Kategori: Berättelser ur livet

Då och då delar tillvaron ut en smäll. Igår fick jag en och min tillvaro är gungning, fast jag vet ju att just igår fick någon annan en mycket hårdare smäll, precis som idag. Så är det ju hela tiden men ändå går vi vidare – om vi kan.

Igår morse gick jag ganska sorglös längs Nova cesta i Trešnjevka, det gamla körsbärskvarteret som nu knappast har några körsbärsträd, ja, ganska sorglös, inte sorglös, men liksom ännu bekant med sorglösheten. Och jag vet att jag tyckte att morgonen var vacker. Den var vacker.

Innan jag gick in till ögonkliniken följde jag Kranjčevićeva mot dess slutpunkt, ja, jag var på plats för tidigt, så jag tänkte att jag kunde gå en sväng, så jag följde den gata jag hade under fötterna. Ganska snart var den inte gata längre, den blev till gränd och sedan blev den till fotväg i det gröna. Kanske var det körsbärsträd i trädgårdarna längs vägen, i alla fall blommade de vita. Människor med hundar strövade omkring där längs vägen och ut över ett långt smalt fält, gräset var mycket grönt, och jag tänkte något om att ”här har jag aldrig varit, här skulle jag kunna gå med Miki”. Och den där känslan av ”denna jord” kom över mig.

Sedan vände jag om och kom till det där stället och fick min dom, eller ja, kanske inte just ”dom”, fast ett slags vag eller smygande dom var det väl.

Under eftermiddagen var jag, absurt nog, på dokumentärfilmfestivalen, egentligen för en fem minuter lång film om Momjan i Istrien, fast jag såg de andra korta filmerna av Igor Bezinović också. Detta tittande. De närmaste dagarna och nätterna blir kanske avgörande för vem jag blir under den här delen av mitt liv.

Vi bor mer och mer spännande här på Kornatska. Sedan någon månad har vi en trappkatt och sedan ungefär lika länge fungerar inte lyset i trappan. Detta senare har både för- och nackdelar. Miki är en jägare, bland annat är han kattjägare. Det bor redan tre andra katter i lägenheterna här och det kan ibland vara nog så komplicerat att ta sig förbi svåra ställen i det lilla trapphuset. För övrigt är ett smalt källarfönster alltid öppet, så den som är kattsmal kan ta sig in när han eller hon vill. Trappkatten får mat av grannen mitt emot oss, alltså två meter från vår ytterdörr. Den bor inte alltid här utan den bor här när den vill. Och grannen har kattmat för grannen har Mimi, en trevlig katt som brukar ligga på sin balkong. När det är regnigt har trappkatten en handduk.

Nå, nyss skulle Miki och jag ut sista kvällsrundan. Miki låg misstänkt nära ytterdörren med nosen mot dörrspringan, så jag tände lampan i mobilen och kikade försiktigt ut medan jag höll kopplet stramt.

Ja, där var någon i trappan bara några steg nedanför vår dörr. Ett svagt brummande ljud hördes och Miki tog spjärn mot dörrmattan. Jag släckte och tog en bild på måfå. Vi trasslade oss ut i mörkret och jag tog en bild till med blixt, det blev blixt av sig självt. Där satt trappkatten.

Hur skulle vi komma förbi utan att någon blev tilltufsad? Jag backade oss in i lägenheten och så väntade vi lite. På nytt kikade jag ut och såg katten ligga utanför grannens dörr. Då kunde vi våga oss ut. Nycklar, tänd mobil, spänt koppel och så full fart nerför trappan. När vi kom ut gick Miki mycket snabbt, liksom målmedvetet på hemväg redan från början. Svisch var vi runt kvarteret, han kissade bara pliktskyldigt två-tre gånger, och så var vi i trapphuset igen. Jag anade katten halvvägs upp i andra trappan. Jag släckte och tog en blixtbild.

Sedan blev det stopp. Katten sjöng hotfullt och vägrade att flytta sig, Miki spände kopplet och jag kastade en penna på katten. Vad skulle jag göra? Inget hände, jag plockade upp den och kastade igen i mörkret. Det fräste till och Miki gjorde en rusning och så verkade det som om katten var uppe vid grannens dörr. Jag tände mobilen och såg att den satt där. Snabbt drog jag med mig Miki till vår dörr, låste upp och kastade in oss. Spännande.

För ovanlighetens skull fick Miki stanna hemma och under några timmar på egen hand bevaka katternas rörelser i trapphuset här. Jag skulle på ZagrebDox, den årliga dokumentärfestivalen här i stan. Det var tidig eftermiddag så ingen hade tid att följa med. Filmen jag valt som första under festivalen var ”Jedan dan u Ukrajini” av Volodymyr Tykhyy och den handlar om den 14 mars 2022 eller den tvåtusenniohundrafyrtiofjärde dagen av det ryska anfallskriget mot Ukraina.

I filmen har vi ett slags vardag framför oss, en av kriget stulen och deformerad vardag. Man sover i tunnelbanan, barnen leker bland madrasserna och filtarna, gamla försöker vila eller sova på smala bänkar. Ofta skärs det bröd eller hälls upp soppa åt dem som inget har längre, när väggarna i huset skakar kryper den ena hunden in bakom toaletten, fastän den egentligen inte får plats där. Med mobilerna försöker man nå dem som är långt bort. Ibland går det.

Då och då zoomar filmen ut ur det lilla nära livet och vi ser förkolnade rester av småhus, till hälften krossade och ihoprasade höghus, tomma platser där man anar att det förut, för kanske inte så länge sedan, funnits liv. Man hör smattrande och dån och himlen är missfärgad och liksom tjock av rök och annat som inte borde finnas i luften. Och detta är den tvåtusenniohundrafyrtiofjärde dagen av kriget.

Och så gick jag ut från bion där i Kaptol, ut i min vardag och kastade en blick upp mot Gradec. Plötsligt tänkte jag: Vilka av dem, jag nyss sett så levande i filmen, lever ännu?

Nu när Miki och jag bor sjuttiosju steg längre bort från Simpa än förut, så går vi aldrig dit under den kalla delen av året, men nu är den varma tiden här, så nu kan vi på nytt dricka vårt morgonkaffe på Simpas terrass. Miki tycker ju om blickfältet från den upphöjda platsen och i ”parken” händer det ju ofta något hundspännande och så får han en gotta av Hana när hon kommer med kaffet. Och jag njuter av den gamla hemkänslan.

På hemvägen tittade jag in i den där speciellt blomstrande trädgården vid Brijunska som jag ofta tagit bilder av om vårarna. Nu ser jag den genom de runda ”duvhålen” (som inte är för duvor utan för ljus) från mitt kök.

Det finns dagar då allting handlar om ljusets vandring över jorden, om trädens blomning och flanörernas steg. Ett sådant uttalande är lätt att förneka men förnekandet är lika meningslöst som det är lätt. Miki och jag gick in till stan för att göra ingenting och det gjorde vi också, vi gjorde det i timtal. Och magnoliorna börjar sakta fälla sina blomblad, men de har så många, ingen vet hur många.