Kategori: Berättelser ur livet

Väderbakslaget gör mig lite olustig, det är så trist när det är kallt och blommorna på plommonträden ser så sorgsna ut. En del säger då till mig att jag ska vara glad över att det inte är för varmt och att jag borde tänkta på och oroa mig för den globala uppvärmningen. Det kan jag väl göra ändå och samtidigt vara glad när det är varmt och nedstämd när det är kallt, tänker jag. Mitt huvud ska väl ha plats för mer än en tanke eller inställning åt gången och för övrigt är felen och bristerna en förutsättning för att livet ska kunna vara levbart. Tänk er om allt vore perfekt med vädret till exempel. Då skulle vi veta i exakt vilken takt temperaturen skulle stiga om våren – idag sju grader, imorgon sju och lite till, i övermorgon sju och ännu lite till. Och så skulle det vara år efter år. Vem skulle orka? För glöm inte, detta är bara en liten detalj, perfektionen skulle naturligtvis gälla allt. Hur långa skulle mina andetag vara? Den perfekta längden, naturligtvis. Vilken steglängd skulle jag ha? Den perfekta. Och då har jag egentligen inte sagt någonting.

Othärdlighetens väg är mycket smal. Vi vill att allt ska vara så bra som möjligt i stunden, men överfört på året eller till evigheten, vad vågar man önska då? Jag tänker ofta att det är en stor lycka att jag genom livets skiften inte fått alla mina önskningar uppfyllda. I vilken skräckkammare skulle jag inte sitta då!

Och här inne luktar det nu lavendel, för Miki har lekt ganska vilt med en lavendelpåse. Jag har hört att hundar avskyr lavendellukt och att man ska använda lavendelsprej om man vill att ens hund ska låta bli något eller hålla sig borta från något hörn av hemmet. Men lavendelpåsen är nu en leksak, men den varaktigaste leksaken är den ofullkomliga pinnen. Den är så ”perfekt”. Och det suddiga fotot också.

Så bläddrar årstidsboken bakåt bland sina blad. Härom dagen var det nitton grader, nu är det två och nya små virvlande snökorn tävlar med plommonträdens blommor i vithet. Miki och jag har börjat vänja oss vid varandra och han biter mig allt mer sällan i fötterna och jag har inte på länge slängt ut honom i hallen. Fast alldeles nyss kom ett plötsligt undantag i denna harmoniska utveckling. Miki blev vild och nöjde sig inte med att jaga pipleksaken och det nya dockan utan tyckte att jag lekte för dåligt, så ja, han bet mig i foten igen. Nej, det gjorde inte ont, men efter tolv eller femton sådana attacker tröttnade jag, så nu är han i hallen.

Innan han åkte ut såg han ut så här. Man ser energin hårt buntad i det borstiga huvudet och man känner att han vilket ögonblick som helst kan hoppa genom bilden.

Nu släpper jag in honom igen.

Denna dag har det varit regn från morgon till kväll – varför är det så svårt att tycka om regn? Jag har ju ändå alldeles nyligen upplevt vattenbristen i Kapstaden. Men nej, det ändrar inget eller sådant hamnar i ett annat fack i medvetandet, ett slags teoretiskt fack för vetande som inte har någon direkt förbindelse med hur livet levs i nuet. Man blir våt, man ser inte riktigt och marken mjukas till och upp stiger det där bruna som heter ”blato” här, överallt stiger det upp: i vägkanterna, mellan gatstenarna, i sprickorna i trottoarerna och på fälten eller i grönområdena som blir till brunområden. ”Gegga” heter det på svenska. Inte ens Miki tycker om regn, fastän han är härdad mot alla väder och sorglös. Han stannar upp strax utanför porten och känner efter lite och blir plötsligt mindre ivrig, men så kastar han olusten av sig och blir ivrig igen.

Ja, och trots blötan gick vi en ganska lång promenad idag med Vesna, Đurđica och Hajdi. Vi gick till Savica som ju mest består av ganska trista men ändå på något märkligt sätt trevliga hyreshus. Så underbart fula och slitna! Egentligen hade vi ett mål, men vi fick ge upp det av skäl jag släpper till en annan gång. I stället gick vi i en stor båge och efter en dryg timma var vi tillbaka på Hvarska och vi bestämde oss för att dricka kaffe och torka lite i Simpas uterum. Gabriel kom ut med kaffet, Vesna hade beställt en vattnig amerikansk variant som Gabriel egentligen inte kände till, men han trollade fram den ändå. Hajdi och Miki låg på brädgolvet och droppade och kikade mot skjutdörren, där det då och då kom in någon.

