Då och då delar tillvaron ut en smäll. Igår fick jag en och min tillvaro är gungning, fast jag vet ju att just igår fick någon annan en mycket hårdare smäll, precis som idag. Så är det ju hela tiden men ändå går vi vidare – om vi kan.
Igår morse gick jag ganska sorglös längs Nova cesta i Trešnjevka, det gamla körsbärskvarteret som nu knappast har några körsbärsträd, ja, ganska sorglös, inte sorglös, men liksom ännu bekant med sorglösheten. Och jag vet att jag tyckte att morgonen var vacker. Den var vacker.
Innan jag gick in till ögonkliniken följde jag Kranjčevićeva mot dess slutpunkt, ja, jag var på plats för tidigt, så jag tänkte att jag kunde gå en sväng, så jag följde den gata jag hade under fötterna. Ganska snart var den inte gata längre, den blev till gränd och sedan blev den till fotväg i det gröna. Kanske var det körsbärsträd i trädgårdarna längs vägen, i alla fall blommade de vita. Människor med hundar strövade omkring där längs vägen och ut över ett långt smalt fält, gräset var mycket grönt, och jag tänkte något om att ”här har jag aldrig varit, här skulle jag kunna gå med Miki”. Och den där känslan av ”denna jord” kom över mig.
Sedan vände jag om och kom till det där stället och fick min dom, eller ja, kanske inte just ”dom”, fast ett slags vag eller smygande dom var det väl.
Under eftermiddagen var jag, absurt nog, på dokumentärfilmfestivalen, egentligen för en fem minuter lång film om Momjan i Istrien, fast jag såg de andra korta filmerna av Igor Bezinović också. Detta tittande. De närmaste dagarna och nätterna blir kanske avgörande för vem jag blir under den här delen av mitt liv.