Bland den tyske realisten Theodor Fontanes många romaner är det bara Effi Briest som hittills finns i svensk översättning. Sedan ett tag arbetar jag (sporadiskt) med att översätta den lilla Berlinromanen ”Irrungen, Wirrungen”. För några månader sedan publicerade jag första kapitlet av romanen här. Idag följer kapitel två:
Nästa morgon stod solen redan högt på himlen och kastade sina strålar över gårdsplanen till Dörrs handelsträdgård. Ljuset föll på en anhopning av olika slags byggnader bland annat på ”slottet”, som fru Nimptsch kvällen innan i lätt försmädlig ton hade talat om. Ja, detta ”slott”! I skymningsljuset hade man med tanke på storleken kanske kunnat ta det för ett sådant, men idag i det obarmhärtigt klara ljuset, såg man bara alltför tydligt att hela bygget med sina påmålade höga gotiska fönster inte var något annat än en eländig träbarack. De två gavelväggarna, som tedde sig mer solida än resten av byggnaden var gjorda i korsvirke med ler- och halmfyllning och innanför dem fanns två gavelrum. Resten utgjordes av en stor hall med stengolv där det stod ett virrvarr av stegar som ledde upp till en vind och därifrån vidare till tornet som tjänade som duvslag. Tidigare, före Dörrs tid, hade hela den jättelika baracken tjänat som förvaringsplats för bönstörar och vattenkannor och kanske hade den också använts som potatiskällare, men sedan handelsträdgården för ett antal år sedan köptes av sin nuvarande ägare, hade det egentliga bostadshuset hyrts ut till fru Nimptsch och den gotiskt bemålade baracken med tillbyggnad av de två gavelrummen hade iordningställts som bostad åt Dörr som på den tiden var änkling. Det hela var ett högst primitivt arrangemang och ingenting hade ändrats i detta när Dörr kort därpå gifte om sig. På somrarna var det nästan fönsterlösa skjulet med sitt stengolv och sin svalka ingen dum plats att vistas på, men vintertid hade herr och fru Dörr och en tjugoårig svagsint son ur första äktenskapet helt enkelt frusit ihjäl om inte de båda stora drivhusen på andra sidan gårdsplanen hade funnits. I dessa tillbringade familjen hela tiden från november till mars, men också under den vackrare delen av året, ja till och med under de varma sommarmånaderna, om man inte just sökte sin tillflykt från hettan, utspelade sig deras liv till stora delar framför och i drivhusen, för här hade de nära till allt: här fanns de små trapporna och avsatserna där blommorna från växthusen varje morgon placerades ut för att få frisk luft, här var uthuset med kon och geten, här var hundkojan med hunden och härifrån sträckte sig den väl femtio steg långa dubbla drivbänken med en smal gång i mitten ända bort till det stora grönsakslandet. I detta rådde ingen större ordning, dels för att Dörr inte hade något sinne för ordning, dels för att han hade en så stor hönspassion att han lät sina älsklingar picka omkring som de ville utan att bekymra sig om den skada de ställde till med. Någon stor skada var det i och för sig aldrig fråga om, eftersom hans handelsträdgård med undantag för sparrisodlingen inte härbärgerade några finare plantor. Dörr inriktade sig på det allra vanligaste eftersom han ansåg det vara fördelaktigast, så han odlade mejram och andra vanliga örtkryddor. Purjolöken var hans absoluta favorit och han menade att en riktig berlinare egentligen bara behövde tre saker: öl, Gilkasnaps och purjolök. ”Med purjolök”, brukade han som avslutning säga, ”har ingen kommit till korta”. Han var i allt ett original, han handlade helt efter eget huvud och brydde sig inte det minsta om vad som sades om honom. Det var också detta egensinne som givit honom modet till hans andra giftermål, ett giftermål som bottnade i varma känslor och föreställningen om att hans fru var en verklig skönhet och hennes tidigare förhållande med greven hade i stället för att verka till hennes nackdel tvärtom framstått som ett bevis på hennes absoluta oemotståndlighet. Om det på goda grunder skulle talas om överskattning i det här fallet, så var det i alla fall inte Dörrs sak att uttala något sådant, för honom hade naturen, när det gällde det yttre, uttrustat alldeles ovanligt knapphändigt. Mager, av medellängd och med fem grå hårtestar på huvudet skulle han ha varit alldagligheten själv om inte en brun vårta som satt mellan den vänstra ögonvrån och tinningen givit honom ett apart drag. Varför också hans fru på sitt eget ogenerade sätt men med viss rätt brukade säga: ”Skrumpen är han, men från vänster har han faktiskt tycke av ett borsdorfäpple.”
