Giuseppe Ungaretti: Sentimento del tempo

En italiensk lyriker som jag läser mycket gärna är Giuseppe Ungaretti. På min hemsida finns förresten en dikt av honom – ”San Martino del Carso”. Varje dag får jag ett antal besök från Italien på den sidan, så det är uppenbart att Ungaretti är mycket läst (i Italien) idag och, föreställer jag mig, mycket omtyckt.

Jag väljer nu en dikt som det finns en svensk översättning av. Det är Anders Österling som står bakom den.

Sentimento del tempo

E per la luce giusta,
Cadendo solo un’ombra viola
Sopra il giogo meno alto,
La lontananza aperta alla misura,
Ogni mio palpito, come usa il cuore,
Ma ora l’ascolto,
T’affretta, tempo, a pormi sulle labbra
Le tue labbra ultime.

vatten

Förnimmelse av tiden

Och i det jämna ljuset
blott en violblå skugga faller
över den lägsta toppen;
allt ligger öppet och har givna mått;
mitt hjärta slår och varje slag är likt sig,
men nu jag hör dem:
skynda dig, tid, och tryck mot mina läppar
dina, de flyende!

Hyllning till en förlorare

Så här bland annat skrev jag om Görlitz-Zgorzelec i september förra året:

![Görlitz](/wp-content/PICT0/PICT0974_1_01.jpg @alignright)Görlitz är sedan gammalt en knutpunkt och mötesplats. Här korsade en gång Via Regia – den östvästliga handelsvägen från Galizien till Galicien – vägen från Östersjön till Adriatiska havet. Idag ligger den tyska staden Görlitz på floden Neißes västra sida och den polska staden Zgorzelec på den östra. Före 1945 var detta en stad. Under en period fanns det sju broar mellan de båda sidorna. Andra världskriget klippte av alla förbindelser och under den kommunistiska tiden fanns det bara en – strängt bevakad – bro här. Sedan oktober 2004 finns också Altstadtbrücke, en bro för fotgängare som binder samman de centrala delarna av de båda städerna. Den delade staden håller på att växa ihop igen. Man samarbetar på kommunal nivå, till exempel besöker en del polska barn tyska skolor och daghem och vice versa. På konstens område pågår det ett intensivt utbyte med gemensamma utställningar och installationer.

Neiße

Görlitz har nominerats till europeisk kulturhuvudstad 2010. Nästa år faller avgörandet i en omröstning på europeisk nivå.

Här är hela texten.

G-Z

Jag hade hoppats mycket på att Görlitz-Zgorzelec skulle bli europeisk kulturhuvudstad 2010, men nej det blev inte så. I gårdagens nyhetsbrev från Görlitz (som jag prenumrerar på) läste jag det här:

Kulturhauptstadt 2010: Görlitz/Zgorzelec nicht nominiert.

Die Jury der Europäischen Kommission in Brüssel hat am 11.4.  ihre Entscheidung bekannt gegeben: Sie hat neben der ungarischen Stadt Pecs und der türkischen Hauptstadt Istanbul den deutschen Kandidaten Essen/Ruhrgebiet als Kulturhauptstadt Europas für das Jahr 2010 benannt. Neben der Europastadt Görlitz-Zgorzelec wurde auch die ukrainische Hauptstadt Kiew nicht nominiert.

Det var Essen som Görlitz tävlade med och det var dit nomineringen gick. Ja, det är väl bara att gratulera Essen, men jag gör det utan någon entusiasm, får jag erkänna.

Och nu när Görlitz-Zgorzelec förlorade så känner jag ännu starkare för staden.

Europastadt
 

Mitt blåa piano – välkomna hitunder och spela!

![Gedichte](/wp-content/PICT3/PICT3245.jpg @alignright)Kan man översätta lyrik, frågar jag mig för tusende gången. Nej, svarar jag och ändå är det för väl att det försöks och ännu bättre att någon ibland kommer (ganska) nära. Jag vet mycket väl att det finns andra som är långt bättre lämpade för den här (omöjliga) uppgiften än jag själv. Och trots detta kan jag ibland inte låta bli att försöka, ja, det händer till och med att jag visar upp mina försök.

Jag läser gärna och ofta Else Lasker-Schülers dikter – det har ni kanske märkt – och jag vet att hittills ingen enda av hennes diktsamlingar kommit ut i svensk översättning – någon enstaka dikt ja, men ingen hel diktsamling. Några gånger har jag försökt mig på en översättning, men ingen har hittills blivit ens lite bra. Här är ett av mina försök. Vad jag vill med det? Jag vill locka någon annan att göra något bättre av det. Kom hit och spela på mitt blåa piano!

