Joachim Fest har jag skrivit om två gånger tidigare här: ”Ich nicht” – en ”motbok” till Grass’ lökhistoria och Joachim Fest är död. Just nu läser jag (bland annat) en bok av honom som heter ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde”. Den är uppbyggd som en serie porträtt av människor han mött som betytt mycket för honom och som påverkat hans tänkande och syn på tillvaron. Några bland dem är välkända också från en svensk horisont; jag räknar upp fyra här: Golo Mann, Hannah Arendt, Rudolf Augstein och Ulrike Meinhof.
Ett porträtt som på ett särskilt sätt fängslar mig är det av Hannah Arendt. Det är också det som fyller störst antal sidor i boken. Jag ser två huvudstråk i detta porträtt, dels är det Arends Eichmannbok och följderna den fick, dels är det hennes förhållande till Martin Heidegger. Det går också att se dessa båda som delar av ett större, nämligen Arendts (hon var tysk judinna) förhållande till nazismen. För att inte hälla över er läsare alltför stora textsjok på en gång har jag tänkt att idag nöja mig med att efter en liten inledning i första hand tala om det Fest skriver om Arendts Eichmannbok och hur hon själv såg på reaktionerna på den. Ett Heideggeravsnitt får komma senare och eventuellt också något mera.
Först alltså några små inblickar i Hannah Arendts föreställning om livet och världen mera i allmänhet. Fest ger oss ett litet citat från ett av deras första samtal: ”Denken muß man mit Haut und Haaren, oder man läßt es bleiben.” (Tänka måste man med hull och hår, annars kan man låta bli.) Fest talar om hennes mod, övermod och oförvägenhet, som ofta skaffade henne motståndare och ibland också fiender. Han talar om hennes tänkades absoluthet, hon menade att tanken blir sig själv först när den drivs till ytterlighet, annars är den bara en åsikt. Han berättar att hon en gång beskrev sig själv och sin position i världen ungefär så här:
Sie sei weder links noch rechts, weder liberal noch prinzipienstreng und glaube nicht einmal an den Fortschritt – sei es in der Moral, sei es im Blick auf die gesellschaftlichen Verhältnisse. Selbst als Außenseiter habe sie niemals gelten wollen, sondern immer nur vertreten, was ihr das Richtige schien. Aus diesem Grund habe sie keine Theorie entwickelt und werde, zum Kummer vieler Freunde, auch keine hinterlassen. Theorien seien, ergänzte sie ein andermal, ”pompöse Masken für dürre Köpfe, die auf dem intellektuellen Karneval herumspringen. Ich gehe da nicht hin. Die Aufgabe, die mich in Anspruch nimmt, lautet ganz einfach: die Welt und die Menschen zu verstehen.”
(Hon var varken vänster eller höger, varken liberal eller principsträng och hon trodde inte på någon form av framsteg, varken när det gällde moral eller samhällsförhållanden. Hon hade aldrig heller velat se sig som en outsider, utan alltid bara velat stå för det som hon höll för riktigt. På grund av detta hade hon inte utvecklat någon teori och tänkte, till många av sina vänners sorg, inte heller efterlämna någon. Teorier är, tillade hon vid ett annat tillfälle, ”pompösa masker för förtorkade hjärnor som hoppar omkring på den intellektuella karnevalen. Jag går inte dit. Den uppgift som tar mig i anspråk lyder helt enkelt: att förstå världen och människorna.”)
Men nu till boken om Eichmannprocessen i Jerusalem och dess följder. Fest skriver att boken ”otvivelaktigt utlöste den största skandalen som någon bok gjort på årtionden”. Hannah Arendt kom på sin förläggare Pipers inrådan till Tyskland för att presentera och försvara boken. På bokmässan i Frankfurt blev hon hårt ansatt under en stor presskonferens, men hon höll huvudet högt och hjärnan klar och lyckades avvärja angreppsstormen. Några dagar senare intervjuar Joachim Fest henne för Südwestfunk. De åker tillsammans till Baden-Baden för att prata i lugn och ro och då även om annat än Eichmannboken. Fest berättar i sin bok om hur hon först bett honom om att till en början få slippa prata om Eichmannboken; hon ville hellre tala om Goethes dikter, om Bach och om Beethovens symfonier, som hon känt sig skild från i Amerika och som gav henne ett slags hemkänsla. Men så småningom kommer de in på intervjutemat. Det som utlöst skandalen var Arendts insikt att Eichmann inte var något monster eller någon demon, som hon (här genom Fests ord) beskrev som ”en genomsnittlig, snarast ansiktslös person, som inte hade den ringaste föreställning om det outsägliga lidande han tillfogat miljontals människor”. Hon hade gjort upptäckten att ondskan kunde uppträda i en åtminstone halvvägs respektabel människas gestalt, en människa vars tankar inskränkte sig till att gälla den egna karriären. Denna ”normalitet” fann hon mer fruktansvärd än all demoni. Hennes kritiker ansåg att hennes upptäckt eller idé var en kränkning av nazismens och Eichmanns offer. Ännu våldsammare protester väckte Arendts kritik av juderåden (die Judenräte) och deras roll vid organiserandet av ”die Endlösung”. Visserligen utgjorde denna kritik bara en liten bråkdel av bokens innehåll, men bland dem som kände sig träffade av den utlöste den häftiga anklagelser: Arendt hade ”deserterat från judendomen”, hon saknade ”kärlek till sitt folk”, hon anklagades (ofta med utgångspunkt ifrån förfalskade citat) för att ha förtalat offren och för att ha gått Gestapos och SS:s ärenden. Vänner och bekanta vände henne ryggen, stora delar av det offentliga rummet stängdes för henne, till exempel fick hon inte försvara sig mot angreppen i tidskriften ”Der Aufbau” – det fanns ingen plats, hette det. Men hon stod fast. Och angreppen fortsatte: Genom att diagnostisera Eichmann som banal och medelmåttig, ansågs hon försöka rentvå honom från hans skuld. Fest återger (med utgångspunkt från ett brev från henne) hennes reaktion på detta bland annat så här:
der ”Ekel” darüber, daß der ganze ”intellektuelle und sonstige Mob erfolgreich mobilisiert” werden konnte, um ein Buch zu erledigen, das ”ich nie geschrieben” habe.
”äcklet” över att hela ”den intellektuella och övriga mobben framgångsrikt kunde mobiliseras” för att avfärda en bok, som ” jag aldrig skrivit”.
Hon gav inte vika från sin ståndpunkt, men några år senare menade hon att hon hade varit oförsiktig och att hon hade litat för mycket människors förnuft. Och kanske var boken undertitel ”Banalität des Bösen” (ondskans banalitet) för lätt att misstolka. Hon hade velat beskriva denna fruktansvärda ondska i sin allra förfärligaste inkarnation som ett helt själlöst fenomen. Men det ville man inte förstå och förföljelserna av henne fortsatte, bland annat menade en del att hon hade ”förringat Eichmanns skuld” för att leda bort uppmärksamheten från Martin Heideggers (som hon hade en lång kärlekshistoria med) nazisympatier. Om allt detta sa hon en gång:
Das vermeintlich Gute kann ebenfalls hohl und gedankenleer sein – und unnachsichtig obendrein.
Det förment goda kan också vara tomt och själlöst – och ovanpå detta skoningslöst.
Fortsättningen på texten om Fests porträtt av Hannah Arendt kommer om någon dag.
Och här finns en rad intressanta texter och annat som rör Hannah Arendt.
