Jag läser en dikt av Erich Fried igen.
Humorlos
Die Jungen
werfen
zum Spaß
mit Steinen
nach Fröschen
Die Frösche
sterben
im Ernst
Liten provöversättning för er som inte förstår tyska: ”Pojkarna kastar på skoj sten efter grodorna. Grodorna dör på allvar”
I en av de sista essäerna i boken ”Hunger und Seide” tar Herta Müller upp zigenarnas svåra belägenhet i dagens (eller 1990-talets) Rumänien. Jag ska inte gå in på själva innehållet i den här essän nu, utan jag nöjer mig med att citera det appendix som följer på huvudtexten, eftersom jag tycker att det tar upp något nog så intressant:
Ich bin mit dem Wort ”Roma” nach Rumänien gefahren, habe es in den Gesprächen anfangs benutzt und bin damit überall auf Unverständnis gestoßen. ”Das Wort ist scheinheilig”, hat man mir gesagt, ”wir sind Zigeuner, und das Wort ist gut, wenn man uns gut behandelt.”
Jag reste till Rumänien med ordet ”rom” och jag använde det till en början i samtalen men jag möttes överallt med oförståelse när jag yttrade det. ”Ordet är skenheligt” sa man till mig, ”vi är zigenare, och ordet är bra, om man behandlar oss väl.”
För kanske femton år sedan läste jag romanen ”Wie kommt das Salz ins Meer” av den österrikiska författarinnan Brigitte Schwaiger. När jag härom dagen letade efter en annan bok fick jag syn på den i en bokhylla här.
Jag minns inte mycket av innehållet (och jag tänker inte bläddra omkring eller läsa om). Det är en historia om ett misslyckat äktenskap och platsen är en mindre stad i Österrike, tiden kanske sjuttiotal. De två huvudpersonerna (jag minns inte om de nämns vid namn) är varandras motpoler på ett ganska tråkigt och svartvitt sätt: Han står för ordning och arbete, är en typisk representant för samhället eller systemet. Hon är vilsen, förmodligen lite yngre än han, upprorisk men passiv. Hon är fången och han är fångvaktaren. Det är hon som är jaget i texten – jag minns inte om det står ”ich” direkt eller om det står ”sie”, men det spelar ingen roll, perspektivet är i alla fall hennes. Vi får följa henne i hennes trista hemmafrutillvaro och lyssna till hennes vaga drömmar om ”något annat”. Hon tycker att han förtrycker henne, att han ställer omöjliga krav på henne. Och hela tiden har hon tråkigt. Han tycker att hon inte uppfyller hans förväntningar, han är lite disträ och på något ointresserat sätt rådlös.
Jag minns boken som rätt trist och stumt klichéartad i sin skildring av de två huvudpersonerna (kanske är jag orättvis mot Schwaiger här, men det är så jag minns det). Och ändå finns det åtminstone en passage i boken som jag genom åren ofta kommit att tänka på (utan att minnas varifrån minnesbilden kom – förrän nu): I trappuppgången där det unga paret har sin lägenhet bor en kvinna som alla grannarna undviker. Hon är annorlunda, klär sig underligt och är ”inte riktigt renlig”. Någon gång då och då bakar den här grannen en kaka (något sockerkaksaktigt föreställer jag mig) som hon ger till bokens huvudperson. Hon ringer på, står där med kakfatet i handen och när huvudpersonen öppnar räcker hon tyst fram kakfatet. Huvudpersonen tar emot kakan, tackar, gör en vag gest för att bjuda in grannen som ignorerar gesten och sedan stänger huvudpersonen dörren. När hon är ensam slänger hon kakan i soporna. Just här bryter romanen igenom klichéväggen och jag står där med kakfatet i händerna och samtidigt som jag irriterar mig på huvudpersonen så känner jag en stark lust att (i hemlighet) slänga kakan.
Hur länge har det funnits judiska vitsar eller anekdoter? Någon annan kan kanske komma med en tidsangivelse; jag nöjer mig med att säga så här: så länge judarna varit marginaliserade eller förföljda. Varför finns det judiska vitsar? Varför skulle det inte finnas det – blir väl det första svaret, men jag tror också att man kan svara så här: vitsarna är ett sätt att leva med och fördela det yttre trycket, ett sätt att ta luften ur fördomar och angrepp. Om vi skrattar inom oss och kastar detta skratt ut i världen, så får det elaka skrattet utifrån ingen resonans.
I Salongen finns resten av (den korta) texten om Karel Poláčeks bok ”Judiska anekdoter” – tillsammans med några vitsar ur boken.
Översättningen från tjeckiskan är gjord av Per Nilson, förlaget är perenn
• • •
Herr Taussig ger sig i juli månad av till Egypten.
”Är du galen?” frågar honom hans vän Lederer, ”där är det fyrtio grader i skuggan nu.”
”Och vem har sagt att jag ständigt och jämt måste vara i skuggan?”
