Kategori: Berättelser ur livet

Under de första åren här gick Londi och jag ofta ned till Sava. Vi brukade följa ”nasip” i den ena eller andra riktningen, mest österut bortåt mot det vilda Savica – Šanci. Med åren blev vi ganska hemma där, men så blev Londi äldre och tröttare och orkade inte längre gå hela den långa vägen dit bort och området försvann ur våra liv. Nej, nu vet jag inte hur jag fortsätta. Jag vill inte säga att Londi är död, så jag säger det inte. Idag var Miki och jag nere vid floden med Đurđica och Hajdi. Våren andades genom luften och hundarna blev uppsluppna och vilda. Miki sprang fram till flodkanten och tittade förvånad ut över det vidsträckta rörliga vattnet – Sava är ju som en jättelik sibirisk flod här – och det ryckte lite i honom, men han lät bli att hoppa. Vi hittade en trasig men ändå användbar boll och så var jakten igång och Miki och Hajdi flög fram över flodängarna.

Men då och då tvingade nyfikenheten Miki ner mot floden och vi ropade och visslade och jag hade tur: Varje gång kom han tillbaka!

Den lille grymme ligger i ”tomrummet” och tuggar på rogač eller johannesbröd, så att de ”högkaratiga” kärnorna flyger, medan jag försöker samla ihop något minnesvärt från dagen som gått. Min tanke går till morgonen i parken, en solig morgon som började glatt och uppsluppet för Miki med mycket jakt och låtsade slagsmål med de stora hundarna Loki och Hajdi. Miki är både retsam och stöddig och dessutom snabb så de andra hundarna gillar att jaga honom och nafsa tag i hans borstkrulliga päls. Och han utmanar dem om och om igen.

Men så dök Mimi, en ganska retlig och inte helt pålitlig tik upp, ja, hennes matte är nog inte heller helt att lita på, och Mimi gav sig genast på Miki och högg till honom. Nej, han blev inte skadad, men jag såg att han tyckte illa om det och snabbt sorterade in henne i ett annat fack än de glada lekkamraterna. Han drog sig undan och gjorde sig obemärkt.

Och så letade han upp en pinne och la sig för att tugga på den i ett slags privat sfär dit ingen annan hade tillträde. Han är klok.

Miki kommer ofta med något nytt. Nu har vi levt tillsammans i snart fem veckor och jag har flera gånger – för att det är sant – sagt att han sover lugnt och nästan alltid på en och samma plats under natten. Han sover antingen bredvid mig eller i fotändan av sängen. På det viset återhämtar också jag mig varje natt från dagens stim och rabalder. Men natten till den dag som just är på väg bort bjöd på något annat. Vid tvåtiden for Miki plötsligt upp, kastade sig ner från sängen, rusade genom ”tomrummet” och ut i balkongrummet och började yla där med stark röst. Jag for naturligtvis också upp, jag måste ju få slut på oväsendet så fort som möjligt, vi bor ju i ett hyreshus, där andra kanske vill sova om nätterna. Snabbt lyfte jag upp honom och han tystnade genast. Utifrån hörde heller ingenting och jag tänkte att det nog rört sig om ett kattslagsmål, det är ju den tiden. Tillbaka i sovrummet eller alkoven placerade jag Miki i fotändan, men strax for han upp igen och ner från sängen. Jag efter och snart hade jag honom i ett fast grepp. Jag återförde den lille bråkstaken till alkoven, drog för skjutdörren – som nästan alltid annars står öppen för att det känns bäst så – och la honom på sängen en armslängd ifrån mig. Jag talade lite monotont om det här med att han måste vara tyst och så glodde vi en stund på varandra tills jag släckte lampan.

Då och då säger någon till mig: ”Du håller dig i form med Miki!” eller ”Med Miki håller du dig verkligen i form!” Jag ler lite förstrött – eller kanske för trött – till svar, samtidigt som jag räknar ögonblicken och försöker pressa in något i vart och ett av dem. Nej, jag klagar inte, varför skulle jag? Jag är oftast glad och jag sover hejdlöst gott om natten, som verkar vara en enda, som jag stiger in i och ut ur. Tillfälligheter har gjort (haha, låter jag mig styras av tillfälligheter?) att jag har tusen saker att göra utanpå mitt riktiga eller vanliga arbete på universitetet (som just nu för övrigt verkligen kräver sitt): korrekturläsning av turisttexter, litteraturrecensioner, svenskan i Sarajevo, flyktingsvenskan här, kroatisklektioner för mig och först och sist och under och ovanpå allt Miki. Imorse smet han genom ett hål i stängslet runt lekplatsen och rände iväg som ett spjut längs den hårt trafikerade Vukovarska. En för mig helt okänd dam lyckades fånga in honom mitt under min vilda jakt. Gudasänd! Och hemska borstiga busfrö! Det var tredje gången han stack iväg för mig och den här gången var han lika muntert obekymrad när han blev infångad som de andra gångerna. Ja, jag vet: jag måste träna honom, men gathundslivets ränder sitter djupt i den sträva lilla varelsen.

