Idag vill jag visa er ytterligare en av mina Borchertöversättningar. Möjligen har den här lilla berättelsen – ”På natten sover råttorna” – översatts till svenska tidigare, men här är i alla fall min version. För dem av er som eventuellt vill läsa mina andra Borcherttexter lägger jag in länkar till dem här: Brödet, De tre mörka konungarna och Köksklockan. Och kommer någon intresserad förläggare förbi här(!), så berättar jag gärna vad jag har tänkt mig när det gäller en utgivning av en Borchertöversättning.
På natten sover ju råttorna
Den tomma fönsteröppningen i den kvarblivna muren gäspade blårött fylld av tidig aftonsol. Ett stofttöcken flimrade mellan de brant uppstående skorstensresterna. Ruinlandskapet dåsade. Han hade ögonen stängda. Med ens blev det ännu mörkare. Han märkte att någon hade kommit och nu stod framför honom, mörk, tyst. Nu har de mig! tänkte han. Men när han kisade lite, såg han bara två torftigt klädda ben. De stod ganska krumma framför honom så att han kunde titta emellan dem. Han vågade sig på ett hastigt ögonkast uppför byxbenen och såg att det var en äldre man. Mannen hade en kniv och en korg i handen. Och lite jord på fingertopparna.
Du sover väl här, vad? frågade mannen och tittade ner i kalufsen. Jürgen kisade mellan mannens ben in i solen och sade: Nej, jag sover inte. Jag måste vakta här. Mannen nickade: Jaha, det är väl det du har den där stora käppen till?
Ja, svarade Jürgen modigt och höll hårt om käppen.
Vad är det du vaktar?
Det kan jag inte säga. Han höll hårt om käppen.
Pengar, kanske? Mannen ställde ifrån sig korgen och torkade av kniven på byxbaken.
Nej, pengar vaktar jag verkligen inte, sade Jürgen föraktfullt. Det är något helt annat.
Jaha, vad är det då?
Jag kan inte säga det. Det är något annat bara.
Nej, då så. Fast då säger jag förstås inte heller vad jag har här i korgen. Mannen stötte till korgen med foten och fällde ihop kniven.
Äsch, jag kan allt tänka mig vad som finns i korgen, sade Jürgen nedlåtande, det är kaninfoder.
Det var som katten, ja det är det! sade mannen förvånat, du var mig en redig kille. Hur gammal är du?
Nio.
Jaha, där ser man, nio alltså. Då vet du säkert hur mycket tre gånger nio är, eller hur?
Javisst, sade Jürgen och för att vinna tid sade han också: Det är ju lätt. Och han såg mellan mannens ben. Tre gånger nio, vad? frågade han en gång till, tjugosju. Det visste jag direkt.
Det stämmer, sade mannen och precis så många kaniner har jag.
Jürgens mun blev rund: Tjugosju?
Du kan få se dem. Många av dem är fortfarande ungar. Vill du?
Jag kan ju inte. Jag måste vakta, sade Jürgen osäkert.
Hela tiden? frågade mannen, på natten också?
På natten också. Hela tiden. Alltid. Jürgen tittade uppför de krumma benen. Sedan i lördags, viskade han.
Men går du aldrig hem nån gång? Du måste ju äta.
Jürgen lyfte på en sten. Där låg ett halvt bröd. Och en plåtask.
Röker du? frågade mannen, har du en pipa?
Jürgen tog ett stadigt tag om käppen och sade dröjande: Jag rullar. Pipa gillar jag inte.
Synd, mannen böjde sig mot sin korg, kaninerna hade du gärna kunnat titta på. Särskilt ungarna. Kanske hade du kunnat välja en till dig. Men du kan ju inte gå härifrån.
Nej, sade Jürgen sorgset, nej nej.
Mannen tog upp korgen och rätade på sig. Ja, ja, om du måste stanna här – synd. Och han vände sig om.
Om du inte säger det till någon, sade Jürgen snabbt, det är för råttorna.
De krumma benen kom ett steg tillbaka: För råttorna?
Ja, de äter ju på de döda. På människor. Det är ju det de lever på.
Vem säger det?
Vår lärare.
Och du vaktar råttorna? frågade mannen.
Nej, det är inte dem jag vaktar! Och så sade han alldeles tyst: Min bror, han ligger här under. Där. Jürgen visade med käppen på de ihoprasade murarna. Vårt hus fick en bomb på sig. Med ens var ljuset borta i källaren. Och han också. Vi ropade. Han var mycket mindre än jag. Bara fyra. Han måste ju vara kvar här. Han är ju mycket mindre än jag.
Mannen tittade ner på kalufsen. Men sedan sade han plötsligt: Ja, men har inte er lärare sagt till er att råttorna sover på natten?
Nej, viskade Jürgen och såg plötsligt väldigt trött ut, det har han inte sagt.
Tja, sade mannen, det var då inte mycket till lärare, om han inte ens vet det. På natten sover ju råttorna. På natten kan du lugnt gå hem. På natten sover de alltid. Så fort det mörknar.
Jürgen gjorde små gropar i gruset med sin käpp. Små sängar är det, tänkte han, en massa små sängar.
Då sade mannen (och hans krumma ben blev liksom oroliga): Vet du vad? Nu matar jag snabbt mina kaniner och när det blir mörkt, hämtar jag dig. Kanske kan jag ta med mig en. En liten eller vad tycker du?
Jürgen gjorde små gropar i gruset. Massor med små kaniner. Vita, gråa, vitgråa. Jag vet inte sade han tyst och såg på de krumma benen, om de verkligen sover på natten.
Mannen klev över murresterna ut på gatan. Jovisst, sade han därifrån, er lärare kan lägga av, om han inte ens vet det.
Då reste sig Jürgen och frågade: Ifall jag kan få en? En vit kanske?
Jag ska se vad jag kan göra, ropade mannen och gav sig av, men du måste vänta här så länge. Sedan går jag hem med dig, vet du? Jag måste ju berätta för din pappa hur man bygger en kaninbur. Det måste ni ju veta.
Ja, ropade Jürgen, jag väntar. Jag måste ju vakta tills det blir mörkt. Det är säkert att jag väntar. Och han ropade: Vi har bräder hemma. Från lådor, ropade han.
Men mannen hörde honom inte mer. Han sprang med sina krumma ben mot solen. Den var redan kvällsröd och Jürgen kunde se hur den sken igenom mellan benen, så krumma var de. Och korgen guppade uppjagat hit och dit. Det var kaninfoder i den. Grönt kaninfoder, lite grått av dammet.
