Rijeka – Zagreb, hemresan

Det har nu gått några dagar sedan Miki och jag återvände från Rijeka. Innan jag glömmer alla detaljer vill jag nu försöka rekonstruera denna ganska svåra resa. Egentligen hade jag tänkt att vi skulle åka tillbaka på söndagen, men när jag kom till stationen några dagar innan för att höra mig för om tiderna fick jag veta att det inte fanns någon enda riktig tågförbindelse Rijeka-Zagreb den dagen och inte heller på måndagen, men på tisdagen vid halv åtta skulle det gå ett tåg till Ogulin och därifrån ett tåg till Zagreb. Det blir väl, tänkte jag då och inte var det synd om oss för att vi var tvungna att stanna två dagar extra i Rijeka. På måndagen gick Miki och jag till stationen för att köpa biljetterna men då fick jag höra att det ändå skulle vara buss mellan Ogulin och Generalski Stol, fast jag kunde kanske försöka be chauffören att låta Miki åka med. I en stämningen någonstans mellan snopen och sorglös köpte jag biljetterna, det skulle kanske ordna sig.

På tisdagens morgon kvart över sex hade Mamma Maria gjort i ordning turkiskt kaffe åt oss båda och dessutom hade hon bakat en kaka som var en blandning av orahnjača och makovnjača, den innehöll alltså både valnöt och vallmo. Fantastisk frukost – jag brukar ju annars mest äta vitlök och surkål. Miki fick någon god och kanske lite olämplig korvbit. (bilden är nog från dagen innan)

Efter frukosten tog vi farväl och Miki och jag travade iväg till stationen. Tåget var ganska tomt och allt var tyst och ingen kom och bjöd hela vagnen på rischoklad som på ditresan. Till Ogulin skulle det vara tåg hela tiden så jag sköt upp oron ett par timmar och tog emellanåt lite stinsbilder. (Hela sträckan har ju 45 eller 46 stationer och de flesta har en stins.)

Här ser ni stinsen i Gomirje med berget Klek osynligt i bakgrunden. Stinsar har röd mössa, vit skjorta och blå kavaj. Strax efter Gomirje var vi framme i Ogulin och klev av. Jag hörde mig för lite om vidare förbindelser och blev hänvisad till någon ”ured”, något kontor, där jag fick olika tider uppskrivna på en lapp av en blåklädd man. Klockan var lite över tio och det fanns en buss till Generalski Stol en knapp timme senare och sedan ytterligare en någon gång på eftermiddagen. Kanske kunde det finnas ett tåg till kvällen. Mannen tyckte att jag skulle fråga busschauffören. Jag tackade och så gick Miki och jag på en liten promenad i stationsområdet.

Jag är ofta lite nyfiken på Ogulin men inte mest när jag är där. Det blir liksom för svårgenomträngligt. Nej, ni behöver inte fatta vad jag menar. Så småningom var vid vår tilltänkta buss och jag frågade försiktigt om Miki fick följa med. Chauffören tittade bistert på mig och sa nej. Jag försökte en gång till och konduktrisen hjälpte mig lite och även den blåklädda närmade sig över planen. ”Molim Vas!” men det hjälpte inte. Jag tog ny sats och upprepade formeln två gånger till: ”Molim Vas, molim Vas”. Jag fick tydligen in rätt röstläge för han mjuknade lite och sa ja, men ”om hunden stör passagerarna så åker ni av och om han smutsar ner så blir det er sak att städa upp”. Tack, sa jag och vi klev på och satte oss längst bak. 40 minuter skulle det ta. Miki hade sin rysk-tjeckiska brnjica på sig och jag satt som en käpp.

Vi satt och satt. Då och då knäppte jag upp Mikis brnjica, men så fort han ville sticka fram huvudet så att han blev synlig i mittgången knäppte jag raskt på den igen. Tiden gick långsamt men till sist gick den väldigt fort och jag ”upptäckte” att vi var framme i Generalski Stol. Smidigt hoppade vi av kort därefter satt vi på tåget som var påfallande knarrigt och gnisslat, men vad gjorde det? Nu visste vi ju att vi fick åka. Så där en två timmar senare var vi framme i Zagreb och steg ut i värmen vid Glavni kolodvor: 23°.

För den intresserade, här är stationsnamnen, möjligen fattas något men rätt komplett. (Att ta sig med bil från Rijeka till Zagreb tar ungefär två timmar.)

Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak – Skrad – Žrnovac – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb

Fredsförhandlingar…

Kan vi låta bli att vara glada över fredsförhandlingarna? Det finns ingen anledning – mer än kanske hjärtlöshet mot de plågade människorna i Ukraina – att glädja sig över förhandlingar som löper parallellt med de ryska våldshandlingarna och som från rysk sida sannolikt bara handlar om taktik. Det enda som kan ge något som helst hopp är om ryssarna drar sig tillbaka från Ukraina – helt och hållet – och att de upphör med bombningar och annat mördande. Till det ögonblick då alla ryska soldater är ur landet har ukrainarna all rätt att skjuta på dem, att döda dem, att bomba dem. De har all rätt. De har all rätt att försvara sitt land och sina människor. När det gäller de fredsförhandlingar som pågår så ser de regler som samtidigt gäller för de båda arméerna ut så här: ryssarna har ingen som helst rätt att skjuta, förstöra, bomba, mörda. Ukrainarna är i sin fulla rätt att skjuta på ryssarna, bomba dem, förstöra deras vapen – ända tills de lämnar Ukraina. (Egentligen längre, men det kanske inte behöver nämnas.)

Miki och jag lever hundliv

Sedan Alex och Federico reste har Miki och jag mest levt hundliv i hamnkvarteren eller ute på vår ”strand”, ett liv under solen. Flera gånger om dagen träffar vi hans hamnflicka och så leker det bland brädstaplarna. Miki får vara fri fast jag måste vara vaksam så att han inte får syn på någon katt att jaga, för då blir det farligt av flera skäl. Ett är lastbilarna.

Ofta fortsätter vi från hamnområdet ut till havet och där är det lättare för vi är långt från allt eller i alla fall från det mesta och färre faror lurar.

Hemma hos Mamma Maria finns Lily och hundarna får ibland något gott av Maria. Båda hundarna är mycket välartade och ingen försöker tränga sig före den andra.

Imorgon bitti bryter Miki och jag upp och vi är ganska säkra på att komma åtminstone till Ogulin. Sedan kan det bli svårare men kanske får vi åka med bussen till Generalski Stol och då kommer vi hem under dagen. Annars blir det kanske ett kvällståg om det nu verkligen finns. Tågtrafiken här i trakten är ett lotteri.

Denna bottenlösa skam

Minns ni? Minns ni det här meddelandet från ”Ukraine Crisis Media Center” (28 mars 2014)? Eller något av alla de andra nödropen från Ukraina från 2014? Läs detta nu – åtminstone! Det är en skam att så få hörde och lyssnade! Det är en skam att så många höll sig för bättre och mer civiliserade, demokratiska, ”enhetliga”?, mer berättigade att få leva, att få slippa övervåld…

”Kharkiv citizens appeal to the International Community

We speak on behalf of nearly two million Kharkiv people. Kharkiv is the second largest city in Ukraine, a hub of culture, education and technology.

As well as the rest of Ukraine our city is a multiethnic and multiconfessional community. Here you can meet people speaking Russian (the most common language in any Eastern Ukrainian city), Ukrainian (it is Ukraine after all), Vietnamese (Kharkiv has its own little Vietnam), Dari (there are a lot of people from Afghanistan as well), Hebrew and Yiddish (a large Jewish community has lived in Kharkiv for a long time), Armenian, Georgian, Uzbek, Tajik, Mandarin, Cantonese, and many other languages.

Our city has Orthodox churches and a Catholic church, a synagogue, a mosque and a pagoda. And we are proud to have here all this diversity.

Regardless of origin, mother tongue and religion, we tolerate and respect other people’s cultures.
There are many Russian people in Kharkiv, Russian by language, origin and culture. However, being of Russian ethnicity is not at all the same as being a national of Russia.

We are Russian speaking nationals of a sovereign and independent state — that is Ukraine. And we are willing to keep it this way. We do not want to meddle with internal affairs of any country, including Russia, and we see Russian actions within Ukrainian borders as aggression, an unjustified intrusion into our internal affairs. We love our country. We support Ukrainian national interests. We strive to redevelop our country on principles of democracy and the rule of law. We unequivocally reject xenophobia and fascism of any kind.

These times are not easy for Ukraine. While we support our newborn democracy, Russia has shown disrespect of a number of international agreements, defied its obligations to protect Ukrainian territorial integrity and dishonorably anschlussed Crimea which is a part of Ukraine.
Such aggression threatens not only our fellow countrymen but fundamental principles of democracy and the international law as well. It is not just some local troubles, it is a challenge to the entire civilized world.

We are asking you to support Ukraine and help us stop the Russian aggression.

We are asking you to support economic sanctions against Russia and boycott any Russian goods.
Martin Luther King once said: “I have a dream”. And he changed the world. Now we say: “We have a dream”. We want to make our country better.

Please, hear our voices! Ukraine is a European nation and a nation that is united against any foreign intrusion. And say with us: NO aggression! NO war!”

Jag sliter mitt hår när jag tänker på detta. Ukrainarna har alltså för Rysslands avskyvärda imperialism, för att Västs alla idiotiska förståsigpåare (i omedveten? samverkan med putin) skulle bli nöjda i ”språkfrågan”, ”demokratifrågan”,idiotfrågan, babbelfrågan etc etc varit tvungna att i åtta år – och mer – förklara att de har rätt att existera som land och folk. Och nu ser vi dem mördas och vi tittar på – och skäms kanske lite…