Mein blaues Klavier

Ich habe zu Hause ein blaues Klavier
Und kenne doch keine Note.

Es steht im Dunkel der Kellertür,
Seitdem die Welt verrohte.

*Es spielen Sternenhände vier

  • Die Mondfrau sang im Boote –
    Nun tanzen die Ratten im Geklirr.*

Zerbrochen ist die Klaviatür…..
Ich beweine die blaue Tote.

*Ach liebe Engel öffnet mir

  • Ich aß vom bitteren Brote –
    Mir lebend schon die Himmelstür –
    Auch wider dem Verbote.*

•••

Mitt blåa klaver

Här hemma hos mig finns ett blått klaver
Men jag kan ingen endaste not.

Det står i mörkret vid källardörrn
Sedan världen blev hård och rå.

*Då spelade stjärnhänder fyra

  • Månfrun sjöng i båten –
    Nu dansar råttor i skärvskramlet.*

I spillror ligger dess klaviatur…
Jag begråter den blåa döda.

*Ack, kära änglar, öppna för mig

  • Jag åt av det bittra brödet –
    Redan i livet er himmelsdörr –
    Trots det stränga förbudet.*

Som ni ser har jag släppt rimmen och jag är inte helt trogen den ursprungliga ordalydelsen. Jag vet inte om det är en bra idé att säga ”klaver” i stället för ”piano” – jag har ändrat fram och tillbaka ett par gånger. Rytmen gör mig på vissa ställen inte helt glad, men något gladare sedan jag slet mig lite lös från den direktaste översättningen. Nu är det er tur – kanske kan någon göra något av mitt försök…

Mein Herz

På natten sover ju råttorna: Wolfgang Borchert

![Borchert](/wp-content/PICT1/PICT1812_02.jpg @alignright)Idag vill jag visa er ytterligare en av mina Borchertöversättningar. Möjligen har den här lilla berättelsen – ”På natten sover råttorna” – översatts till svenska tidigare, men här är i alla fall min version. För dem av er som eventuellt vill läsa mina andra Borcherttexter lägger jag in länkar till dem här: Brödet, De tre mörka konungarna och Köksklockan. Och kommer någon intresserad förläggare förbi här(!), så berättar jag gärna vad jag har tänkt mig när det gäller en utgivning av en Borchertöversättning.

På natten sover ju råttorna

Den tomma fönsteröppningen i den kvarblivna muren gäspade blårött fylld av tidig aftonsol. Ett stofttöcken flimrade mellan de brant uppstående skorstensresterna. Ruinlandskapet dåsade. Han hade ögonen stängda. Med ens blev det ännu mörkare. Han märkte att någon hade kommit och nu stod framför honom, mörk, tyst. Nu har de mig! tänkte han. Men när han kisade lite, såg han bara två torftigt klädda ben. De stod ganska krumma framför honom så att han kunde titta emellan dem. Han vågade sig på ett hastigt ögonkast uppför byxbenen och såg att det var en äldre man. Mannen hade en kniv och en korg i handen. Och lite jord på fingertopparna.

