Ni som är lite vana vid mig förvånas säkert inte, när ni upptäcker att jag firar påsk med Faust. Till er andra kan jag säga att Faust I är ett av mina huvudverk.
Idag har jag läst scenen ”Vor dem Tor”. Det är påskdag och Faust och hans famulus Wagner tar en promenad i det gröna utanför stadsporten bland alla människor som också är ute och njuter av vårvädret.
Faust gläder sig över vårens ankomst.
Vom Eise befreit sind Strom und Bäche
Durch des Frühlings holden, belebenden Blick;
Im Tale grünet Hoffnungsglück;
Der alte Winter, in seiner Schwäche,
Zog sich in rauhe Berge zurück.
Von dorther sendet er, fliehend, nur
Ohnmächtige Schauer körnigen Eises
In Streifen über die grünende Flur;
(På floder och bäckar bröt isen opp
för vårens blick som ger liv och sällhet,
i dalen grönskar nyfött hopp.
Den gamla vintern drog opp i fjället
med sina krämpor, och från dess topp
skickar han maktlös, förgrämd, förrådd
skurar av hagel, ty han vill bita
med vassa hullingar åkerns brodd.)
Han snuddar vid påskundret och tolkar om det till människornas vårliga pånyttfödelse:
Sie feiern die Auferstehung des Herrn,
Denn sie selber sind auferstanden,
Aus niedriger Häuser dumpfen Gemächern,
(de firar Herrens uppståndelsefest,
ty själva har de stått upp ur sitt fängsel
i kvava kamrar och låga kojor.)
Faust och Wagner vandrar omkring bland folket – Faust trivs och Wagner vantrivs. Faust blir hyllad för sin fars och sin egen läkargärning under pesten, men Faust tänker att egentligen hade de ingen bot att komma med utan de mediciner de delade ut var gift, deras vetenskap var kvacksalveri. Han beskriver i poetiserade termer giftblandningarnas kemiska sammansättningar och han skäms.
Da ward ein roter Leu, ein kühner Freier,
Im lauen Bad der Lilie vermählt
Und beide dann mit offnem Flammenfeuer
Aus einem Brautgemach ins andere gequält.
Erschien darauf mit bunten Farben
Die junge Königin im Glas,
Hier war die Arzenei, die Patienten starben,
(Rött lejon gick så djärvt på friarstigen,
blev gift med liljan i ett ljummet bad.
De plågades med eld så bitterligen
i många brudgemak i rad.
Skred unga drottningen in i sin degel
med granna färger, var dekokten klar,
och patienterna, de dog i regel.)
Wagner förstår inte hans tvivel och skamkänslor. Än mindre förstår han det som Faust sedan säger till honom om sin dubbla, kluvna längtan:
Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust,
Die eine will sich von der andern trennen;
Die eine hält, in derber Liebeslust,
Sich an die Welt mit klammernden Organen;
Die andre hebt gewaltsam sich vom Dust
Zu den Gefilden hoher Ahnen.
(Men ack, jag har två själar inom mig,
och skilda vägar vill de alltid vandra.
Den ena klamrar sig i hett begär
med alla sinnen fast vid världens fröjder,
den andra lyfter sig ur stoftets sfär
mot höga anors ljusa höjder.)
Skymningen faller och de vänder hemåt in mot staden. Då får Faust syn på en svart pudel och han säger till Wagner att han tycker att den beter sig märkligt. Han tycker att det slår upp eld och gnistor ur hundens spår. Wagner vill inte tro honom.
Pudeln följer efter Faust och kliver till sist in i studiekammaren…
PS Faustöversättningen är som vanligt Britt G. Hallqvists.
