Kategori: Berättelser ur livet

På söndag eftermiddag, efter vår intensiva rundvandring på Hrelić, var vi bjudna på en festmåltid hos Zora och Đurđica. Det var Đurđica som stod för matlagningen och hon är en mästerkock, till och med baklavan var gjord av henne. Eftersom lägenheten är liten och Hajdi och Miki kan bli ganska vilda tillsammans hade vi först funderat på att lämna Miki hemma, men Đurđica sa att han måste komma. Och se, de båda hundarna uppförde sig exemplariskt och vi fick alla uppleva en härlig lång eftermiddag med fantastisk mat, många berättelser och skratt och glam och hundcharm.

Klockan fyra på morgonen lämnade sedan Rudolf och Susanne lägenheten här på Kornatska för att flyga hem till sig. Miki och jag tar det nu mycket lugnt efter de glada dagarna och kvällarna.

För snart en vecka sedan genomgick jag en ögonoperation och har därför hållit mig borta från skärmvärlden. Rudolf och Susanne var här och hjälpte mig att hålla modet uppe. Egentligen blev det mycket mer än så och jag ser nu tillbaka på en härlig vecka i bästa tänkbara sällskap: många glada stunder med samtal och skratt och vin och mat. Här ser ni oss en av dessa dagar. Ja, vi är vid Jarun på bilderna – en del av er känner nog igen min speciella korvsjö – och våren lutade lite lätt in i försommaren.

Kanske är den här dagen särskild ändå just genom att vara så vanlig. Egentligen går det nog inte att veta var gränsen mellan vanlig och särskild går. Jag tror den slingrar, som de flesta bra vägar. Spikraka vägar slutar där de börjar. Vägen reduceras till tid och rummet är någon annanstans. Men nog om detta, världen är som den är. På morgonen tvättade jag i min skumpande maskin, fast nu när jag pressat in en planka under den är den lite stillsammare. Sedan lät jag tvätten vandra ut på linan, tvätt på lina från hus till hus, detta konstverk! Och så gick Miki och jag upp till Branimirova tržnica och jag köpte sallad, blitva, mladi luk, valnötter och annat, rakija till exempel. Till sist köpte jag ett par tajts hos damen mittemot Mates kafé och sedan drack jag mitt morgonkaffe. Miki fick lite kaffemjölk från fingret.

Så travade vi hemåt längs de vanliga gatorna, på ett ställe var det förbjudet att gå för att man grävt ett hål, men vi gick ändå för jag ville titta på syrenen. Denna jorgovan mot den mjuka molnhimlen!

Vesna hörde av sig och frågade om vi skulle dricka kaffe och jag tyckte att det inte kunde skada, så vi sammanstrålade hos Zdenko på Makao och så pratade vi igenom lite otäcka ögonhistorier, kryssande förbi det värsta. Och så fick jag en stor påse med medvjeđi luk av henne. Det är en underbar växt. Så skildes vi åt och Miki och jag korsade Rapska, gick en bit längs Paška och så var vi på Brijunska. Vi stannade lite vid huset där rosmarinkatten bor. För dagen hade den krupit ut ur sitt blåblommiga bo och låg och blundade på de där ”tegelspånen” som den också tycker om.

Morgonen for upp med sol och moln och vind, så vi gav oss med snabba steg iväg under Slavonska, ner mot Borovje, mot vår stora ”livada” bakom eller framför eller bredvid ”džamija”, Đurđica, Hajdi, Miki och jag. Maskrosor och tusenskönor och de där små rosalila blommorna som jag inte kan namnet på lyste i gräset. Snart var vi i ”de fria markerna” och hundarna befriades från kopplen och stormade fram genom grönskan, jagade varandra, lurpassade på varandra, brottades och så allt igen och igen och igen.

Sedan smet de och Đurđica och jag fick ropa och jaga och ställa oss i bakhåll. Till sist hade vi dem igen och vi gick lätt andtrutna mot ”Industry Bar” bakom moskén och där satt vi sedan länge med kaffe, pelin och vatten och jag fick höra historier från Đurđicas hårda men också lyckliga barndom i byn och bland korna på Hercegovinas karga branter, om doften av sten och smilje (hedblomster). Och jag vet vad doften av sten är.

På andra sidan Brijunska snett från mitt köksfönster finns ett hus i gammal lantlig stil, fyrkantigt med toppigt tegeltak. Där bor några människor, men framför allt bor där två gamla katter, en röd och en spräcklig. Miki har en mycket vag relation till dem numera. Han och katterna sneglar bara på varandra medan vi går förbi. Ibland sitter katterna i sin trädgård som ett slags sfinxer, det är något de lagt sig till med på äldre dagar. Förr smög de lömskt omkring bland buskarna i sin trädgård och lurpassade på Miki, som så där hundbarnsligt eller som en enkel man i ullrock brummande kastade sig mot stängslet och fick smala blickar och väsanden till svar. Men nu är det alltså en annan tid och den här våren ser jag ofta den spräckliga katten ligga inne i en rosmarinbuske eller snarare med huvudet inne i en rosmarinbuske, större delen av kroppen är utanför. Det är något meditativt över kattens rosmarinliv. Vad tänker den där inne i doften och skuggan?