De av Jurij Andruchovytjs essäer som finns samlade under titeln ”Das letzte Territorium” (2003) (på ukrainska har de inte utgivits under en hatt) bildar tillsammans ett slags dynamisk karta över Ukraina genom tiderna – Ukraina som Österland, Ukraina som västlig utpost, Ukraina i genomskärning, Ukraina som centrum med ibland genomskuren mitt, Ukraina som början, slut, då, nu. Gränsland och mittens rike.
För Andruchovytj finns Ukrainas hjärta i Karpaterna eller strax nordost om bergskedjan. I essän ”Carpathologia Cosmophilica” möter vi först Karpaterna som gammal havsbotten, vi vandrar bland snäckor och fiskskelett från urtid, men bland dessa ligger också patronhylsor från första världskriget. Vi möter huzulerna:
I denna värld lär man svårligen kunna finna en mera jordisk musik än huzulernas. När det gäller biologisk spännkraft, kroppslighet och erotik, så är det väl bara den rumänska musiken som är jämförbar. Eller zigenarnas. Eller goralernas. Ellers magyarernas. Eller slovakernas. Eller lemkernas.
Här i Karpaterna lever folkslag vid folkslag, men kanske inte så länge till: ”Det verkar som om den huzuliska musiken fortfarande finns, även om den kan vara försvunnen redan imorgon.”
Karpatervärlden har inte bara horisontella förbindelser med det som finns omkring den, också den vertikala axeln är kraftigt utvecklad och den axel som skär igenom tiden. Andruchovytj berättar om en tiotusensidig astrologisk traktat – avfattad på den bukovinska varianten av högtyska – som förbinder Karpaterna med stjärnhimlen:
Karpaterna – det är en stor klammer som håller samman delar av tillvaron som hotar att falla isär i kaos. Karpaterna – det är en stor seismisk ansträngning, en zon där det råder speciella krafter och spänningar. Karpaterna skiljer territorier, men förbinder på det kosmiska planet.
Andruchovytj serverar läsaren Karpaterna nästan som ett berusningsmedel. Bergskedjan lösgör sig liksom under textens gång från jordytan och galopperar iväg upp mot himlarna alltmedan huzulernas vilda musik ruskar sin krusiga man och genljuder över den urtida havsbottnen.
I essän ”Das Stadt-Schiff” stiger läsaren vid berättarens hand ner från bergen och träder in i staden Lviv. Här möts vi av en upplysning om Lviv som gör att jordytan börjar veckla upp sig på ett utmanande sätt inför våra blickar. Just vid Lviv höjer sig marken lite grann, inte mycket, bara det som behövs för att den ska vara högre än det lägre – ni förstår, eller hur? Den speciella egenheten med staden är, säger Andruchovytj, att det genom dess mitt går en vattendelare, vilket har till följd att vattnet norr om linjen rinner mot Östersjön och det söder om den rinner mot Svarta havet. Tanken svindlar, det är som om Östersjön och Svarta havet lite subversivt eller underjordiskt snuddade vid varandra just här vid denna inte särskilt höga ja, nästan omärkliga upphöjning. Fast Andruchovytj verkar snarast se något åtskiljande i begreppet ”vattendelare” och det är ju helt logiskt, men nog finns det ändå – också? – något förbindande i det. Och kanske gör det det för Andruchovytj också. Ja, så är det nog, fast han vill dela upp skiljande och förbindande och tala om dem var för sig, för strax börjar han tala om att det ännu för trehundra år sedan for segelfartyg från Danzig till Lviv och att man kunde fånga atlantålar med bara händerna här. Sedan överraskar han med att kalla Lviv för Venedigs antipod:
Här är vattenbristen så våldsamt kännbar att invånarna i de äldsta kvarteren drömmer om Någon som kunde förvandla vin till vatten.
Han räknar upp folkslag efter folkslag som bott i staden och präglat den. Han blandar folkslag, religiösa riktningar, sekter, egenskaper, fantasier och räknar upp och räknar upp. Och den långa raden avslutar han med orden: ”Jag är övertygad om att alla dessa klarat av att vara här.”
För Lviv ligger vid världens medelpunkt, den gamla världens, den som var en skiva, som vilade på valar eller enligt en annan version, på en sköldpadda; i den här världens avlägsnaste periferi låg Indien och mot de indiska stränderna bröts vågorna från Donau, från Nilen, ja, kanske till och med från Oceanen.