På eftermiddagen när jag kom hem hade inget hänt och Miki satt som en hundängel på ulltäcket.

Jag var dödstrött men solen sken härligt, så jag bestämde mig för den ganska långa rundan ner till moskén och tillbaka i ett slags halvcirkel. Vi travade på rätt raskt och gräset lyste grönt eller så var det solen som målade det. Långt borta på ena sidan av fotbollsplanen ”Nur” (jag tror den heter så och kanske har jag en gång vetat vad namnet betyder), såg jag att det som för så där fem-sex år sedan bara var ett obrukat fält med högt gult gräs och lite buskar, nu är inhägnat och rensat och jag såg några hundar springa där med sina mattar och hussar. Dit kanske vi kan gå någon morgon och träna lite lydnad eller vad det kallas, tänkte jag. På hemvägen gick vi i gräset längs Gavellina ulica och Miki mötte en och annan hund.

När vi kom hem damp jag ner på soffan och föll rakt ner i en drömlös djupsömn, så minns jag det i alla fall. Miki hoppade upp i fotändan och somnade han också och så sov vi som om det var det enda möjliga att göra. En knapp timme senare väcktes jag av pipleksaken och Mikis grymtande lekljud. Och jag tänkte något om virrigt om att jag håller mig i form tills jag stupar, om och om igen.

Igår kväll när jag kom hem från universitetet var jag ganska trött och urlakad och jag talade till mig själv i korta prefabricerade fraser: ”Först ut med Miki. Sedan mat.” Jag låste upp dörren men märkte genast att det bara var låset som öppnades, inte dörren, eller ja, den gled upp en centimeter men sedan var det stopp. Jag skymtade Mikis nos och sedan en av hans tassar och så något vitt och något grönt nere vid golvet. Strax kände jag igen det lånade paraplyet, det var det gröna och en liten stund senare förstod jag att det vita eller snarare gråa var själva moppdelen på golvmoppen, som jag för övrigt aldrig använder, jag kryper omkring på knäna med en trasa när jag tvättar golven.

Jag försökte sticka in fingrarna i springan för att peta undan paraplyet eller moppen, men nådde inte. Miki krafsade hårt på andra sidan dörren. Vi samarbetade bra men fruktlöst. Jag kände oron stiga och så gav jag upp med ett ryck, stängde dörren helt och sprang nerför trappan och ut på baksidan av huset (om det nu finns någon baksida). Där bröt jag av en gren från en spretig buske och så in och upp igen. Jag låste upp på nytt, Miki krafsade och klagade och jag försökte peta bort hindren med pinnen, men den vek sig efter en stund. Jag tappade tålamodet och ringde på dörren mittemot, där jag vet att det bor snälla människor, men ingen öppnade, antagligen var de ute. Efter att ha slängt av mig jackan och halsduken på golvet fortsatte jag att lirka med den trasiga pinnen. Något rörde sig lite bland hindren, men föll tillbaka igen. Svetten började lacka i pannan och i ett anfall av panik tog jag upp mobilen och ringde Đurđica som ju är en riktig vän och dessutom bor hon nära. Hon svarade och jag belägenhet på ett kaotiskt sätt vår belägenhet. ”Ska jag ta med en kniv?” undrade hon. ”Ja”, svarade jag, ”fast inte vass, helst ett rör kanske”. Och så la vi på och jag fortsatte att rota, nu något mindre vilt och Miki kände också att paniken sjunkit undan något, så han pep bara lite sporadiskt och krafsade rätt stillsamt. Plötsligt träffade jag paraplyskaftet med pinnstumpen och efter lite pillande hit och dit lyckades jag skjuta undan hela paraplyet, men moppen låg fastlåst där den låg. Jag satte mig lite på dörrmattan och pustade ut, men strax var jag igång igen med mitt petande. Och så fick jag in en träff på moppen med pinnen och kände att moppen flyttade sig en aning. Jag höll andan och koncentrerade mig, ljuset slocknade i trappuppgången (nej, det var inte första gången, kanske tionde eller tolfte, men det här var ett känsligt ögonblick). Jag försökte minnas hur det nyss sett ut i dörrspringan och jag hade tur och pressade pinnen i rätt riktning. Sakta gav sig moppen av från öppningen – jag förstår egentligen inte hur – och så gick dörren upp och Miki flög ut som ur en katapult rakt på mig. Ja, och ögonblicket efter dök Đurđica upp och vi strömmade in i lägenheten alla tre och Miki fick en tuggrulle och jag hällde upp varsin rakija åt oss människor. Och så satt vi där och lät oron och dramatiken fara.