För någon vecka sedan publicerade jag en dikt av Erich Fried här och utlovade samtidigt fler. Idag läser jag dikten ”Friedensbereitschaft” (Fredsberedskap):
Wenn die Friedensliebe
der einen
mit voller Wucht
auf die Friedensliebe
der andern stößt
gibt es Krieg
Grovöversättning till svenska: När de enas fredsberedskap, med full kraft, stöter samman med de andras fredsberedskap, då blir det krig.
I vanliga fall cyklar jag, men härom dagen fick jag punktering, så igår åkte jag buss. Jag klev på vid Gropbron, stack mitt busskort – ja, jag har faktiskt ett sådant – i slitsen och gick sedan och satte mig. Jag valde ett av de främsta sätena i bakre halvan, för där är det bäst, man sitter högt och har bra utblick. Bussen skakade över bron och svängde strax efteråt in på Nabbensbergsvägen. Vid hållplatsen där, den heter nog Nabbensberg, stannade bussen. Ingen steg av, men på steg en man som verkade komma från en bil som stod parkerad på hållplatsen. Jag tittade lite lojt nyfiket på honom, i händerna höll han två svarta dosor av något slag. Ska han byta av chauffören kanske, tänkte jag. Han växlade mycket riktigt några ord med föraren, men sedan gick han bakåt bland passagerarna och bussen startade. En kontrollant, förstod jag då. Damen som satt mitt över gången i förhållande till mig visade upp sitt kort och fick det kört genom den ena lilla apparaten. Jag såg på hennes ansikte. Sedan var det min tur; jag tog fram kortet ur plånboken och räckte det till mannen som upprepade de gester han nyss gjort. När jag fick tillbaka mitt kort, såg jag att damen tvärs över log mot mig. Jag log tillbaka. Hennes leende var lite inåtvänt och liksom hemlighetsfullt och jag kände att jag hade samma slags leende i mitt ansikte. Våra leenden sipprade liksom fram igenom omärkliga springor. Jag kunde inte tolka hennes leende och inte mitt eget heller. Vi log konspirativt: betydde det vi log ”tur att jag betalade den här gången” eller ”tänk att vissa aldrig kan lita på andra” eller ”jag har minsann klarat mig utan att betala flera gånger” eller ”tur att de kollar biljetterna ibland”? Jag vet inte. Jag vet bara att det fanns ett ögonblick av dolt och ändå självklart – och nästan lite euforiskt – samförstånd. Sedan återtog vi raskt våra normalansikten och hälsade inte ens när hon någon hållplats längre fram steg av.
Jag slår upp ordet ”symbol” i Norstedts stora svenska ordbok och läser det här under nummer 2: ”företeelse som på koncentrerat sätt ger uttryck för viss annan företeelse”. ”Företeelse” som står för ”viss annan företeelse”.
På senare tid – som nu i och för sig verkar vara förbi – har det varit mycket tal om en symbol i Tallinn – en bronsstaty som för en viss del av befolkningen i staden symboliserar den okände sovjetsoldaten under andra världskriget. För en annan del av befolkningen i samma stad står den för militärt förtryck. Statyn har nu flyttats från en central plats i staden till en soldatkyrkogård.
Statyn föreställer en atletiskt byggd ung man i uniform, en soldat kort och gott eller kanske snarare en idealsoldat. Någon har en gång stått modell för statyn. En atletiskt byggd ung man iklädd uniform. Historien förtäljer att den unge mannen var en framgångsrik estnisk brottare vid namn Kristjan Palusalu. Så långt håller det hela balansen, för inte var alla sovjetiska soldater ryssar, nej, långt ifrån. Och nog passar Palusalu rent fysiskt som sovjetisk hjältesoldatsymbol. Men hans biografi passar inte lika bra. Han hoppade av från Röda armén under kriget och gick över till den finska sidan. Senare deporterades han till Sibirien.
Statyn föreställer Kristjan Palusalu men den symboliserar något annat eller närmare bestämt två vitt skilda andra ting. Om Kristjan Palusalus gestalt plötsligt skulle synas tydligare genom bronsskalet – vad skulle då hända? Eller om man satte en liten plakett vid foten av statyn med texten ”Kristjan Palusalu (1908-1987) guldmedaljör i brottning 1936”?
Igår tittade jag ut genom fönster som inte längre är någons fönster. Här är huset långt inne i sin trädgård, huset med verandan och det stora fönstret i övervåningen. Man anar rester av en grusgång och i förgrunden skymtar man lite gullvivor som spridit ut sig i det nu vilda gräset. Bakom buskarna till höger finns fundamentet till ett solur.
På övervåningen där golven sviktar eller helt ruttnat bort hittar jag en liten kammare med en barnsäng som påminner om en säng en av mina bröder hade när han var mycket liten. (Bilden blir lite skev och underlig för att jag inte har någonstans att sätta fötterna.)
I köket tittar jag in ett av skåpen. Jag undrar lite över de grova spikarna i väggen…
I vardagsrummet överraskas jag av en nästan splitter ny öppen spis i vitt. Den måste ha varit det sista nya som kom in i den här världen.
Strax intill spisen har taket/golvet givit vika – fukten och regnet har ätit sig in genom yttertaket och mjukat upp övervåningens golv tills det inte orkade längre. En del av golvbräderna envisas fortfarande, men förgäves. Den vita spisen försöker liksom titta förbi förödelsen.
Från det ena vardagsrumsfönstret ser jag ladugårdens ryggknäckta linje. Hålen i taket gapar, tegelpannorna är bara kvar av en händelse. Var och en av dem klamrar sig fast några sista stunder innan de rasar ner.
Jag kliver försiktigt omkring i ett övergivet hus; golvet i övervåningen håller inte ihop längre. Genom taket läcker det. Här bodde en gång människor – det kan inte vara särskilt länge sedan. Och ändå är det alldeles tydligt att allt här inne är bundet till ett då som inte har något alls med nuet på landsvägen utanför att göra.
Genom de här fönstren tittade han eller hon eller de många många gånger ut över trädgården:
