Kategori: Berättelser ur livet

Idag var det så äntligen full vår eller vår på ett sådant där sätt som nog skulle kunna kallas försommar i Sverige. Men våren är sen här och magnoliorna har bara nätt och jämt börjat blomma, vissa andra vårar här vet jag att de stod i full blom redan strax efter mitten av mars. Men vem klagar nu när allt är så här härligt?

Miki och jag knatade längs de solbelysta gatorna in till stan någon gång i slutet av förmiddagen och redan vid Zrinjevac kände jag att min gröna tröja var för tjock. Av med den! Och så hittade vi Christine och Leon någonstans vid paviljongen. Ja, det var alltså meningen.

Först lekte Leon lite och Miki tittade efter hundar, men så blev Leon trött och Christine satte honom i vagnen och så började vi gå upp mot Tkalčićeva. Vi hade inte setts på länge, det var säkert nästan två månader sedan sist, så vi grävde med fulla händer bland allt det vi inte fått sagt. Och vi berättade och sa och sa. Ja, en del meddelanden hade ju löpt hit och dit under mellantiden, men det är alltid något att annat att träffas. Vi har så roligt och allt känns så både spännande och tryggt. Det är det man kallar vänskap.

Vi satte oss på ett fik lite bakom den där lekplatsen som finns ungefär mitt på Tkalčićeva, precis där Mlinske stube för upp till Gradec. Först drack vi kaffe och Leon somnade och Miki vilade i skuggan under stol. Sedan kände vi att vi ville fira vårens inträde med varsitt glas gemišt för det är en vårlig dryck, ja, säkert en sommardryck också, men absolut inget för vintern. Vi talade om våra liv och om översättandets värld och förutsättningar och vi skojade lite om sådant man kanske inte får skoja om, fast när ingen annan hör det eller förstår det…

Timmarna gick och till sist var det dags för Leon att komma hem. Hrvoje kom och hämtade sin lilla familj och Miki och jag gjorde oss redo för att tassa ner mot Sigečica igen. På bilden ser ni hans underbara framtassar.

Egentligen såg planerna helt annorlunda ut men ofta blir det som blir ändå bäst. Fast man vet ju förstås inte hur det annars hade blivit. Nästan allt i vår tillvaro är ju okänt och nästan ingen vet vart någon väg till sist leder. (Nu kastar någon något hårt i huvudet på på mig.) Nå i alla fall sammanstrålade Miki och jag tidigt på eftermiddagen med Gabi på stan och så gick vi en lång och långsam runda genom nästan hela Gornji grad och i promenaden stack vi in både en kaffe- och en ölpaus. Solen sken för det mesta men då och då föll några droppar. Vi kände oss sorglösa och fria i tiden och Miki kände sig fri att sitta på en soffa i den ena uteserveringen och han såg tillräckligt farbroderligt söt ut för att inte bli nedjagad av någon av servitriserna. Men ingen bild på detta. I stället poserade vi lite bland påskpyntet vid katedralen och i en av trapporna upp till Gradec.

Hemkommen läser jag några rader i Goethes Faust, närmare bestämt ur scenen ”Vor dem Tor”, där Faust och Wagner är ute på en påskpromenad utanför stadens portar bland många andra som lockats ut i det gröna av vårsolen. Faust utbrister entusiastiskt vänd mot sin oförstående träbock till medvandrare:

Vom Eise befreit sind Strom und Bäche
Durch des Frühlings holden, belebenden Blick;
Im Tale grünen Hoffnungs-Glück;
Der alte Winter, in seiner Schwäche,
Zog sich in raue Berge zurück….

Nu är det visserligen ett tag sedan is och snö försvann härifrån, men det känns ändå så helt riktigt att lyssna till dessa rader just idag.

