Författare: Bodil Z

Sjöjungfrun

Sjöjungfrun gråter på nätterna under Dnipros broar:
sommaren förgår.
Förgått har kärleken, cigaretten i handen brinner ut –
och brinner inte ut.

Tre somrar, fyra: jag öppnar fönstret mot Dnipro,
går upp vid midnatt:
cigaretten brinner – brinner, likt antänt blod,
högt ovan broarna.

Hundra år förflöt: ögonen mina skälvde till
i underjordisk virvelvind,
medan fingrarna dina – som höll både mig och cigaretten –
brann upp till skuldrorna.

Genom evigheterna glöder den gamla cigaretten
och bedrövat – som vore hon
redan under icke-Dnipros icke-broar –
gråter sjöjungfrun.

°°

Det här är en dikt av Natalka Bilotserkivets i översättning av min vän Lev Hrytsyuk + lite gemensamt pillande med orden av dig och mig, inget viktigt kanske men det gav oss glädje när vi gjorde det.

Och bilden är lånad ur mitt liv och floden är en annan.

Den här dagen av varma vårvindar och märkliga minnesglimtar vill jag se över vad jag läst hittills i år. Ja, böckerna jag översätter tar jag inte med – för att jag inte gör det. Nå, i början av januari avslutade jag ”Materada” av Fulvio Tomizza. Min Tomizza-läsning är en del av mitt försök att förstå den istriska frågan eller frågan om hur och varför nästan alla italiensktalande istrier försvann från halvön, men jag läser honom också för hans egenartade sätt att berätta. I ”Materada” är han precis som i ”La miglior vita” närmare människorna än man ofta är när man försöker återge historiska förlopp. Han är inne i dem och vet just så mycket och just så lite om deras tankar och handlingar som en människa brukar veta eller inte veta om sig själv. Om man tittar väldigt noga och länge på en händelsekedja så ser man ungefär lika mycket som när man ser in i någons ögon när näsorna snuddar vid varandra. Vetandet skjuts i bakgrunden och där får det irra eller vara säkert allt efter de inre impulsernas krafter. Framför och över allt annat står ett slags hjälplös upplevelse av ett skeende som rullar fram obegripligt och omöjligt att hejda och en vag, kanske förtvivlad, önskan om att det ska bli stilla, att rörelsen ska upphöra. Jag vill här helt kort låta er möta bröderna Francesco och Berto strax innan de lämnar sin by:

Dal mare veniva su un po’ di tramontana e portava con sé il profumo della terra arata: profumo di terra rossa, che non se ne trova un altro eguale.

Mio fratello respirò a pieni polmoni, poi abbassò la testa e disse: ’Partiamo, Franz. Saremo sempre dei disgraziati, come quegli altri. Partono proprio adesso che la campagna si fa ogni giorno più bella. Te la ricordi un’annata così?’

(Från havet kom en svag nordlig vind som bar med sig doften av nyplöjd jord: doften av den röda jorden, en doft som inte har sin like någonstans.

Min bror tog ett djupt andetag och sänkte sedan huvudet och sa: ’Vi ger oss av, Franz. Vi kommer alltid att vara arma krakar, som de andra. De ger sig iväg just nu när markerna blir vackrare från dag till dag. Har du någonsin varit med om en sådan årgång?’”)

”Materada” går inte att berätta, man måste läsa varje ord och ändå kommer man inte att kunna säga vad som egentligen hände.

