Jag läser Löfvens analys

Jag läser en artikel i Svenska Yle, visserligen från första april men jag antar ändå att den är allvarligt menad. Artikeln jag läser bär rubriken ”Löfven tror inte på Natogräns tätt intill Ryssland – men vill att partierna gör en grundlig analys”. Lite funderar jag över vad det här uttrycket ”tätt intill” vill signalera. Skumt, men jaja.

I artikelns början får vi veta följande om Löfven:

Det är fem månader sedan Stefan Löfven slutade som statsminister och socialdemokratisk partiledare.

Nu har han blivit fredorganisatör. Han börjar leda styrelsen för Stockholms internationella fredsforskningsinstitut SIPRI, arbetar för FN:s generalsekreterare och vid en fond som bekämpar barnarbete.

Jaha.

Vi får veta att han möter Tarja Halonen på Kastelholms slott på Åland. ”Han håller med Tarja Halonen som talade för samarbete med Ryssland. Debattörerna gillade inte efterklokheten som talar om blåögda eller naiva makthavare.”

Jag vet inte hur lång tidsperiod som åsyftas här men ju närmare våra dagar det är desto mer naivt skulle det bli. Sedan verkar det vara Löfven som talar i artikeln och han säger några rader längre ner: ”Att inte ta den chansen hade varit fel, det är uppenbart”.

Jag vet inte varför det är uppenbart, men låt gå, vi prövar. Löfven fortsätter:

Under senare år kom Rysslands aggression mot Georgien, man hade den frusna konflikten i Moldavien och annekteringen av Krim. Det kunde ha föranlett ytterligare förberedelser och åtgärder. Men det var nog väldigt få som såg ett direkt hot om angrepp på Ukraina.

Där förstår jag inte riktigt. Vilka "ytterligare" förberedelser? Och betyder detta att Löfven inte tycker att Krym är en del av Ukraina? Det är i alla fall väldigt svårt att tolka det på något annat sätt. Men låt oss fortsätta läsningen av Löfvens uttalande:

Amerikanerna visade sig ha rätt om Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är svårt att säga om man varit naiv eller blåögd. Man måste ge freden och demokratin en möjlighet, allt annat är fel.

Löfven tycker tydligen att ”man måste ge freden och demokratin en möjlighet” genom att tillåta ett pågående angreppskrig? Och att ”allt annat är fel”?

Jag blir mer och mer illa till mods under denna läsning, men nu går vi vidare:

Det är viktigt att göra något nu gällande Ukraina, säger Stefan Löfven. Några militära medel kan man egentligen inte ta till, för då har vi snabbt ett världskrig och det vill vi inte.

Om man inte heller kan ta till ekonomiska sanktioner, så säger man att här är fältet öppet, det är bara att ta vilket land man vill. Det är inte acceptabelt.

Jaha, ”göra något”, men nej inget militärt stöd för då kan det bli krig eller ”då har vi snabbt ett världskrig”. Men ukrainarna ska vi offra? De får tyvärr sina lemmar avslitna i källarna i de bombade städerna, men det vill vi inte göra något emot? Jag undrar lite över vad det nu är som ”inte är acceptabelt”. Resonemanget är beklämmande luddigt. Se själva.

Till nästa stycke då där Löfven säger följande:

Regeringarna måste sedan göra vad de kan för att lindra sanktionernas ekonomiska kostnader för medborgarna i hemlandet. Det vore naivt att tro att vi kan gå igenom en sådan process helt opåverkade.

Jag undrar lite vad ”hemlandet” syftar på. Och vad är det för process han talar om? Och vad än detta med process syftar på så är det på inget vis jämförbart med den ”process” som ukrainarna pressas igenom. Det är som om han har glömt dem och deras fruktansvärda lidande.

Nå, vi fortsätter. Vad säger han mer?

För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa.

Där har vi den där underliga formuleringen med ”alldeles intill” igen.

Och så går artikeln över till att tala i tredje person om Löfven:

Han ser en situation som liknar det kalla kriget, med två block mot varandra. Nu är det inte Sovjetunionen eller Warszawapakten. Det är Ryssland som vill ha en skarp gräns, bakom vilken de ska känna sig trygga.

