Författare: Bodil Z

Det är väl inte många jag kan förvåna om jag säger att jag har funderat över ett ord igen och i rubriken här ovanför ser ni vilket: risk. Bland annat har jag irriterat mig på en ytsak som att det heter ”Risiko” på tyska men ”rischio” på italienska. Vad har hänt med bokstävernas ordning? (”Ch” uttalas för övrigt alltid ”k” i italienskan.)

Jag har tittat hos Hellquist och där står bara några småsaker som till exempel att det kan härledas till franskans ”risque” = risk, fara, vågstycke och att detta ord i sin tur kan härledas till italienskans ”risico” (Va? tänkte jag) som vandrat in i tyskan, danskan och äldre svenska som ”risiko”. Som avslutning står det att ordet är av ovisst ursprung.

Eftersom jag blev störd av att Hellquists påstående att risk heter ”risico” på italienska, letade jag fram ordet i en italiensk etymologisk ordbok på nätet. Där fann jag att ”risico” fanns som en variant till ”rischio” (som är det vanliga ordet) och det var ju lugnande. I stället för att nöja sig med att tala om ”ovisst ursprung” finns det i ”Dizionario etimologico online” en del förslag på ett möjligt ursprung. Ett är det spanska ordet ”risco” som betyder ”hög vass klippa” och ”risk” förbinds då med de faror en sådan klippa kan innebära för fartyg. Detta förs sedan samman med det latinska ordet ”resecare” som betyder ”skära” och i det sammanhanget nämns också det svensk ordet ”skär” som är besläktat med ”skära”. Intressant! En annan möjlighet som anförs i artikeln är ett mer direkt förhållande till ”resecare” i betydelsen ”skära, klyva vågorna på ett farligt sätt”. Risker har alltså enligt dessa två teorier med sjöfart att göra. En tredje hypotes vill att ordet ”risk” ska vara besläktat med det arabiska ordet ”rizq” som betyder något som kommer från Gud, något som man kan dra någon form av fördel av eller allt som är nödvändigt för att leva. Sedan slår artikeln en volt runt sig själv (se länken ovan!) och jag slutar läsa eller i alla fall att referera det jag läser.

Idén om risk som hög vass klippa tycker jag att jag kan införliva med min tankevärld – fast det bevisar naturligtvis ingenting.

Men låt oss nu här på slutet lämna det etymologiska träsket och fundera lite på vad vi förbinder med ordet ”risk” rent känslomässigt. Att löpa en risk är väl alltid något negativt och oönskat – något farligt hotar mig. Att ta en risk däremot är något självvalt och även om faran finns också där, så har man valt att ställa sig emot den – för att undersöka vem som vinner eller i alla fall om man klarar sig. Det kan ligga en stor frestelse i detta att ta risker.