Den andra boken jag avsluta i januari var ”Die Ringe des Saturn” av W.G. Sebald. Egentligen påbörjade jag den i slutet av 2019 och var först eller till och med ganska länge helt förhäxad. Jag förvånades över att jag väntat så länge med att läsa honom och jag gladde mig åt att jag hade så mycket kvar. Men så kom djupdykningen: medan han talar om Belgiens förfärliga kolonialhistoria med alla övergreppen på afrikanerna slirar han plötsligt iväg åt ett för mig oväntat håll. Han tycker sig se att det bland belgarna finns en särskild sorts fulhet och särskilda kroppsliga och själsliga deformationer, som knappast finns någon annanstans. ”Jedenfalls entsinne ich mich genau, daß mir bei meinem ersten Besuch in Brüssel im Dezember 1964 mehr Bucklige und Irre über den Weg gelaufen sind als sonst in einem ganzen Jahr.” Han tycker sig i de stackars puckelryggiga människor han möter i Bryssel se ett slags ”rättmätigt straff”. Här kan jag inte följa honom och jag förstår inte denna hjärtlöshet som väller ut över dessa livets olycksbarn. Efter detta läser jag vidare ”med höga tänder” och är hela tiden på min vakt. Sedan kommer alla olyckorna i början av 2020 och efter jordbävningen kan jag inte alls läsa Sebald, eftersom jag är rädd att han ska bli otäck igen. Lite pliktskyldigt återvänder jag till boken i januari detta år. Jag läser ut den och tackar lite avmätt för att det inte blev något mer av ”det där”.

Nästa bok var ”Röda korset” av den belarusiske författaren Sasja Filipenko i Mikael Nydahls översättning. (Jag läste den som pdf så jag har gjort mitt eget omslag.) Eftersom jag kommer att skriva om den här boken senare, så vill jag bara ge några inblickar. Genom en mycket gammal kvinna får vi se en del av Sovjetunionens historia. Vi får veta att sovjetiska soldater sviker sitt land om de blir tillfångatagna. Därför får breven från Röda korset aldrig några svar när man därifrån föreslår hjälp vid fångutväxling eller med förnödenheter åt sovjetiska fångar i Tyskland. De sovjetiska fångarna är ”desertörer”. Vi får inblickar i de sovjetiska strafflägren med kommentarer om detaljer i rutinerna där:

Klargörande gällande frågan om proceduren vid avlägsnande av tandproteser av guld hos avlidna fångar.
– Tandproteser av guld hos avlidna fångar skall avlägsnas.

Och så ser vi i bokens nu (2001) i Minsk hur en och annan kan tänka:

– Allt har de stulit, allt! Som tur är har vi vår Lukasjenko, han är våran batka, och han kommer att se till att det blir ordning och reda igen! Och Ryssland skulle behöva en Stalin! Han skulle rada upp dem mot väggen allihop, och så skulle saken vara klar!

Och den sista boken, den jag läste ut igår kväll, är ”Under tidens yta” av Jonas Ellerström. Undertiteln är ”En annorlunda poesihistoria” och det är sant att det är det. Under första delen av min läsning ser jag två av bokens skikt. Det ena är det uppenbara, det som väl är själva boken, en vandring mellan diktsamlingar av mindre kända svenska 1900-talspoeter och delvis också mindre kända diktsamlingar av mer kända poeter. Det andra är en ljusblå, i nattlampans sken inte helt synlig – gång på gång har jag bullersamt slagit huvudet i den alltför vackliga lampskärmen och Miki har flugit upp –, linje med kända poeters debutsamlingar, Nobelpris till poeter och tidpunkter för grundandet av den ena eller andra poesitidskriften. Några bilder finns också, till exempel ”Snömannen vandrar” av Bo Grandien. Bland alla dikterna i boken vill jag citera ett litet stycke ur en av Ivar Conradson i ”Friska sorgens källa”:

Ensam få färdas dig,
tysta vackra väg.
Ingen tänker nu på mig.

Egentligen är det de två första raderna som tar andan ur mig, men den tredje får vara med.

