En dag i solen

Idag var det så äntligen full vår eller vår på ett sådant där sätt som nog skulle kunna kallas försommar i Sverige. Men våren är sen här och magnoliorna har bara nätt och jämt börjat blomma, vissa andra vårar här vet jag att de stod i full blom redan strax efter mitten av mars. Men vem klagar nu när allt är så här härligt?

Miki och jag knatade längs de solbelysta gatorna in till stan någon gång i slutet av förmiddagen och redan vid Zrinjevac kände jag att min gröna tröja var för tjock. Av med den! Och så hittade vi Christine och Leon någonstans vid paviljongen. Ja, det var alltså meningen.

1IMG_0763

Först lekte Leon lite och Miki tittade efter hundar, men så blev Leon trött och Christine satte honom i vagnen och så började vi gå upp mot Tkalčićeva. Vi hade inte setts på länge, det var säkert nästan två månader sedan sist, så vi grävde med fulla händer bland allt det vi inte fått sagt. Och vi berättade och sa och sa. Ja, en del meddelanden hade ju löpt hit och dit under mellantiden, men det är alltid något att annat att träffas. Vi har så roligt och allt känns så både spännande och tryggt. Det är det man kallar vänskap.

Vi satte oss på ett fik lite bakom den där lekplatsen som finns ungefär mitt på Tkalčićeva, precis där Mlinske stube för upp till Gradec. Först drack vi kaffe och Leon somnade och Miki vilade i skuggan under stol. Sedan kände vi att vi ville fira vårens inträde med varsitt glas gemišt för det är en vårlig dryck, ja, säkert en sommardryck också, men absolut inget för vintern. Vi talade om våra liv och om översättandets värld och förutsättningar och vi skojade lite om sådant man kanske inte får skoja om, fast när ingen annan hör det eller förstår det…

2IMG_0755

Timmarna gick och till sist var det dags för Leon att komma hem. Hrvoje kom och hämtade sin lilla familj och Miki och jag gjorde oss redo för att tassa ner mot Sigečica igen. På bilden ser ni hans underbara framtassar.

3IMG_0762

Kommentera