Sedan låg de och tittade på varandra. Nej, vi släppte dem inte fria för då hade vi nog inte fått stanna så länge, även om Simpa är en mycket hundvänlig bar. På Simpa är det högt i tak och allt som inte urartar fullständigt är tillåtet och ibland också det. Jag tänker på de blodiga ansiktena som Vesna, Miki och jag upplevde där för några veckor sedan.

Ja, och snart var vi alla ganska torra och kunde gå ut i regnet igen, fast Miki och jag var lyckligt lottade och hade inte många meter hem.

Dag för dag letar jag mig tillbaka till ständigt nya gamla Londi-vägar. Där jag en gång gick med Londi går jag nu med Miki. Det känns inte som något svek, även om det inte är utan smärta och sorg. Men Miki är glädje och jag är säker på att Londi skulle ha tyckt om honom och han henne.

Idag gick vi längs Kornatska och in genom tunneln under den stora genomfartsleden Slavonska. Jag tog en bild som jag ofta tagit förr rakt över Slavonska och mot söder.

Inne i tunneln gick Miki snabbt och han verkade tycka att det var spännande. Jag tänkte på Londi och undrade när hon och jag gått genom den för sista gången. För det måste ju ha funnits en sista gång. Ute på andra sidan korsade vi ganska snart en gata, kanske Rakušina ulica, och så fortsatte vi bort mot Coca Cola-fabriken. Allt såg likadant ut som för fem-sex år sedan, då Londi och jag ännu gick här ofta. Hon brukade nog lukta mer i gräset i vägkanten än vad Miki gör, som ofta stretar rakt framåt. Vi svängde åt höger och gick förbi daghemmet som verkade ha fått ett nytt tak och så var vi framme på fältet – eller vad man ska kalla det – framför džamija, moskén. Jag tog ännu en av mina upprepningsbilder och funderade på om det kunde vara den hundrade.

Vi gick närmare och fick se att man satt upp några förbudsskyltar mot hundar i kanten av det gröna framför moskén och jag tänkte på detta med de tre ökenreligionernas motvilja mot djur. Det är inte lätt att tro att de har någon räddning att ge, när de har så svårt för skapelsen. (Fast jag får inte glömma att Londi blivit insläppt i två kyrkor i Slovenien – Slovenien är något särskilt.) Jag tog en bild på Miki nära en av förbudsskyltarna.

Och sedan en invid monumentet tillägnat krigets bosnijakiska offer. Det är ett slags springbrunn, som väl inte har vatten så ofta. Fast det var ju länge sedan jag var här, så det där med vattnet, vet jag inte. Jag vet bara att det inte var något vatten där idag.

Jag undrade om vi kanske skulle springa på Draženka av en slump, hon bor ju strax bakom moskén, men vi träffade ingen vi kände. Och så vände vi hemåt, fast en annan väg – också detta enligt den gamla Londi-vägen.

Under en av dagens rundor hamnade Miki och jag på den lilla gatan Čiovska, som fått sitt namn efter ön Čiovo utan någon särskilt tungt vägande anledning utom att nästan alla gator här i Sigečica är benämnda efter kroatiska öar, men den historien ska jag inte dra nu. Det jag ville säga var att detta var första gången jag gick här med Miki och att jag inte gått där sedan Londis dagar. Några saker hade ändrats. ”Katthuset” – ett hus som bebos eller beboddes endast av katter såg på något vis ”sanerat” ut och ingen av de vita katterna syntes till. Ja, nästan alla katterna som bodde där var vita och såg alltid både starka och luggslitna ut. Huset strax intill med den intressanta gården bakom såg ut som förr utom att något stort och betongigt visst håller på att byggas bakom det ena uthuset.

Det lilla gröna huset, ett sådant där ”halvhus” från bytiden är till salu, men antagligen mest tomten.

Miki var intresserad av det mesta och han försökte att med listigt våld smyga sig in mellan spjälorna i staket på mer än ett ställe.

Jag hindrade honom för jag tror att det ingår i min människoroll att inte låta honom smita in var som helst.

Medan vi gick där funderade jag lite över vart alla katterna tagit vägen. Under promenaderna med Londi här brukade vi alltid se minst fem-sex katter, ofta fler, på den här lilla sträckan. Men så kom vi fram till hörnan där Čiovska böjer in i Paška och där satt en av de där magnifika ärrade vita bestarna från ”Katthuset”. Miki ville undersöka honom men jag skötte min människoroll igen.

För övrigt har den här dagen sugit musten ur mig – och då menar jag både arbetet och Miki-livet – så till den grad att jag inte orkade ta en öl på Cooltura denna kväll. När jag sa att jag var för trött fick jag frågan om jag är från Montenegro. Det sägs nämligen att montenegriner har en stol bredvid sängen för att kunna vila efter att ha sovit.