Igår var den längsta och kortaste dagen, så lång för att den var så fylld med allt, så kort för att den var så lycklig. I förrgår kom Alex och Federico hit från Trieste, idag är de hemma hos sig igen och igår var den där dagen. Vi började med kaffe i hamnkvarteren och sedan gick vi i omgångar in i fiskmarknaden – hundar får bara vara där om de är väldigt små och ”bärbara”, så Miki fick vänta med än den ena än den andra av oss utanför. Under den korta tiden han hann träffa flera bekanta. Här ser ni Alex och Fede komma ut:
Ja, och vi åt på Konoba Fiume, ett snäpp från fiskmarknaden. Vi åt bläckfisk och sardiner och blitva. Vi pratade ganska mycket om träd och om svenskars förhållande till träden och deras namn. Kanske vet varken Alex eller jag hur det är nu i Sverige, men vi vet något om hur det varit.
Efter att ha gått runt lite i staden innanför klocktornet gick vi tillbaka mot havssidan och vi korsade platsen med de stora brädupplagen för att ta oss till min och Mikis förbjudna ”strand”.
Och så var vi där på vår playa med blick mot Istriens bergskammar och öarna Cres och Krk. Vi solade, pratade, läste, sov och jag badade lite hastigt. Kallt men en intensiv upplevelse.
På tillbakavägen gick vi ett stycke längs Rječinas vatten och sedan knatade vi uppför de första kanske femtio stegen (av 651) mot borgen Trsat. Miki hann lura på en röd katt på muren mot stupet.
Och nu får Miki och jag sköta oss själva igen. Egentligen hade jag tänkt åka hem till Zagreb idag men det finns inget tåg förrän på tisdag, och vi finner oss nu utan svårigheter i det.
Och: Nej, jag har inte glömt Ukraina.