Du sover väl här, vad? frågade mannen och tittade ner i kalufsen. Jürgen kisade mellan mannens ben in i solen och sade: Nej, jag sover inte. Jag måste vakta här. Mannen nickade: Jaha, det är väl det du har den där stora käppen till?
Ja, svarade Jürgen modigt och höll hårt om käppen.
Vad är det du vaktar?
Det kan jag inte säga. Han höll hårt om käppen.
Pengar, kanske? Mannen ställde ifrån sig korgen och torkade av kniven på byxbaken.
Nej, pengar vaktar jag verkligen inte, sade Jürgen föraktfullt. Det är något helt annat.
Jaha, vad är det då?
Jag kan inte säga det. Det är något annat bara.
Nej, då så. Fast då säger jag förstås inte heller vad jag har här i korgen. Mannen stötte till korgen med foten och fällde ihop kniven.
Äsch, jag kan allt tänka mig vad som finns i korgen, sade Jürgen nedlåtande, det är kaninfoder.
Det var som katten, ja det är det! sade mannen förvånat, du var mig en redig kille. Hur gammal är du?
Nio.
Jaha, där ser man, nio alltså. Då vet du säkert hur mycket tre gånger nio är, eller hur?
Javisst, sade Jürgen och för att vinna tid sade han också: Det är ju lätt. Och han såg mellan mannens ben. Tre gånger nio, vad? frågade han en gång till, tjugosju. Det visste jag direkt.
Det stämmer, sade mannen och precis så många kaniner har jag.
Jürgens mun blev rund: Tjugosju?
Du kan få se dem. Många av dem är fortfarande ungar. Vill du?
Jag kan ju inte. Jag måste vakta, sade Jürgen osäkert.
Hela tiden? frågade mannen, på natten också?
På natten också. Hela tiden. Alltid. Jürgen tittade uppför de krumma benen. Sedan i lördags, viskade han.
Men går du aldrig hem nån gång? Du måste ju äta.
Jürgen lyfte på en sten. Där låg ett halvt bröd. Och en plåtask.
Röker du? frågade mannen, har du en pipa?
Jürgen tog ett stadigt tag om käppen och sade dröjande: Jag rullar. Pipa gillar jag inte.
Synd, mannen böjde sig mot sin korg, kaninerna hade du gärna kunnat titta på. Särskilt ungarna. Kanske hade du kunnat välja en till dig. Men du kan ju inte gå härifrån.
Nej, sade Jürgen sorgset, nej nej.
Mannen tog upp korgen och rätade på sig. Ja, ja, om du måste stanna här – synd. Och han vände sig om.
Om du inte säger det till någon, sade Jürgen snabbt, det är för råttorna.
De krumma benen kom ett steg tillbaka: För råttorna?
Ja, de äter ju på de döda. På människor. Det är ju det de lever på.
Vem säger det?
Vår lärare.
Och du vaktar råttorna? frågade mannen.
Nej, det är inte dem jag vaktar! Och så sade han alldeles tyst: Min bror, han ligger här under. Där. Jürgen visade med käppen på de ihoprasade murarna. Vårt hus fick en bomb på sig. Med ens var ljuset borta i källaren. Och han också. Vi ropade. Han var mycket mindre än jag. Bara fyra. Han måste ju vara kvar här. Han är ju mycket mindre än jag.
Mannen tittade ner på kalufsen. Men sedan sade han plötsligt: Ja, men har inte er lärare sagt till er att råttorna sover på natten?
Nej, viskade Jürgen och såg plötsligt väldigt trött ut, det har han inte sagt.
Tja, sade mannen, det var då inte mycket till lärare, om han inte ens vet det. På natten sover ju råttorna. På natten kan du lugnt gå hem. På natten sover de alltid. Så fort det mörknar.

Jürgen gjorde små gropar i gruset med sin käpp. Små sängar är det, tänkte han, en massa små sängar.

Då sade mannen (och hans krumma ben blev liksom oroliga): Vet du vad? Nu matar jag snabbt mina kaniner och när det blir mörkt, hämtar jag dig. Kanske kan jag ta med mig en. En liten eller vad tycker du?

Jürgen gjorde små gropar i gruset. Massor med små kaniner. Vita, gråa, vitgråa. Jag vet inte sade han tyst och såg på de krumma benen, om de verkligen sover på natten.

Mannen klev över murresterna ut på gatan. Jovisst, sade han därifrån, er lärare kan lägga av, om han inte ens vet det.
Då reste sig Jürgen och frågade: Ifall jag kan få en? En vit kanske?
Jag ska se vad jag kan göra, ropade mannen och gav sig av, men du måste vänta här så länge. Sedan går jag hem med dig, vet du? Jag måste ju berätta för din pappa hur man bygger en kaninbur. Det måste ni ju veta.
Ja, ropade Jürgen, jag väntar. Jag måste ju vakta tills det blir mörkt. Det är säkert att jag väntar. Och han ropade: Vi har bräder hemma. Från lådor, ropade han.

Men mannen hörde honom inte mer. Han sprang med sina krumma ben mot solen. Den var redan kvällsröd och Jürgen kunde se hur den sken igenom mellan benen, så krumma var de. Och korgen guppade uppjagat hit och dit. Det var kaninfoder i den. Grönt kaninfoder, lite grått av dammet.

Höstdag

Minnesbilder av klara höstdagar dyker upp på min inre film och jag släpper mig fri till det som någon kanske skulle kalla en vek och upplösande sentimentalitet. Jag lyckas visst inte samla mig till vårens karftprov, för nog är det väl så att våren kräver mycket mer kraft än hösten? Den nordiska våren är ett andlöst gråbrunt språng från vinter till sommar – från vinterns vidsträckta landskap till sommarens lilla gröna tuva.

Jag ser på en bild från oktober. Tänk vad världen var skön och stilla den dagen.

höstsol