Författare: Bodil Z

En berättelse från en republik i Ryska federationen

Bodil Z

Härom kvällen läste jag om novellen ”Stjärnor över Teletskoje av Irina Bogatyrjova i översättning av Kristina Rotkirch. Texten är skriven någon gång i början av 2000-talet (jag hittar inget exakt årtal). Handlingen utspelar sig i Altajrepubliken som tillhör Ryssland och gränsar till Mongoliet, Kina och Kazakstan.

Ett ungt par från en storstad, kanske Moskva, kanske Sankt Petersburg, är på väg genom sina drömmars landskap i det höga Altaj i södra Sibirien, genom områden där havet inte är tänkbart ens som bild. De vadar över eller genom floden Tjulysjman och gläder sig över vattnets friskhet och klarhet och det gör nog de flesta läsare också.

Sedan kommer händelserna. Paret möter tre unga människor ur lokalbefolkningen – som de för övrigt varnats för att ha kontakt med – och genom dem en tröstlös misär utan botten. De förs halvt med våld till deras by, bjuds på kinesiska snabbnudlar och uselt påste, ser plågade småbarn och allt är smutsigt och solkigt. Ingen hoppas något, ingen har några planer, mer än att få ihop till sprit eller öl att bedöva sig med. De tigger av det unga paret som ger dem det de ber om. Sedan kommer natten och då tassar de tu iväg i hemlighet i mörkret:

Vi var inte rädda för de här människorna, men det hade varit så outhärdligt att befinna sig i deras värld; i deras olyckliga, förstörda och fattiga värld som i sin fattigdom blev dubbelt så anskrämlig eftersom de befann sig i det sköna och välsignade Altaj, i det förlovade landet.

Vandringen genom paradiset bryts ner till något annat. Misären de fått känna och lukta på har krossat deras drömmars spegel. De kan inte längre se fram mot stjärnglansen på den förtrollade sjön Teletskojes vida svarta yta.

I det skumma gryningsljuset vandrar de genom byn Koo som de blivit varnade för att passera nattetid. Medan de går tänker berättarjaget:

Jag var rädd för att se på fönstren; jag trodde att inget av dem skulle ha glas. Jag var rädd för att se mig omkring; det kändes som om samma härskna och försupna fattigdom såg på oss från alla håll.

Om Ukraina var ert hemland…

Bodil Z 2 kommentarer

När läget i Ukraina kommer på tal i dessa dagar – och det gör det av naturliga skäl ofta – är det många som slingrar sig och säger att det är komplicerat eller ännu värre – de yttrar det där obehagliga uttrycket om hur det är ”när två träter”, ett uttryck som vill ge legitimitet åt oprovocerat våld.

Kanske är det i någon mån komplicerat, men det kan ändå inte vara så att ett folk som vill försvara sitt land mot en skrupelfri angripare, som år efter år misshandlar landet och lägger beslag på delar av det, att detta folk ska kunna diskrediteras för att det i det ingår element som har mindre ädla uppsåt. Och diskrediteras av vem? Av människor i länder där man lever i rättssäkerhet, av människor som inte själva har upplevt den nöd och de övergrepp man i Ukraina sedan många år plågas av och värjer sig emot. Och varför ska det vara så svårt att tro att ukrainarna vill och kan (om de inte med våld hindras från det) styra sitt eget land, söka de allianser de anser sig behöva? Varför är det så många som utan att skämmas försöker omyndigförklara Ukraina och förminska landet och folket till en spelbricka i något internationellt ränkspel. Föreställ er en enda dag att ni lever i Ukraina och att Ukraina är ert hem! (Eller om det är en omöjlig tanke, föreställ er då att ert land är i Ukrainas belägenhet.)

Potok Črnomerec

Bodil Z

Idag hade Vesna den underbara idén att vi skulle vandra längs Potok Črnomerec. Tama var på besök hos henne för dagen så vi blev fyra på äventyret. Först körde Vesna lite västerut mot Črnomerec och strax ovanför var det dags att leta efter en avtagsväg till bäcken. Ett tag var vi lite på villovägar men sedan hittade den rätta vägen oss och vi klev av på ett bra ställe. Miki och Tama var ivriga och det var väl Vesna och jag också fastän vi inte hoppade så mycket. När vi kommit ifrån den lilla bilvägen släppte vi hundarna fria – jag hoppades att det inte skulle dyka upp för många hönor och katter, men till en början följde vi en vårdad promenadväg och där fanns i alla fall inga hönor.

