Nyss sken ännu vårdagsljuset på oss, men nu har mörkret sänkt sig över vår del av världen. Det jag tänker berätta ikväll är ungefär lika spännande som en beskrivning av hur man gör när man borstar tänderna eller dammar sina bokhyllor, men det vet ni ju redan, så är ni här så är ni det för att ni tycker att ni har lite tid för uppradade små vardagligheter också.
Ungefär vid tiden för solnedgången satte jag på Miki hans ”ormica” och så tog jag på mig jackan – inte vinterjackan längre – och så gick vi ut för att gå till Marijan och köpa lite grönsaker (kelj och surkål i påse) och frukt. Vi gick längs Vukovarska och längst borta i väster glödde himlen. Det kändes som om himlen välvde sig ovanligt hög över oss och som om vi var på väg mot något fjärran land.
Men nej, vi skulle ju bara till Marijan. Miki är hund så han får inte komma in i affären, men nu är det vår och den ena dörren står öppen igen och Miki kunde se allt som hände inne i den lilla affären. Och därför höll han sig helt lugn och nöjde sig med att iaktta skeendena.
När inköpen var gjorda gick vi hemåt över ”livada” (”ängen” som inte är någon riktig äng), där nästan inget av snön var kvar. Den har sugits ner i jorden. Inga andra hundar var där så jag kastade på prov en pinne, men Miki tyckte den var för dålig eller för dåligt kastad, så han lät den ligga. Strax innan vi kom hem fick jag tillfälle att presentera Miki för en vän som inte träffat honom ännu. Han tyckte Miki såg bra ut. Och så gick vi in genom porten och tog hissen upp som så ofta annars, eftersom trappstegen är rätt höga för Mikis små ben. Ja, och när vi kommit in i lägenheten tittade jag ut genom balkongrumsfönstret och såg den blå timmen bakom och ovanför grannhuset.
