Luxemburgtyska – e klengt Handbuch

Det här är en julklapp från Jorun som jag nu börjat småläsa i – en liten handbok i luxemburgtyska:

grammaire

I inledningen kan man läsa att detta inte är någon fullständig grammatik över luxemburgtyskan, utan en liten regelsamling som kan vara till hjälp för den som skaffa sig inblickar i språket: ”Dëst Bichelchen ass keng komplett Grammaire vum Lëtzebuergeschen. Et soll mat senge Regelen an Tabellen deen leit, déi eis Sprooch wëlle léieren, hellefen sech besser dran erëmzefannen.”

Jag tittar lite på genus och artiklar:

Männlech:
den Här – en Här
de Papp – e Papp
den Auto – en Auto

Weiblech:
d’Frau – eng Frau
d’Mamm – eng Mamm
d’Strooss – eng Strooss

Sächlech:
d’Kand – e Kand
d’Meedchen – e Meedchen
d’Haus – e Haus

Jag tror att jag förstår vad substantiven här ovanför betyder: herre, pappa, bil, fru, mamma, gata, barn, flicka, hus. (Rätta mig om något är fel, Jorun!)

Det finns en intressant sida som rör riktningar och befintlighet. Här följer några fraser och mina översättningsförsök:

Ech ginn heem. (Jag går hem.)
Ech ginn eran. (Jag går in.)
Ech ginn eraus. (Jag går ut.)

Ech sinn doheem. (Jag är hemma.)
Ech sinn dobannen. (Jag är inne.)
Ech sinn dobaussen. (Jag är ute.)

Ech komme vun doheem. (Jag kommer hemifrån.)
Ech komme vun dobannen. (Jag kommer inifrån.) Va?
Ech komme vun dobaussen.(Jag kommer utifrån.)

Innan vi kroknar kanske vi kan räkna till tio:

eent
zwee
dräi
véier
fënnef
sechs
siwen
aacht
néng
zéng

Hur det låter kan man förstås undra över.

På sista sidan finns några Héiflechkeetsformelen. Jag väljer ett par och försöker mig också på att översätta dem:

Bonjour, wéi geet et Iech? (Goddag, hur mår Ni?)
Merci, gutt; an Iech? (Tack bra, och Ni?)
Hei ass en Espresso fir Iech. (Här är en espresso åt Er.)
Villmools merci! (Tack så mycket!)
Et deet mer Leed. (Jag beklagar.)
Dat mécht näischt. (Det gör inget.)
Wat gelift? (Vad önskas? eller betyder det något annat…)

Sedan fortsätter det med ytterligare en del omständliga espressofraser som jag spar till en annan gång. Det här med att bjuda på espresso och bära drycken hit och dit verkar vara ett viktigt luxemburgskt tema.

Lorca: Y después

Jag vandrar omkring i ”Poema del Cante Jondo” av Federico García Lorca (- nej, ”Romancero gitano” har jag inte släppt eller glömt). I den lilla dikten ”Y después” rör vi oss mellan det som försvinner och det som blir kvar – det som blir kvar efteråt. Öknen blir kvar och i sanden tecknar vinden och tiden böljlinjer. Är det en dikt om tiden? Om tiden på jorden? Om människans tid på jorden? Om jordens tid efter människan?

ryttaren

Y después

Los laberintos
que crea el tiempo,
se desvanecen.

(Sólo queda
el desierto.)

El corazón,
fuente del deseo,
se desvanece.

(Sólo queda
el desierto.)

La ilusión de la aurora
y los besos,
se desvanecen.

Sólo queda el desierto.
Un ondulado
desierto.

Vinterbilder från Bosnien

Var är vintern? Inte här.

Men här. Jag vill börja det nya året med att tiga (nästan i alla fall) till några vackra bilder från ett vintrigt Bosnien:

skog 1

skog 2

Det är Sejfo som skickat mig dem från en resa till sin gamla hemstad Višegrad som han nyss återvände ifrån. Här i skogen och på vidderna ovanför staden befinner vi oss på ungefär 1300 meters höjd:

vidder

Och här är vi i utkanten av Višegrad vid den berömda bron över Drina. (En gång för ganska länge sedan skrev jag några rader om Andrićs roman här.)

bron

Och så här ser nationalbiblioteket i Sarajevo ut idag. (Så här såg det ut efter förstörelsen – bilden finns mot slutet av texten.)

bibliotek

På apoteket i Waren, augusti 1945

En ljushårig flicka – hon är femton – sneddar med lätta snabba steg över torget. Där i ena hörnet finns en byggnad med skylten Löwenapotheke ovanför dörren. Hon går fram mot den och gläntar lite på den. Ja, det ser faktiskt riktigt apoteksaktigt ut därinne. Längs bortre väggen finns det en rad hyllor och på två eller tre av dem står det bruna flaskor och några burkar och där framför finns en riktig disk. Och se, där kommer apotekaren i vit rock. Flickan hälsar och apotekaren nickar tillbaka. Det finns inga andra människor i rummet. Flickan säger att hon vill ha hostmedicin till sin mormor. Expediten tar ner en flaska från den mittersta hyllan och säger: ”Det blir en och femtio”. Flickan stirrar oförstående på mannen i den vita rocken och börjar sedan skratta högt. ”Pengar! Vill ni ha pengar?”, frågar hon mellan skratten. ”Ja, det blir en och femtio”, upprepar apotekaren och ser strängt på henne. ”Jag får gå hem och se om vi har några då”, säger flickan lite dröjande, hälsar och går mot dörren. Apotekaren nickar igen.

Han travade genom vårarna, riden av ingen

Under den här julen har jag fallit huvudstupa handlöst över en dikt av Bertil Malmberg och jag har ännu inte lyckats resa mig igen. Jag vet inte vilken diktsamling den hör hemma i och jag vet inte heller om den har ett namn. Jag hoppas bara att jag inte förvanskat något när jag skrev av den. Se här:

Han travade genom vårarna,
riden av ingen,
riden allenast
av egenviljan,
blott styrd, blott pressad
av godtyckets nakna,
smidiga lår.

En hingst ur äventyren…
Och manen den blåste för vinden.

*Nu ser vi honom
på fjället, uråldrig,
skymtande i stallet,
ännu med splittrade hoven
retligt stampande

  • ett uråldrigt hästspöke,
    ensamhetens patetiske krubbitare.*

Detta skulle vara en bild av Knut Hamsun – eller har jag drömt det? ”Han travade genom vårarna, riden av ingen” – vad är det som gör att jag så helt förlorar jämnvikten av de här två diktraderna? Ja, hela strofen är oerhörd, denna rörelse framåt, dennna obehärskbara behärskning – och formuleringen ”godtyckets nakna, smidiga lår” – smaka på den! I de två mittraderna sedan minskar trycket framåt och allt luftas igenom och fylls av ett slags lätthet, ett kort ögonblicks lätthet. Och slutstrofen – den bär innanför sitt skrovliga skal ännu en gång den första. Detta är ungdomen, detta ålderdomen. Detta är livet, detta döden.

berg