Varje gång jag är i Varberg går jag flera gånger dagligen över Hästhagabergens ljunghedar ner till havet – tillsammans med Londi min hund. Där strövar vi sedan omkring längs stränderna i Stora och Lilla Apelviken. Ibland klättrar vi upp på Subbebergets gråa klippor. Högst däruppe står fyren. Vi ser ut över havets och himlens växlande ansiktsuttryck och vinden far igenom oss.
ein baum werden
vögel zu gast haben
das wär was
………….worauf man sich freuen könnte
Med det här lätta, nästan lekfulla tonfallet talar Elfriede Gerstl i dikten ”schöner tot sein” i diktsamlingen ”mein papierener garten” om döden. Att bli ett träd som gästas av fåglar, det vore något som man kunde glädja sig åt. Gerstl är helt sin egen originella fågellätta person i dikterna, fast samtidigt finns det i många av dem tydliga spår och stämningar av Wien, das ewige Wien och det centraleuropeiska – Hofmannsthals ”österreichisch-katholische Leichtigkeit” och ”varats olidliga lätthet” i Kunderastil.
Och för er som lockas av Gerstls poesi finns ytterligare några rader att läsa i Salongen.
Den här gången sätter jag bara hastigt ner fötterna under pausträdet. Idag åker jag till Varberg för att läsa, skriva och tänka och återse havet. Jag ska vandra där längs stränderna och över klipporna med min hund igen. På torsdag, om inget oförutsett inträffar, är jag här igen och säger saker.
I natt byter vi tid igen – vi lämnar sommartiden och går in i vintertiden eller är det normaltid vi kallar det här som nu kommer? På italienska heter sommartiden ”ora legale” (laglig eller lagstadgad timme) och vinter/normaltiden ”ora solare” (soltimme). Jag kommer inte ifrån att jag tycker att de italienska termerna här är mer träffande. Och nog låter ”ora solare” mer lockande än ”normaltid”? Fast varför ska det å andra sidan låta lockande?
PS Imorgon är jag inte här, så pausträdet höljer sig i tystnad för en dag. Fast kanske lutar sig någon ut genom ett av fönstren här ovanför och säger…
Några gånger om året tar jag fram ”Njals saga”. Nästan alltid läser jag samma ställen i texten. Det är Njals son Skarpheden jag söker upp, för det finns ingen person i någon av islänningasagorna som gripit mig så som han. Ingående eller djupare personteckningar finns det inte mycket av i den här litteraturen och det är inte många rader som beskriver Skarpheden, men de räcker för att jag ska veta precis vem han är. Det här stället brukar jag läsa:
Torkel sade: ”Vem är den store och kuslige karlen, han som går femte man i raden, den bleke med de skarpa dragen, som ser ut som en olycksman och illgärningsman?”
Och det här om hans slut:
Därpå sökte de efter Skarpheden. Några av husfolket visade stället, där Flose hade hört visan kvädas. Där hade taket fallit ned mot gavelväggen, och där sade Hjalte, att de skulle gräva. Det gjorde de, och där funno de Skarphedens lik. Han hade stått upprätt mot väggen, och hans ben var uppbrända nästan ända upp till knäna, men allt annat var obrunnet på honom. Han stod och bet i munskägget, och hans ögon voro öppna och osvullna. Yxan hade han drivit in i gavelväggen så hårt, att den hade trängt in ända till mitten av bladet, och den hade inte mist härdningen.
Under sommaren som gick vandrade jag, som en del av er redan vet, tillsammans med man och hund i Riesengebirge/Krkonoše/Karkonosze. Ofta följde vandringsleden den tjeckisk-polska gränsen.
I mitt lite underligt sammansatta tjeckiska ordförråd ingår ordet ”kámen” – sten. På två ställen längs en av de här bergsvägarna fann jag skyltar med texter som innehöll detta ord. Texten fanns i båda fall i en tjeckisk och en polsk version. Här ser ni den ena:
På tjeckiska står det ”de manliga stenarna” och på polska står det ”de tjeckiska stenarna”. Hm.
Och här är den andra skylten. På tjeckiska står det ”de kvinnliga stenarna”, nej, jag menar ”flickstenarna” – det är ju viktigare med ungdom hos kvinnor. Och på polska står det ”de schlesiska stenarna”. Ja.