I Lviv möts den baltiska furan och cypressen från Krim, får vi veta. Andruchovytj talar också om sådant som försvinner, som försvunnit och gått förlorat.
En del av oss skulle vilja rädda allt detta, åtminstone in i dikten. Men det mesta går inte att gripa och det glider oss ur händerna. Lviv är i sanning ett spökskepp.
Han säger att idén om att de olika kulturerna skulle kunna följa på varandra eller lagras på varandra på ett idylliskt och smärtfritt sätt är en myt, kanske till och med en farlig sådan. Och så vänder han blicken mot Ivo Andrićs bilder från Bosniens splittervärld och låter dem tala.
Slutraderna i essän rinner ut i en smal rännil om arken, en bateaux îvre, narrskeppet, dödsskeppet – Lviv de suddiga gränsernas stad och ”Lwiw, Lwów, Lwow, Lemberg, Leopolis, Singapur…”
En av texterna i boken bär den hemlighetsfulla titeln ”Erz-Herz-Perz” – den lilla klangraden är ett slags kreativ förvrängning av det tyska order Erzherzog (ärkehertig). Och det är just i något ärkehertigligt som texten tar sitt avstamp: Andruchovytjs farmor eller mormor – vilket det är går inte att utläsa ur de här raderna – blev som tolvåring vittne till en parad där ärkehertigen Frans Ferdinand med familj for genom staden Stanislau (också Andruchovytjs hemstad, numera med namnet Ivano-Frankivsk) i öppen vagn. Slutpunkten på deras färd blev Sarajevo…
Vi får veta att mormodern eller farmodern var dotter till en ruteniserad tyskböhm – ”sådant fanns det också”. Vi följer flickans blick från verandafönstret. Hon ser de vinkande människoskarorna på trottoarerna, de svängande näsdukarna och flaggorna. Det blänker till från kavalleristernas hjälmar, hästarna hårrem glänser, Frans Ferdinand vinkar lojt tillbaka till folket, hans gemål nästan försvinner under en stor jugendhatt.
Sedan tar Andruchovytj över betraktarposten. Han identifierar en viss fru Kapitanova, den gamle paraplymakaren Olijnyk och gymnasieprofessorn(!) Dutka som kan nitton språk. Andruchovytj låter tankarna vandra och han funderar över att det faktum att det här inte dyker upp någon anarkist, det sker inget försök till något attentat, ingen kastar någon bomb. ”Imperiet varar för evigt och terroristen Sitsjynskyj lever redan sedan åratal i Amerika”.
Ett nytt litet kapitel i essän tar vid och vi får veta något om ukrainarnas inställning till dubbelmonarkin. Andruchovytj karakteriserar den som varken fientlig eller idylliserande, snarare är det fråga om en ironisk hållning. Galizierna talade i lätt ton om ”mormor Österrike” (Großmama Österreich). ”Även om det kanske var ofrivilligt – utan det gamla Österrike hade vi inte funnits idag”, skriver essäisten. Han kallar Österrike-Ungern ”det lättsinnigaste bland imperier” och han serverar oss lustiga germanismer som finns inneslutna i en av de ukrainska dialekterna. Vad tycks om ett uttryck som ”szlak by joho trafyw/ der Schlag soll ihn treffen”? Och säger Andruchovytj: ”Vad skulle jag som ukrainsk författare göra utan dessa germanismer idag?” Sedan fortsätter han i äkta Stefan Zweig-stil (”Die Welt von gestern”) med att säga att om han hade levt vid förra sekelskiftet, så hade han kunnat hälsa på Rilke eller Gustav Klimt, han hade kunnat resa till Krakow, Prag, Salzburg och Trieste utan visum och utan pass.
Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ”björnliknande huzul” ställs inför namnet ”Erzherzog Ritter von Toskana” och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ”Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!”, på tyska blir det ”erz-herz-perz – Rübe mit Spagat” … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ”spagat” på tjeckiska betyder ”snöre” och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzuliske soldatens sätt att hantera situationen som ”den lekfulla olydnaden à la Svejk”.
Mot slutet av essän riktas blicken mer mot nuet. Andruchovytj säger att staden Stanislau nästan inte finns längre. ”Den klamrar sig fast vid detta ’nästan’” och är i det ett under av uthållighet och oeftergivlighet. Han talar om de senaste femtio årens katastofala utveckling; ödeläggelsen under denna tid är till och med större än efter ”marmeladbrandens” härjningar, då nästan hela staden brann ner. ”Idag finns den nästan inte längre. Och trots allt så finns den.”