Här och där gick vi förbi vackra små vattenfall och vi människor sa till varandra att Zagreb verkligen är en underbar stad med alla sina porlande bäckar och alla små smygvägar upp mot berget, alla prång, allt detta hemliga livsrum. Eftersom vädret var lite grått mötte vi väldigt få människor, men en och annan kom förbi med hund och Miki och Tama fick vara med om spännande möten.

Över bäcken leder mängder av enkla små träbroar och hundarna prövade den ena efter den andra och ibland sprang de ner i vattnet och sedan upp igen. På lyckliga upptäcktsfärder.

Efter kanske en timme nådde vi den vårdade delens slut och kom ut i lite vildare marker, lerigare också. På ett ställe smet Miki in på en gård, kanske fanns det någon katt där. Nå, Miki kom tillbaka.

Framför oss såg vi bergen eller de första utlöparna av det och vid sidan om oss syntes här och där små byar. Tama hoppade som en hind genom snåren medan Miki trampade på i sitt halvsnabba jämntempo, min ullvän.

För Dnipro, för Ukraina

Bodil Z

Sjöjungfrun

Sjöjungfrun gråter på nätterna under Dnipros broar:
sommaren förgår.
Förgått har kärleken, cigaretten i handen brinner ut –
och brinner inte ut.

Tre somrar, fyra: jag öppnar fönstret mot Dnipro,
går upp vid midnatt:
cigaretten brinner – brinner, likt antänt blod,
högt ovan broarna.

Hundra år förflöt: ögonen mina skälvde till
i underjordisk virvelvind,
medan fingrarna dina – som höll både mig och cigaretten –
brann upp till skuldrorna.

Genom evigheterna glöder den gamla cigaretten
och bedrövat – som vore hon
redan under icke-Dnipros icke-broar –
gråter sjöjungfrun.

°°

Det här är en dikt av Natalka Bilotserkivets i översättning av min vän Lev Hrytsyuk + lite gemensamt pillande med orden av dig och mig, inget viktigt kanske men det gav oss glädje när vi gjorde det.

Och bilden är lånad ur mitt liv och floden är en annan.

Något gick förlorat längs vägen

Bodil Z

Härom kvällen slog jag huvudet i dörrposten, tydligen ville jag ta en genväg in i rummet. Bulan är kvar men det är inte om detta jag vill tala. Medan jag gjorde min gymnastik imorse lyssnade jag med ett halvt öra på ett program om hjärnan och människans utveckling genom tiderna. Ja, det där med ett halvt öra är nog en överdrift, men plötsligt hörde jag något som fångade min uppmärksamhet. ”Någonstans på vägen förlorade vi något.” Vad kan detta ha varit? Nej, vem skulle veta det? Fast det slog mig att detta förlorade lockar mig mer än allt annat, mer än allt vetande eller alla utspekulerade hypoteser om livets ursprung eller människans hjärna. ”Något gick förlorat längs vägen.” Det är bland det bästa jag hört, tror jag. Och medan jag fortsätter mitt gymnastikprogram tvingas jag in i en påhittad polemik med någon som tycker att framtiden är mer intressant än det förflutna. Och jag tycker på ett barnsligt sätt bäst om det förflutna för där finns allt, också det förlorade, kanske allra mest detta underbara förlorade. Och så blir tankarna försöksvis lite mer ”ordnade” och jag säger till mig själv att nuet är den punkt vi ser all tid ifrån, nuet är vår stillastående farkost genom tiderna. Och så lite mera babbel: I det förflutna var vi alla eller allt yngre, i framtiden blabla. Lite frågor som omväxling, det gäller ju att ha kul med sig själv under gympan: Varför tror man att framtiden är ung? Eller är den kanske det och det är bara vi som inte kan hålla oss unga i den unga tiden? Framtiden är kanske sådan att tiden är yngre och vi äldre? Det här blir visst ett rätt mekaniskt räkneexperiment? Nå, den vägen stänger jag i min självsvåldiga egenvärld. I det förflutna fanns allt och det är kvar. ”Kvar” är ett märkligt och innehållsdjupt ord. Det verkar finnas en förbindelse mellan ”kvar” och ”förlorat”. Inga är så nära varandra som motsatser.