Hur går det till när man fattar ett beslut? I teorin eller rent abstrakt kan det verka nog så klart, ja, till och med självklart, men i det enskilda fallet kan ett mysterium lätt dukas upp. Vad händer där inne i hjärnans dunkel? Jag tänker nu på mitt beslut att adoptera Miki. Hur gick det egentligen till? Och visst fortsätter jag att känna förvåning över att det alls hände. Hur såg steget från ingenting till allt detta som nu förändrat mitt liv i själva verket ut? Vilket var det avgörande och oändligt korta ögonblicket där inget blev något? Jag minns lite vagt att något hände i mitt huvud kort efter att jag kom tillbaka från Sydafrika; kanske kan man beskriva det som en liten förskjutning i lasten på ett stort fartyg. Jag tittade lite på sidor från hundhem på nätet, den första sidan kom kanske upp av en slump. Skumt det där med ”av en slump”, kanske var det där i det obevakade ögonblicket som rörelsen hade sin början. Nå, jag tittade på bilder, läste texter. Så gick det någon dag och min dator eller facebook eller vad ni vill försåg mig nu med fler sådana här sidor och bilder. Och så kom den dagen när jag fick syn på Miki på hundhemmet Farmicas sida. Han tittade kraftfullt ut ur sin lilla krulliga gestalt och jag tänkte något uppskattande, något om hur roligt stöddig han såg ut. Så gick ytterligare någon dag eller flera och jag fann honom igen. Säkert lurade tekniken i bakgrunden, men det var jag som såg Miki. Och så kom dagen då jag plötsligt kände att det kanske var bråttom, att någon annan kunde komma före mig. Jag vägde snabbt för och emot, kanske var det där punkten för beslutet fanns eller så var den redan bakom mig utan att jag visste det. Vägen ledde plötsligt bara åt ett håll, fastän jag låtsades inför mig själv att jag ännu funderade. Jag prövade med att berätta om min plan för några av mina närmaste. Några varnade mig för det stora ansvaret, andra var entusiastiska, ja, de var som mina egna två röster, fast i mig hade den entusiastiska redan företräde. Jag skrev till Farmica och frågade om Miki var kvar och ännu otagen och det var han. Ja, och resten vet ni. Han bor här nu sedan snart sex veckor och jag vet fortfarande inte hur det hela gick till. Men bra är det.

Nyss gick Miki och jag kvällens första runda här i kvarteren. Ute luktar det vår, buskar och träd blommar och fåglarnas röster talar om våren. Vi går längre och längre och dörrarna till mitt förflutna står vidöppna, men bara till det förflutna här, inte till det i Onsjöskogarna bland älgar och rävar. De dörrarna stängdes för mig när Londi lämnade jordelivet. Det livet delar jag inte längre med någon och Miki kommer aldrig att gå där och inte jag heller, det hör till ”passato remoto”. Den världen är bortom. Och Miki, vad minns han av vägarna i Slavonien, av byarna och fälten? Jag kommer inte åt hans förflutna mer än genom fantasin för han kan inte berätta, inte så att jag förstår i alla fall.

Påsken står bak kröken och jag minns inte den förra. Jag vet bara att jag var i djupaste sorg efter Londi då. Men till Miki vill jag nu säga ”glad påsk” – utan att lägga till något ”om du firar”, för det uttrycket fyller mig med en sådan olust. Jag tror nämligen att man kan önska någon något gott utan att denne andre behöver just fira. ”Om du firar” är ett steg in på en mycket enslig väg.

Det ylar och fräser från bakgårdarna och de låga taken och de smala prången vid smågatorna här omkring. Det är vår och katterna utkämpar sina strider. Härom dagen när Miki och jag stod utanför Đurđicas och väntade på att hon skulle komma ner för trappan med syrisk sarma – Đurđica och Zora har nämligen också elever från flyktingförläggningen – som jag skulle få smaka på, for tre ärrade och tilltufsade katter vilt larmande förbi oss, men innan jag hunnit ta bilden var de försvunna. Miki ryckte bara måttligt i kopplet, för han är garvad av gatlivet. På bilden ser man därför hans ganska stillsamma nacke och den lilla gatan Zlarinska helt kattlös i ett mjukt kvällsljus.