Vad menar han med att det ”är Ryssland som vill ha en skarp gräns, bakom vilken de ska känna sig trygga”. Varför ordet ”trygga”? Är det verkligen ryssarna som är hotade? Varför talar han som om detta med rysk otrygghet vore ett rimligt synsätt?

Ett stycke till:

Löfven tror inte på att ha Nato och Ryssland precis intill varandra. Det ökar inte säkerheten säger han, som ändå hänvisar till analysen.

Vad menar han med ”att ha Nato och Ryssland precis intill varandra”? Och vad är det för analys som han ”ändå” hänvisar till?

Och här kommer slutklämmen – Löfven syftar här på den svenska försvarsmakten:

De säger inte heller att nu är ryssarna på väg. Det är de inte, de är ju faktiskt nere i Ukraina, det är där de är.

Jaha, ”nere i Ukraina”. Det låter ju betryggande.

°°

PS Artikeln är öppen för den som vill läsa hela.

Skuld

Gång på gång läser jag att det är putin ensam som bär skulden till massmord och massförstörelse och att det ryska folket är ett offer. Kanske tänkte jag själv i den riktningen allra först, men ju mer jag läser och ser desto mer vet jag om att det här ryska folket bär en stor skuld – inte alla ryssar men alldeles tillräckligt många för att låta eländet fortsätta och ibland ta speciellt vämjeliga vändningar. putin är en avskyvärd massmördare men inte var det väl han som begick dessa brott i Butja?

Bilderna från Butja, norr om Kyjiv, är outhärdliga att se. Döda människor ligger längs med gatorna. De ligger med bakbundna händer, avrättade av de ryska soldaterna.

Kompromisser

”Det är väl fint med kompromisser, att man kommer överens och ser efter hur man kan ge och ta…” Ja, eller hur? Det vore ju så fint om våldsverkaren och den lemlästade kunde komma överens, till exempel om hur stora delar av den lemlästades ben som ska skäras av – strax ovanför anklarna? under knäna? alldeles intill bålen? Här får man ju ta och ge och för att komma överens. Kanske står amputören och offret ganska långt ifrån varandra i början, det får man ju förstå, men om man sätter sig ner och förhandlar och väger för och emot när det gäller det ena och det andra, så ska det nog gå fint småningom, jag säger inte att det är lätt, man måste ha tålamod…

(Förhållandet mellan text och bild förklarar jag inte.)

Rijeka – Zagreb, hemresan

Det har nu gått några dagar sedan Miki och jag återvände från Rijeka. Innan jag glömmer alla detaljer vill jag nu försöka rekonstruera denna ganska svåra resa. Egentligen hade jag tänkt att vi skulle åka tillbaka på söndagen, men när jag kom till stationen några dagar innan för att höra mig för om tiderna fick jag veta att det inte fanns någon enda riktig tågförbindelse Rijeka-Zagreb den dagen och inte heller på måndagen, men på tisdagen vid halv åtta skulle det gå ett tåg till Ogulin och därifrån ett tåg till Zagreb. Det blir väl, tänkte jag då och inte var det synd om oss för att vi var tvungna att stanna två dagar extra i Rijeka. På måndagen gick Miki och jag till stationen för att köpa biljetterna men då fick jag höra att det ändå skulle vara buss mellan Ogulin och Generalski Stol, fast jag kunde kanske försöka be chauffören att låta Miki åka med. I en stämningen någonstans mellan snopen och sorglös köpte jag biljetterna, det skulle kanske ordna sig.

På tisdagens morgon kvart över sex hade Mamma Maria gjort i ordning turkiskt kaffe åt oss båda och dessutom hade hon bakat en kaka som var en blandning av orahnjača och makovnjača, den innehöll alltså både valnöt och vallmo. Fantastisk frukost – jag brukar ju annars mest äta vitlök och surkål. Miki fick någon god och kanske lite olämplig korvbit. (bilden är nog från dagen innan)

Efter frukosten tog vi farväl och Miki och jag travade iväg till stationen. Tåget var ganska tomt och allt var tyst och ingen kom och bjöd hela vagnen på rischoklad som på ditresan. Till Ogulin skulle det vara tåg hela tiden så jag sköt upp oron ett par timmar och tog emellanåt lite stinsbilder. (Hela sträckan har ju 45 eller 46 stationer och de flesta har en stins.)

