Författare: Bodil Z

Härom dagen fick jag den här dikten av Eva Strittmatter sänd till mig av en vän. Det är en landskapsdikt. Mark är Mark Brandenburg, landet runt Berlin skulle man kunna säga utan att vara för detaljerad i definitionen. Typiskt för det här landskapet är de sandiga jordarna, en bister karghet och en viss monotoni. Det är inget snarfagert land, inget främlingen blixtförälskar sig i, men det har sin sega tålmodiga anspråklösa dragningskraft, som först märks efter lång samvaro med de här platserna.

foto Keri

Det är särskilt de första raderna här som talar till mig. De sandiga vägarna i det gamla sandiga landet.

Mark

Mich rühren die sandigen Wege
Im alten sandigen Land.
Die Heckenrosengehege.
Die Holderbüsche am Rand
Der alten Felderraine.
Die Gräser reden mir da
Von Zeiten, die warn noch nicht meine,
Als ich das Früheste sah:
Die Gräser. Und hörte die Lerche.
Und roch dieser Sande Geruch.
Seither schlepp ich diese Erde
Mit mir als Segen und Fluch.
Ich muß diesen Sand verwandeln,
Bis er schmilzt und Wort wird in mir.
Diese Erde läßt nicht mit sich handeln.
Ich komm nicht umsonst aus ihr.

En kortnovell av den schweiziske författaren Max Frisch:

Jemand berichtet aus Berlin: Ein Dutzend verwahrloste Gefangene, geführt von einem russischen Soldaten, gehen durch eine Straße; vermutlich kommen sie aus einem fernen Lager, und der junge Russe muß sie irgendwohin zur Arbeit führen oder, wie man sagt, zum Einsatz. Irgendwohin; sie wissen nichts über ihre Zukunft; es sind Gespenster, wie man sie allenthalben sehen kann. Plötzlich geschieht es, daß eine Frau, die zufällig aus einer Ruine kommt, aufschreit und über die Straße heranläuft, einen der Gefangenen umarmt – das Trüpplein muß stehenbleiben, und auch der Soldat begreift natürlich, was sich ereignet hat; er tritt zu dem Gefangenen, der die Schluchzende im Arm hält, und fragt:

”Deine Frau?”
”Ja -.”

Dann fragt er die Frau:

”Dein Mann?”
”Ja -.”

Dann deutet er mit der Hand: ”Weg – laufen, laufen – weg!”

Sie können es nicht glauben, bleiben stehen; der Russe marschiert weiter mit den elf andern, bis er, einige hundert meter später, einem Passanten winkt und ihn mit der Maschinenpistole zwingt, einzutreten: damit das Dutzend, das der Staat von ihm verlangt, wieder voll ist.

En översättning så här rakt ur ärmen:

Någon rapporterar från Berlin: Ett dussin vanvårdade fångar går längs en gata anförda av en rysk soldat; förmodligen kommer de från ett avlägset läger och den unge ryssen måste föra dem till något arbete någonstans eller, som man säger, till tjänstgöring. Någonstans är de på väg; de vet ingenting om sin framtid; de är vålnader, sådana som man kan se överallt. Plötsligt händer det att en kvinna, som av en tillfällighet kommer ut från en ruin, skriker till och springer över gatan rakt emot dem och omfamnar en av fångarna – den lilla skaran måste stanna till och även soldaten begriper naturligtvis vad som har hänt; han går fram till fången som håller kvinnan i famnen och frågar:

”Din fru?”
”Ja -.

Sedan frågar han kvinnan:

”Din man?”
”Ja -.

Sedan visar han med handen: ”Bort – springa, springa – bort!”

De kan inte tro det, de blir stående; ryssen marscherar vidare med de elva andra tills han några hundra meter senare vinkar till sig en förbipasserande och med k-pisten tvingar honom till att kliva in i ledet: så att dussinet som staten kräver av honom blir komplett igen.

Café de la Terrasse är ett konstnärscafé i Zürich. Historien utspelar sig strax efter andra världskriget.