Men nu vill jag berätta vad jag upptäckte efter ungefär halva boken, något som gjorde att läsningen plötsligt blev helt annorlunda. Jag såg en läsare gå omkring i städer, mest i Lund, och allra mest såg jag honom i trappuppgångar, jag föreställde mig trapporna av trä, lite som i de gamla husen längs Korzo i Rijeka. Ibland såg jag ett gult ljus med lite singlande stoft och det var sommar i staden och nästan ingen var där utom läsaren. Han träffade ibland någon – helst gammal – poet eller poesiöversättare, oftast en dam och han samtalade med henne:

Under något år för redan länge sedan bodde jag i trappuppgången intill Estrid Tenggren, en av Sveriges finaste översättare med italienska som specialitet. Jag minns långa samtal, en obruten nyfikenhet och en livslång, självklar kärlek till litteraturen som gjorde stort intryck på mig under dessa studentår, då uppmärksamheten flackade men det började stå klart att ordet skulle komma att befinna sig i centrum också för min tillvaro.

Ja, det händer mycket i den där tredje boken när man väl ser den och nu måste jag naturligtvis börja från början för att se vad det var jag inte såg först. Och nu säger jag detta, även om det kanske är ett dumt slut på det här: När jag läste avsnittet om Anne-Marie Berglund blev jag lite rörd av några passager där. Och nej, jag kan inte berätta vilka.

Det finns ett Österland som är närmare oss här i Västeuropa än den Främre Orient som ofta dominerar nyhetsflödet i vår tid.

Trots att majoriteten av de svenska bokläsarna fortfarande har blicken riktad mot den anglosaxiska eller ska vi säga angloamerikanska litteraturen, så verkar ett fokusskifte vara på väg, även om det nog kommer att ta tid innan vi är där. På den årliga bokmässan i Göteborg har två gånger under den allra senaste åren en speciell uppmärksamhet riktats österut. 2003 var det litteratur från Polen som var det stora temat på mässan och författare som Adam Zagajewski, Olga Tokarczuk och Andrzej Stasiuk kom att introduceras för en lite större svensk publik, en publik utanför den rena kännarkretsen. Och i höstas var det Litauens tur med författare som Sigitas Parulskis, Jurga Ivanauskaitė och Herkus Kuncius och efter det har den moderna litauiska litteraturen kommit att börja utvidga sin läsekrets i Sverige.

Också i Tyskland är normalläsarblicken främst riktad mot den engelskspråkiga världen om än inte i lika extrem grad som fallet är med de svenska läsarnas inriktning. Men vänder vi blicken mot Leipziger Buchmesse ser vi att det stora, sedan 1994 årligen återkommande, bokpriset där är ett pris för ”stärkande av de alleuropeiska relationerna”. Det som främst åsyftas med formuleringen är ett närmande mellan det gamla Västeuropa och Central- och Östeuropa. Förra årets pris gick till Slavenka Drakulić för hennes bok ”Inte en fluga förnär”, som skildrar ondskans banalitet som det stora motivet i 1900-talets Europa. Och årets pris gick till den ukrainske författaren Jurij Andruchovytj för romanen ”Tolv ringar” (finns ännu inte i svensk översättning) för dess ”konstfulla blandning av myt och magi, som en berättelse om ett samhälle i förvandling, en berättelse som öppnar ögonen för kontinentens glömda mitt”. I Göteborg i höstas var Andruchovytj för övrigt också på plats – han talade då om sin bok ”Mitt Europa”.

På årets Leipzigmässa gjorde Slavenka Drakulić och den ungerske författaren Péter Esterházy ett gemensamt framträdande i form av ett ”pristagarsamtal”. Esterházy fick den tyska bokhandelns fredspris 2004. Temat för samtalet var relationerna mellan Ungern och Kroatien, dels de båda ländernas gamla bindningar sedan dubbelmonarkins dagar dels dagens väl långt ytligare och lättare förhållanden med ett slags nyvaknad nyfikenhet som huvudingrediens. Naturligtvis får de båda författarnas gemensamma erfarenhet av ett liv under kommunismen sin plats i samtalet. Drakulić berättar scener från sin barndom då den kommunistiska personkulten frodades, om hur hon som liten flicka föreställde sig de blomstersmyckade Titoporträtten som besläktade med katolska helgonbilder. Och Esterházy talar om människor i diktaturer som evigt omogna – ”det finns ingen ansvarskultur i en diktatur”, säger han. För mig som svensk åhörare var det uppfriskande och spännande att lyssna till ett sådant här storeuropeiskt samtal utan något som helst svenskt perspektiv. Drakulić och Esterházy gav varandra också små skämtsamma tjuvnyp som hämtade sin näring ur deras gemensamma centraleuropeiska vetande och myter.

