Författare: Bodil Z

Att omfamna karpar

Bodil Z 11 kommentarer

Var någonstans har jag läst det där om mannen och karparna? Eller har jag hittat på det eller drömt det?

Så har jag då och då tänkt under de senaste dagarna. Inte hela tiden, verkligen inte, men lite då och då kom tanken och den märkliga bilden upp i mitt huvud. Jag tänkte också på en bestämd karpdamm vid klostret i Waldsassen alldeles vid den tjeckiska ”ölöppnaren”, ni vet den där kroken längst i väster på den tjeckiska kartan. Om det var där mina karpfantasier hade sin början? Men nu har jag hittat boken och allt står där, inget har jag hittat på.

Författaren heter Ota Pavel, han föddes i Tjeckoslovakien, hans far var jude och hans mor tjeckiska. Jag har hittat en intressant tjeckisk text om honom på internet. Här är ett utdrag ur den engelska översättningen av den:

Ota Pavel was born in 1930, the son of Leo and Hermina Popper. He was descendent of a Jewish farming family, and had two brothers, Jiri and Hugo. His father was a vacuum-cleaner salesman, and a very successful one too. In his time, Leo Popper became Czechoslovakia’s leading Electrolux salesman, and eventually the world’s number one agent.

Resten av texten finns här.

Boken heter ”De vackra rådjurens död” och i en liten presentation av innehållet kan man läsa bland annat det här:

De här berättelserna om en judefamiljs öden i Prag från 30-talet in på 50-talet omspänner en grym epok; men framför allt fogar de sig samman till ett porträtt av en oförliknelig far, en ”liten man” som med mod och oförbränneligt humör i det längsta höll stånd mot motgångar och maktövergrepp – en alldeles oemotståndlig vardagens hjälte.

Den berättelse som etsat sig in i mitt minne och liksom ställt till med hela det här inlägget heter ”Karpar för Wehrmacht”. Jag ska nu inte berätta hela historien utan jag tänker bjuda in er till den där speciella karpsituationen:

Pappa förstod sig på sådant här. Med ens dök en mörk, oval skugga fram och simmade förbi under oss i det klara vattnet. Så vände den tillbaka. Det var en karp, och vilken karp! Den sträckte upp sitt runda gap och snappade luft vid ytan. Under tiden kom fler karpar simmande. De uppförde sig som om de hade varit bedövade, och de brydde sig alls inte om att vi stod där och tittade på dem. Inom loppet av några sekunder var vattenytan alldeles full av dem. Då övergick pappa till något djuriskt och okänt. Han lade sig ned på knäna på isen, kavlade upp ärmarna, började klappa dem på huvud och rygg. Lekte med dem och mumlade:

”Mina karpar. Mina små karpar.”

Han lekte med dem och de samlades kring hans händer som om de hade varit hans barn. I detta månljus var de guldgula och silverfärgade, de lyste som helgon och jag har aldrig senare sett liknande karpar. Han rullade upp dem med händerna, lyfte upp dem och släppte ner dem igen, sakta nynnande.

Ja, resten avslöjar jag inte, men nog är detta underbara rader.

De vackra rådjurens död

Greifswald, DDR 19.1 1982

Bodil Z 3 kommentarer

![Greifswald](/wp-content/PICT1/PICT1452_01.jpg @alignleft)Så är det dags för en av mina gamla anteckningar från tiden i Greifswald igen. En kort notis, men den säger nog ändå en del om hur det var:

19.1 1982

Jag har äntligen träffat en ny västeuropé här. Han heter Kalle och är från Finland och han studerar medicin i Greifswald. Egentligen förstår jag inte varför han gör det här. Han måste till exempel delta i fyra timmars undervisning i marxism-leninism i veckan (som alla andra studenter). Många av hans medstudenter i det ämnet är palestinier och han har berättat för mig att man under dessa föreläsningar bland annat har talat om att alla judar är rasister.

Hagatorpet

Bodil Z 23 kommentarer

Nu för tiden går vi inte så ofta till Hagatorpet, Londi och jag, det är ganska lång väg hit. Först följer man den lilla skogsvägen förbi Lennarts hus och Vrån – som är dold under grästuvorna – och sedan går man vidare förbi det som är kvar av Hovmanstorpet och det är egentligen bara de gamla frukträden och en liten upphöjning i marken där huset en gång stod. Sedan genom skogen och ut på andra sidan och över fälten och så in i skogen igen och här – när man har gått inne bland granarna en stund – så ljusnar det igen:

björken

Vilka var det som bodde här och hur levde de? Antagligen var det åkrar här där det nu är skog. Det var nog ett magert och hårt liv. Det här är det som är kvar av själva huset. Förra eller förrförra sommaren när vi var här krafsade jag omkring lite i husgrunden och hittade små bitar av vitt porslin med blått eller grönt mönster. Jag lade bitarna i en rad på en av de mossbelupna stenarna, men de har visst glidit ner i springorna igen.

huset

Jag går in i ”huset” – Londi tar en sväng bland de kala, gråa syrenbuskarna – och tittar nerför backen – kanske var det här utsikten från köksfönstret, fast landskapet var väl öppnare, men sluttningen var förstås densamma.

köksfönstret

Det som är bäst bevarat av torpet är jordkällaren och den är stor. Här fanns det plats för mycket mat. Hur kan det ha sett ut när källaren var full? Vad hade de på hyllorna?

källaren

Vi går tillsammans upp till den högsta punkten, Londi och jag, och tittar ner mot den plats där jag tror att ladugården en gång stod. Den gråa granen står mitt i.

tunet

Det här är ett hörn av ladugården. Den kan inte ha varit stor – kanske var det plats till en ko och någon kalv, en gris kanske. Hade de häst?

lagårdshörnet

Längst ner i ena ändan av tunet, inte många steg ifrån ladugården, finns en liten vattensamling och någon form av byggnad eller i alla fall något byggt. Vad kan det ha varit?

damm

Jag tar många bilder, men de flesta gömmer jag. Kanske borde jag egentligen gömma alla, för vad har Hagatorpet på internet att göra?

