Härom kvällen läste jag om novellen ”Stjärnor över Teletskoje av Irina Bogatyrjova i översättning av Kristina Rotkirch. Texten är skriven någon gång i början av 2000-talet (jag hittar inget exakt årtal). Handlingen utspelar sig i Altajrepubliken som tillhör Ryssland och gränsar till Mongoliet, Kina och Kazakstan.
Ett ungt par från en storstad, kanske Moskva, kanske Sankt Petersburg, är på väg genom sina drömmars landskap i det höga Altaj i södra Sibirien, genom områden där havet inte är tänkbart ens som bild. De vadar över eller genom floden Tjulysjman och gläder sig över vattnets friskhet och klarhet och det gör nog de flesta läsare också.
Sedan kommer händelserna. Paret möter tre unga människor ur lokalbefolkningen – som de för övrigt varnats för att ha kontakt med – och genom dem en tröstlös misär utan botten. De förs halvt med våld till deras by, bjuds på kinesiska snabbnudlar och uselt påste, ser plågade småbarn och allt är smutsigt och solkigt. Ingen hoppas något, ingen har några planer, mer än att få ihop till sprit eller öl att bedöva sig med. De tigger av det unga paret som ger dem det de ber om. Sedan kommer natten och då tassar de tu iväg i hemlighet i mörkret:
Vi var inte rädda för de här människorna, men det hade varit så outhärdligt att befinna sig i deras värld; i deras olyckliga, förstörda och fattiga värld som i sin fattigdom blev dubbelt så anskrämlig eftersom de befann sig i det sköna och välsignade Altaj, i det förlovade landet.
Vandringen genom paradiset bryts ner till något annat. Misären de fått känna och lukta på har krossat deras drömmars spegel. De kan inte längre se fram mot stjärnglansen på den förtrollade sjön Teletskojes vida svarta yta.
I det skumma gryningsljuset vandrar de genom byn Koo som de blivit varnade för att passera nattetid. Medan de går tänker berättarjaget:
Jag var rädd för att se på fönstren; jag trodde att inget av dem skulle ha glas. Jag var rädd för att se mig omkring; det kändes som om samma härskna och försupna fattigdom såg på oss från alla håll.