt och rolig och snäll och att jag gillar att vara med honom, men djupet och allvaret som jag kände för och med Londi har inte funnits där. Jag har tagit honom för självklar och liksom osårbar. Idag har jag lärt mig en läxa.

På förmiddagen gick vi nerför Rapska och korsade Folnegovićeva och gick in på de där till hälften inhägnade markområdet som en del kallar ”livada” (äng). Vi sprang en stund i snön där och jag kastade pinnar, men Miki visade sig mindre och mindre intresserad av dem. Han grävde vidare i några gropar och sprang lite hit och dit tills han plötsligt for iväg som ett spjut rakt mot utgången och strax var han ute på gatan. Jag skrek ”Miki, Miki!!” så högt jag kunde och sprang efter honom. Strax intill finns ett slags industritomt och jag rusade in dit och frågade med hög röst och andan i halsen en man som satt i en kur där om han sett en liten svart hund. Han pekade med hela armen framåt utmed gatan och jag sprang. Jag visste ju att Folnegovićeva mynnar ut i den stora genomfartsleden Slavonska. Jag sprang som en galning och mina tunga kängor dånade mot marken och snöslasket stänkte högt. Framme vid Slavonska sprang jag lite först åt ena hållet sedan åt andra hållet hela tiden med blicken mot vägkanten i sökandet efter något litet och svartkrulligt. Men nej, Miki syntes inte till. Jag stannade upp lite och ringde upp Đurđica. ”Jag hjälper dig att leta”, sa hon och så bestämde vi att hon skulle gå till ”parken” där jag bor, ifall Miki hade vänt hem, och att jag skulle springa tillbaka till fältet där jag sist såg honom. Det dunkade inne i mig när jag sprang hela vägen tillbaka – ja, egentligen tog jag ett varv till, men nu förkortar jag lite – men tankarna låg helt orörliga i huvudet och de var utan bilder. Varje gång jag såg någon människa så stannade jag till och frågade om de sett Miki, men ingen hade sett honom. När jag kom tillbaka till utgångspunkten fanns det ingen liten svart hund där, så jag svängde upp längs Rapska, hemåt. På vägen träffade jag en kvinna med en liten hund men hon hade inte heller sett Miki. Medan vi pratade ringde det i min mobil och Đurđica ropade att hon hade hittat honom i ”parken” utanför Simpa. Den lättnaden går inte att beskriva, jag blev liksom tom och stilla av lättnad. Ganska långsamt gick jag gatan upp och till ”parken”. Där stod Đurđica med ett fast grepp om Mikis ”ormica” (sele). Hon berättade att funnit honom mitt i en kattjakt, men katterna var smidigare och till sist hade han helt lugnt kommit fram till Đurđica för att hälsa. Och nu är han här och jag vet något mer om hur skört allt är.

Imorse satt vi på Simpa, Đurđica, Vesna, Miki och jag. Det var ett tag sedan jag såg Vesna mer än i förbifarten i Marijans grönsakshandel eller i något gathörn, för hon hade nämligen haft hand om fyra av sina barnbarn medan föräldrarna var bortresta. Miki satt bredvid Đurđica och de skojade med varandra medan Vesna berättade om den gångna veckan.

Men det var inte om barnbarnen hon berättade eller i alla fall inte om de här fyra. Ett annat barnbarn, Dora, som är i tjugoårsåldern, bor permanent hos Vesna och om henne handlade det – i alla fall delvis. Vesna är en sådan människa som alltid hjälper alla hon kan, människor eller djur. Hon bor trångt, men hos henne finns det alltid plats. När jag lärde känna henne hade hon två katter och två hundar, alla före detta hemlösa och illa behandlade av livet, tills de kom till henne. Nu är det bara den sjuttonåriga Lola kvar, men det var inte om djuren jag hade tänkt tala om, nej, utan om det som Vesna berättade nu imorse. En dag under förra veckan kom Dora hem med en artonårig hemlös gravid flicka. Hon bad sin mormor att låta flicka bo hos dem. Vesna sa inte nej utan bäddade åt henne i en soffa och där sov tjejen sedan natt efter natt och om dagarna åt hon av det som Vesna lagade åt henne. Dora försvann efter någon dag till sin pojkvän och ansvaret föll helt och hållet på Vesna, fast, ja, egentligen hade det väl legat på henne från början. En dag upptäckte Vesna att flickan hade en hudsjukdom. Hela kroppen – så mycket hon visade i alla fall – utom ansiktet och händerna var täckt av rödblåaktiga utslag eller fläckar. Vesna frågade henne om utslagen, men fick bara undvikande svar, så hon lät det vara. Någon dag senare dök flickans ett år äldre syster upp, också hon hemlös, berättade hon. Ganska snart blev stämningen mellan systrarna spänd och så småningom utbröt ett gräl, som sedan urartade till ett slagsmål. Det var den äldre systern gick till attack. När lillasystern efter en stunds kamp fick en hård smäll, tog storasystern fram mobilen och ringde polisen. Mitt i allt fick Vesna också reda på att storasystern har en psykisk sjukdom och att hon nyss kommit ut från mentalsjukhuset. Nå, polisen kom – ungefär samtidigt som Vesnas två minsta barnbarn kom hem från dagis – och höll ett slags förhör, där Vesna fick agera vittne. Efter det fördes systrarna till polisstationen och där genomfördes ett nytt förhör – Vesna måste ha varit med där, för annars förstår jag inte hur det hänger ihop, men var var småbarnen. Kanske kom deras äldre bröder hem, låt oss anta det. På polisstationen erkände den äldre systern att det var hon som gått till attack och något slags domare – jag förstår inte kategorin här – bestämde att båda systrarna till 400 kuna i böter var. Ingen av dem har några pengar, allra minst den lilla och hon var ju oskyldig, så varför dömde den här domaren till böter. Vesna uppehöll sig länge vid denna skriande orättvisa och denna domares totala ansvarslöshet. Sedan berättade Vesna att flickan var gravid efter en våldtäkt och att hon inte vågat anmäla brottet, eftersom gärningsmannen är grovt kriminell och att även polisen aktar sig för honom. Och så kom Vesna tillbaka till det där med utslagen eller hudsjukdomen och hon berättade att flickan en kväll sagt till henne att läkaren på barnhemmet där hon växte upp hade vägra att ge henne en remiss till en hudläkare när sjukdomen först dök upp och att den sedan blivit värre och värre. Och när hon blev arton slängdes hon – sådan är regeln – ut från barnhemmet. Det som följde var att hon fick arbete i en bar och en kväll på ”hem”vägen blev hon våldtagen. Och nu är hon hemlös och arbetslös och dömd till böter för ett brott hon inte begått. Och hennes hud är förstörd – ja, annars är hon mycket vacker. Ett samhällets olycksbarn kan man kanske kalla henne, men den här läkaren och den här domaren företjänar hårda straff. De kommer aldrig att straffas. Fast Vesna ska överklaga domen.