Andruchovytjs hemstad Stanislau dyker också upp i den korta essän ”Das Stanislauer Phänomen”. Detta fenomen består i korthet i stadens dubbelnatur – staden är två städer. Det gamla Stanislau finns som en vålnad i den nutida och lätt förkomna staden Ivano-Frankivsk, en stad full av modernt förfall, ung ålderdom. Det gamla Stanislau är som en bild av detta märkliga fenomen som har med tiden att göra, som vi känner så väl, men som är så svårt att förstå, det gamla Stanislau är i kraft av sin ålder ungt, eftersom världen var yngre när Stanislau stod i blom.
I flera av essäerna mot slutet av boken ställs underförstått eller öppet frågan om Ukraina verkligen finns och vari det ukrainska egentligen består. Den östra delen Donbas hakas i tanken än på än av – Andruchovytj ser den som en präglande faktor, präglande i kraft av sin passivitet och limbokaraktär:
Tills idag har ingen separation blivit verklighet och tills vidare har ingen arbetar- och bonderepublik utropats i Donbas eller Novorossija. I stället hände något enligt min mening mycket värre: de har stannat inom den ukrainska staten och bestämmer där de facto den samhällspolitiska situationen.
Tjernobylkatastrofen skildras på ett sätt som gör att man ställs inför den på ett helt nytt sätt, som om det vore första gången man hörde talas om den: ”Med atomutbrottet trängde det eviga in i det timligas sfär, som ett tecken på något helt annats närvaro.”
Andruchovytj berättar om hur det var strax före olyckan, om vårens ankomst, om de härliga dagarna i slutet av april. Sedan går han över till att försöka beskriva hur människorna reagerade direkt i anslutning till katastrofen:
Om man vill förstå våra reaktioner, måste man göra klart för sig, vad det betyder att vara rädd för vinden, att vara rädd för regnet, för det nya gröna gräset, för ljuset. Redan under de första majdagarna genomlevde många av oss den omedelbara närheten av en ny död – en död som vi inte kunde höra eller se, en ”inåtväxande” död, som bredde ut sig överallt, i vattnet och i luften, som flyttade in i husen och i människokropparna.
I essän ”Kleine intime Städtekunde” beskrivs Kiev som en icke-ukrainsk stad. Ukrainskan trängs bit för bit undan av ryskan och då hjälper det inte att en del ”ärkeukrainare” från den omkringliggande landsbygden invandrar till staden, det blir i stället dessa invandrare som förlorar sin ukrainska identitet i mötet med staden. Andruchovytj skildrar Kiev som en stad där det är mycket svårt att leva och ännu svårare att glädja sig.
Gigantiska strömmar av depersonaliserade människomassor, ömsesidigt misstroende, isolering, kampberedskap, aggression, brist på improvisationsbegåvning, brist på andliga glädjeämnen, avsaknad av lekfullhet i det ömsesidiga umgänget – allt detta vittnar om att Kievs invånare utgörs av en jättelik och kaotisk ansamling av människor som är främmande för varandra och inte har något att ge varandra.
Lviv däremot skildras trots allt förfall och alla sina olösliga problem på ett betydligt ljusare sätt, på ett försonligt sätt, ja, kanske med kärlek:
Lviv förlåter allt. För i en stor familj förekommer allt. Därför är det ingen avgrund utan en allmän grav, en gemensam jämmerdal, ett historiskt purgatorium, som flödar över av utdunstningen av mänsklig värme.
Den här essäsamlingen röjer en väg som leder till ett närmande till den ukrainska verkligheten. Ingenting blir egentligen lättbegripligt eller tillgängligt, men när man är inne i den här boken är det omöjligt att förneka Ukrainas existens eller att skjuta undan denna till Den Andra Sidan och efter att man har lagt ihop boken börjar Ukraina på allvar breda ut sig som oformlig form, som dragkamp mellan centrum och periferi, som köttslig och andlig verklighet. Efter mötet med de här platserna och de här tillstånden kan läsaren aldrig mera slå sig lös från medvetandet om att Ukraina finns här och att dess utsirade elefenbenshandtag Galizien sitter inkilat i Europas mitt.