I detta hade hon helt rätt och man hade överallt kunnat känna igen honom med hjälp av detta signalement, om han inte dag ut och dag in hade gått omkring med en skärmmössa av grovt linne neddragen över halva ansiktet så att både det alldagliga och det speciella i hans utseende doldes.
Med skärmmössan djupt ner över pannan stod han också idag, dagen efter det långa samtalet mellan fru Dörr och fru Nimptsch, framför en blomsterhylla intill det främre växthuset och radade upp krukor med pelargoner och lackvioler, som skulle till marknaden imorgon. Ingen av plantorna var krukodlad, utan alla hade nyss blivit insatta i krukorna och med en alldeles speciell tillfredsställelse och glädje ställde han upp dem framför sig medan han i förväg mös över madamerna som skulle komma imorgon och pruta sina fem pfennig som vanligt och ändå skulle det var de som blev lurade. Detta slags nöje hörde till hans största glädjeämnen och utgjorde egentligen själva kärnan i hans själsliv. ”Tänk att få vara med och höra dem skälla sedan… Det skulle vara något det.”
Så gick han och pratade för sig själv, när han bortifrån trädgården fick höra en liten byrackas skällande blandat med det förtvivlade galandet från en tupp, ja, om han inte misstog sig så var det hans tupp, hans älskling med silverfjädrarna. Han vände blicken mot trädgården och såg då en flock hönor skingra sig åt alla håll, tuppen däremot hade flugit upp i ett päronträd och därifrån skrek han oavbrutet på hjälp medan den lilla hunden stod och gläfste under trädet.
”Det var då tusan också”, skrek Dörr i raseri, ”det där är ju Bollmanns förbannade… Genom staketet som vanligt… Nu ska du få se på…” Han satte snabbt ner pelargonkrukan som han just stått och synat och sprang bort mot hundkojan, grep efter kedjan och släppte loss den stora vakthunden, som genast kastade sig som en galning ner mot trädgården. Innan den nådde fram till päronträdet, tog emellertid Bollmanns jycke till harvärjan och försvann under staketet – den fuxfärgade vakthunden tog ännu några långa skutt efter den. Men hålet i staketet som hade varit stort nog åt den lilla krabaten, räckte inte till för den stora hunden och tvingade den att ge upp förföljandet.
Och inte gick det bättre för herr Dörr själv; han hade just kommit framskyndande med en kratta i högsta hugg och utbytte nu blickar med sin hund. ”Ja, ja Sultan, den här gång blev det inget.” Sultan traskade tillbaka mot sin hundkoja, långsamt och lite skamset, som om han hade tyckt sig märka något förebrående i sin husses ord. Dörr stod och tittade efter den lilla byrackan där den jagade fram längs en plogfåra och sade efter en stund: ”Jag ska tamej tusan skaffa mig ett luftgevär, hos Mehles eller någon annanstans, så ska jag ge den rackarn vad han tål och varken höna eller tupp ska knysta om det. Inte ens min.”
Denne visade emellertid att han åtminstone tills vidare inte på minsta sätt ville kännas vid Dörrs krav på tystnad från hans sida, utan gjorde precis som förut bruk av sin stämma å det ljudligaste. Han kastade stolt huvudet tillbaka och lät silverhalsen glänsa som om han ville visa hönorna att hans flykt upp i päronträdet egentligen hade varit ett medvetet skälmstycke eller helt enkelt bara en plötslig ingivelse.
Dörr sade då: ”Gud, vilken tupp. Han tror visst verkligen att han är något. Men inte är det mycket med hans mod inte.”
Och med de orden gick han tillbaka till sin blomsterhylla.