Jag missar tyvärr allt utom slutet av den tjeckiska författarinnan Petra Hůlovás framträdande med romanen ”Cirkus Les Mémoires”, men jag får ändå med mig ett intryck av hur den här boken är eller kan vara, vad den kan innehålla för slags stoff: en splittad enhet, rörelse, en envis trots-allt-rörelse, cirkuslamadjur som lider men trampar på, människor som kämpar sig vidare, en handling insvept i ett kraftfullt språkligt sug. Medan Mirko Kraetsch läser de sista sidorna i romanen i tysk översättning sitter Petra Hůlová bredvid och gör lite miner och ser väldigt ung ut.

Katja Lange-Müller lyckas jag inte alls höra, trots att jag satt upp ett av hennes framträdanden på min lista: ”Gammal kärlek – nytändning? Tyska språket i Europa”. I alla fall hittar jag hennes bok ”Die Enten, die Frauen und die Wahrheit” (Ankorna, kvinnorna och sanningen). Jag börjar läsa lite i den redan inne i Messebuchhandlung. Den första lilla berättelsen ”Moskva, spår och följeslagare” börjar så här:

Svårt är det, men härligt – att vandra genom Moskva, särskilt på vintern. Ett äventyr för den inte längre nyktra (ingenstans smakar vodkan bättre än här och aldrig bättre än på vintern), inte längre unga och av åtminstone dessa två orsaker inte helt balanssäkra kvinna på de oräfflade sulorna till sina lågskor. Hon, alltså den här gången jag, kan när som helst falla på näsan;

Platsen – Moskva – är också i denna text östligt belägen, men ljuset kommer kanske inte just från öster utan ifrån det dramatiska perspektiv som en sådan här hastig djupblick in i den åldrande men ännu inte gamla kvinnans värld kan ge: inte helt balanssäker, men vem kan välta henne mer än hennes egna felsteg?

Jag lämnar Lange-Müller där hon står i högst tillfällig balans i ”livets lågskor” och återvänder till Andruchovytj och läser det tacktal han höll efter att han mottagit årets stora alleuropeiska pris. Hans tal är fyllt av bitterhet för att hans land Ukraina egentligen inte alls släpps in i Europa. Hans hemland är fortfarande utanför gemenskapen och inget tyder på att européerna på allvar vill släppa in ukrainarna i värmen. Andruchovytjs tal kastar också ett ironiskt ljus över priset. Här är ett litet utdrag ur talet:

Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?

I det här talet hör vi en röst som brinner, en röst från den andra sidan. För även om Västeuropa så smått börjat blicka österut mot länder som Polen, Tjeckien, Ungern och även Litauen, så finns det fortfarande en gräns som man ogärna korsar och jämför man Andruchovytjs ord i talet med till exempel Stasiuks position sådan Mateusz Hartwich framställer den, så är det inte svårt att se hos vem det största allvaret står att finna:

Allt som är nytt och ”europeiskt” vänder han sig emot. Allra helst skulle han vilja införliva de förfallna byarna, de magra korna, de sorgliga alkoholisterna och de smutsiga barnen i sitt privata ”Stasiuk-reservat”. Men han säger också: ”… jag smider nu planer om ett sånt här reservat och om invånarna i de här städerna och byarna skulle få reda på det, skulle de helt enkelt sparka mig i arslet”.

Kanske skulle det inte räcka med en spark i arslet… Kan Stasiuk tänka och tala som han gör här för att Polen inte längre är utanför? Och kommer Andruchovytj att ändra röstläge om Ukraina kommer över gränsen? Eller viktigare: Kommer Ukraina att släppas in i Europa?