Gåta

Bodil Z 7 kommentarer

Den lilla text som följer här är en randanmärkning, förmodligen skriven med bläck av en ung(?) munk i en latinsk postilla. Randanmärkingen är formulerad som en gåta och den har kommit att benämnas ”Indovinello Veronese” (veronesisk gåta). Den är skriven omkring år 800 på ett språk som är ett slags mellanform mellan latin och italienska, den är varken latin eller italienska eller så kan man säga att den är både det ena och det andra. Så här ser originaltexten ut:

indovinello

Och så här har man uttytt den handskrivna texten – ja, det finns någon tydningsvariant, men den avviker inte mycket ifrån den här:

Se pareba boves, alba pratalia araba,
et albo versorio teneba, et negro semen seminaba.

Man är lite oense om tolkningen av texten, men ungefär så här kan en svensk översättning av den se ut:

Han förde ut oxarna och plöjde det vita fältet,
han höll i den vita plogen och sådde det svarta fröet.

Detta är alltså en ”indovinello”, en gåta. Vad kan den här texten betyda på ett annat plan än jordbruksplanet? Vad är det för en verksamhet som avbildas i den lilla texten?

Kanske går det inte att gissa det här, jag vet inte, men jag prövar med att kasta ut frågan. Det kan ju dessutom vara någon läsare som vet det här…

Vad vi tänker om Ryssland

Bodil Z 10 kommentarer

Igår läste jag en artikel om den ryska människorättskämpen Sergej Kovaljov i SvD. Den fick mig att än en gång fundera över vad vi här i Sverige eller kanske i ”Västeuropa” har för föreställningar om Ryssland: Vad kan man hoppas? Vad kan man tro?

Kovaljov

Så här börjar själva artikeltexten:

– Under de här senaste 15 åren efter Sovjetunionens upplösning har jag aldrig riktigt trott på en utveckling mot demokratiska värderingar. Men i dag är villkoren sämre än någonsin, säger Sergej Kovaljov, som vigt sitt liv för rättvisa och för mänskliga rättigheter i sitt hemland.

Vad har vi trott här i Sverige? Försöker vi kanske att inte tänka så mycket på det?

Artikeln fortsätter med tillbakablickar på Kovaljovs fängelsetid, på Gorbatjoveran och Putins makttillträde. Kovaljov funderar på den västeuropeiska synen på olika europeiska länder och skillnaderna när gäller måttstockar och engagement:

– Jag tyckte att det var märkligt att väst reagerade så starkt på Österrikes extrempolitiker Jörg Haider. Jag menar, Österrike är inte ett så stort land. Men det fanns ingen rädsla eller kritik när en officer från KGB tog över ett av världens största länder med en stor kärnvapenarsenal till sitt förfogande. Vad skulle omvärlden ha sagt om en före detta officer i Gestapo blivit kansler i Tyskland, säger Sergej Kovaljov.

Är det så att svenskar eller västeuropéer egentligen varken har förhoppningar eller någon tilltro till att Ryssland någonsin kan bli demokratiskt? Österrikarna är som vi, så dem är det meningsfullt att kritisera. Ryssland däremot är ”något annat” som man ska akta sig för, som vi aldrig kommer att förstå – ”det är en annan kultur” och dessutom är Ryssland så stort att det är säkrast att inte ta några risker – ”ryssarna får lösa sina problem själva”. Ryssar som längtar efter demokrati och ett rättssamhälle ska inte förvänta sig något från Västeuropa.

Kovaljov berättar om ett möte med Sveriges utrikesminister Laila Freivalds:

– Jag frågade varför Sverige och väst accepterade olagligheterna som pågår i Ryssland, inte minst övergreppen i Tjetjenien. Er utrikesminister svarade att "vi måste ha en bra relation med Ryssland".

Det där sista påminner mig om något Svenska Institutet sade till mig under min tid som utlandslektor i Greifswald (1981-82) i dåvarande DDR. Jag fick inte öppet kritisera förhållandena på universitet eller i DDR över huvud taget i mina brev till SI, eftersom man ville ha ”goda relationer med DDR”.

I slutet av artikeln säger Kovaljov att han ändå tror på en positiv utveckling i Ryssland på sikt, om så där en 15-20 år. Inte minst tror han att den moderna tekniken kan vara ett starkt vapen mot förtryck:

– Förr stod vi bokstavligen talat på knä. Nu finns ju den där, säger Sergej Kovaljov med ett bullrande skratt och pekar på datorn intill ena väggen.
– Internet gör att vi aldrig kan återvända till sovjettiden.

Läs hela artikeln här.