Här ser ni stinsen i Gomirje med berget Klek osynligt i bakgrunden. Stinsar har röd mössa, vit skjorta och blå kavaj. Strax efter Gomirje var vi framme i Ogulin och klev av. Jag hörde mig för lite om vidare förbindelser och blev hänvisad till någon ”ured”, något kontor, där jag fick olika tider uppskrivna på en lapp av en blåklädd man. Klockan var lite över tio och det fanns en buss till Generalski Stol en knapp timme senare och sedan ytterligare en någon gång på eftermiddagen. Kanske kunde det finnas ett tåg till kvällen. Mannen tyckte att jag skulle fråga busschauffören. Jag tackade och så gick Miki och jag på en liten promenad i stationsområdet.

Jag är ofta lite nyfiken på Ogulin men inte mest när jag är där. Det blir liksom för svårgenomträngligt. Nej, ni behöver inte fatta vad jag menar. Så småningom var vid vår tilltänkta buss och jag frågade försiktigt om Miki fick följa med. Chauffören tittade bistert på mig och sa nej. Jag försökte en gång till och konduktrisen hjälpte mig lite och även den blåklädda närmade sig över planen. ”Molim Vas!” men det hjälpte inte. Jag tog ny sats och upprepade formeln två gånger till: ”Molim Vas, molim Vas”. Jag fick tydligen in rätt röstläge för han mjuknade lite och sa ja, men ”om hunden stör passagerarna så åker ni av och om han smutsar ner så blir det er sak att städa upp”. Tack, sa jag och vi klev på och satte oss längst bak. 40 minuter skulle det ta. Miki hade sin rysk-tjeckiska brnjica på sig och jag satt som en käpp.

Vi satt och satt. Då och då knäppte jag upp Mikis brnjica, men så fort han ville sticka fram huvudet så att han blev synlig i mittgången knäppte jag raskt på den igen. Tiden gick långsamt men till sist gick den väldigt fort och jag ”upptäckte” att vi var framme i Generalski Stol. Smidigt hoppade vi av kort därefter satt vi på tåget som var påfallande knarrigt och gnisslat, men vad gjorde det? Nu visste vi ju att vi fick åka. Så där en två timmar senare var vi framme i Zagreb och steg ut i värmen vid Glavni kolodvor: 23°.

För den intresserade, här är stationsnamnen, möjligen fattas något men rätt komplett. (Att ta sig med bil från Rijeka till Zagreb tar ungefär två timmar.)

Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak – Skrad – Žrnovac – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb

Fredsförhandlingar…

Kan vi låta bli att vara glada över fredsförhandlingarna? Det finns ingen anledning – mer än kanske hjärtlöshet mot de plågade människorna i Ukraina – att glädja sig över förhandlingar som löper parallellt med de ryska våldshandlingarna och som från rysk sida sannolikt bara handlar om taktik. Det enda som kan ge något som helst hopp är om ryssarna drar sig tillbaka från Ukraina – helt och hållet – och att de upphör med bombningar och annat mördande. Till det ögonblick då alla ryska soldater är ur landet har ukrainarna all rätt att skjuta på dem, att döda dem, att bomba dem. De har all rätt. De har all rätt att försvara sitt land och sina människor. När det gäller de fredsförhandlingar som pågår så ser de regler som samtidigt gäller för de båda arméerna ut så här: ryssarna har ingen som helst rätt att skjuta, förstöra, bomba, mörda. Ukrainarna är i sin fulla rätt att skjuta på ryssarna, bomba dem, förstöra deras vapen – ända tills de lämnar Ukraina. (Egentligen längre, men det kanske inte behöver nämnas.)