Jag har gått och gnagt på det här inlägget i snart en vecka och jag vet egentligen fortfarande inte om det är klokt att publicera det här. Man ska inte kasta sten om man själv sitter i glashus, säger jag till mig själv. Å andra sidan tänker jag att det mycket väl kunde bero på feghet om jag teg. Å tredje sidan är det kanske fel att skriva detta, eftersom det kan innebära obehag för någon som inte gjort mig något illa. Men nu har jag satt skeendet i rullning…
Nyligen läste jag en roman av en känd och aktad författare. Jag läste den inte på originalspråk, så den har gått genom en översättares mellanhand. Läsupplevelsen skulle jag kunna beskriva som en blandning av överraskning, leda och irritation, ett slags förvånad störning, om det låter begripligt.
Jag funderar nu på om det är så att om en författare är känd och har skrivit några erkänt stora verk, så blir allt han skriver intressant att publicera och läsa, även om det ena eller andra inte alls är på nivå med det han blivit känd för. Eller kan en översättning förvränga en text så till den grad att en bra text blir dålig? Så kan det säkert vara, men är det så här? Jag har hört översättaren som tolk och tyckt att han gjorde ett övertygande intryck. Visst – tolk och översättare är två ganska olika yrken och uppgifter, man kan vara skicklig som tolk utan att vara riktigt gedigen som översättare. Fast hur stor kan skillnaden vara? Eller hänger det ihop med att översättare får så dåligt betalt, att de (oftast) inte kan fördjupa sig i texten på allvar.
Jag går ett varv till runt det här med översättare och tolk: Vilka är de viktigaste egenskaperna hos en god översättare? Hon/han ska behärska målspråket perfekt och egentligen själv vara en driven skribent på det språket. Språket man översätter från ska man naturligtvis också behärska mycket väl, men det räcker alltså med mycket väl. Om man jämför tolken med översättaren, så är den största skillnaden att tolken bör behärska båda språken så väl som möjligt och dessutom är snabbhet viktigt här. Tolken bör alltså kunna båda språken lika bra, men han/hon behöver inte vara en konstnär på det ena språket – det bör däremot översättaren vara.
Kanske kan det vara så att ursprungstextens brister och ojämnheter har gjort översättarens arbete i det närmaste omöjligt.
Jag tänker nu citera en knapp sida ur den här romanen, så att ni – åtminstone till en liten del – kan se vad som är upphovet till det här utbrottet:
Var hade han tagit vägen?
För Majas del var det en fråga om liv och död. Hon måste finna honom, förstå hur han hade kunnat göra det, konfrontera honom. Hon var nära att bryta ihop. Bara hon fick se honom, förstå eller få en förklaring…
Hon tog spårvagn nummer nio i ett tillstånd av fullständig utmattning när mannen mitt emot henne plötsligt sade:
”Ursäkta mig, unga dam, men har ni någon aning om vad ni håller på med?”
Hon såg förvånat upp och fick se en gråsprängd herre, väl över femtio år, med ett osedvanligt klokt ansikte.
”Vad jag håller på med?”
”Om ni fortsätter så där kommer ni att riva sönder hela tröjan.”
Maja märkte att ärmen var helt sönderriven. Hon var så nervös att hon hade börjat trasa sönder den helt omedvetet. Den äldre herren log och lyfte på hatten.
”Mitt namn är Hincz”, sade han.
Hon ryckte till. Det var namnet på Warszawas mest ryktbare klärvoajant, som ofta fått huvudstadsborna att häpna över sina osannolika förmågor. Han kunde läsa brev i förseglade kuvert. Han återfann försvunna personer och föremål.
Några gånger hade han rent av lyckats förutsäga ett och annat även om många av hans profetior aldrig slog in. Han var i alla fall ingen bondfångare utan såg verkligen ut att kunna något som var oåtkomligt för vanliga dödliga.
Till saken hör att författaren i samband med skrivandet av den här romanen sagt något i stil med: ”Det verkar vara minst lika svårt att skriva en dålig roman som att skriva en god.” Och i efterordet står det att författaren inte riktigt såg verket som ”fullvärdigt”: ”Han skrev aldrig om det och nämnde det knappt för någon.” Jag kan också tillägga att det i efterordet och i förlagets text om boken finns en del att läsa – i uppskattande och lite ”kittlande” ordalag – om bokens blandning av högt och lågt och om författarens intresse för det ”låga” och populära. Detta kan man se som ett sätt att förklara och motivera utgivningen, men räcker det verkligen? För mig kvarstår ändå frågorna om varför boken alls publiceras och vad som är ursprungligt dåligt och vad som är nytillkommet dåligt.
