Författare: Bodil Z

Genom Baldassarre Castigliones ”Il libro del Cortegiano” har jag blivit återförd till en av mina favoritstäder: Urbino

och till Palazzo Ducale, som jag nog varit i närmare tjugo gånger:

foto av ett foto, inte så lyckat, men det ger ändå en vinkel av palatset

Castiglione (1478-1529) var själv hovman vid det förfinade renässanshovet i Urbino. I inledningen till ”Il libro del Cortegiano” skriver han att han efter hertig Guidubaldo Montefeltros död blev kvar i Urbino för att tjäna efterföljaren Francesco Maria della Rovere. Vid samma tid bestämmer han sig för att skriva boken om hovmannen till Guidubaldo Montefeltros ära. Men han dedicerar inte boken (eller böckerna, det är egentligen fyra) till honom utan till Alfonso Ariosto (kusin till Ludovico Ariosto) som nyligen dött och som var den som ursprungligen rått Castiglione att skriva boken.

porträtt av Castiglione utfört av Rafael

Miljön i boken är alltså Palazzo Ducale i Urbino. Hovet är befolkat av många av tidens framstående tänkare. Bokens form påminner om den i mellantexterna i Boccaccios ”Decameron” – det belevade och spirituella samtalet odlas här till perfektion. Samtalen följer på ett disciplinerat sätt en tråd men är ändå fulla av ett slags fri dynamik. Huvudtemat är frågan om vilka egenskaper den idealiske hovmannen bör ha, men mycket tid läggs också ner på att diskutera hur den perfekta hovdamen bör vara och vilka karaktärsdrag den förebildlige fursten bör vara utrustad med och lite flyktigt snuddar man också vid hur en stat bör styras. Åtskilligt av det som sägs är en indirekt och ibland också direkt hyllning till furstehovet i Urbino. De tänkta samtalen är fördelade över fyra dagar eller snarare kvällar och Castiglione skriver en bok för varje dag.

Nå, vilka egenskaper skulle då den perfekte hovmannen ha? Han skulle vara en exellent krigare, han skulle behärska ridandets konst, han skulle vara hemma i den klassiska latinska och grekiska litteraturen, han skulle kunna dansa, måla, sjunga, spela olika instrument. Han skulle kunna konversera – detta var mycket viktigt – och det språk han skulle använda sig av var det bildade språk som talades vid de olika hoven, inte nödvändigtvis toskanskan, ja, i samtalen i boken förekommer det en del polemik mot toskanskans favoritställning i den tidens Italien. Han skulle ha ett fördelaktigt yttre, men han fick inte vara tillgjord eller alltför feminin. Det här med tillgjordheten pratas det om gång på gång; det verkar som om det funnits en speciell risk för att en hovman skulle förfalla till just denna last. På det hela taget verkar hovmansidealet ligga nära idealet för den perfekta renässansmänniskan: Han skulle vara hemma i allt kulturellt, men han skulle inte vara för mycket av en specialist på något område, en viss "naturlig" lätthet och ett vinnande sätt, charm, räknades högt. I inget av det han gjorde fick någon ansträngning anas, allt skulle se lätt, elegant och spontant ut. Och han skulle vara god.

Sällskapet kommer ett tag också in på hovdamens idealegenskaper och i stora drag visar det sig vara samma grundegenskaper som hyllas, fast hovdamens verksamhetsområde fick vara mer begränsat. Krigskonst och ridning hörde inte till det hon skulle ägna sig åt och inte heller fick hon spela vilka instrument hon ville, blåsinstrument var till exempel olämpliga för en hovdam och hon skulle inte heller dansa alltför uppsluppet. Det lades ett slags ”kvinnlighetsgrimma” kring allt hon borde göra och vara. Det fördelaktiga yttre som var viktigt hos hovmannen var ännu betydelsefullare för damen. Hon skulle vara full av charm (fast här dyker förbudet mot tillgjordhet också upp) och hon skulle kunna konversera. Hon skulle veta att på ett elegant sätt avvvisa påträngade män och hon skulle behärska konsten att hålla sina beundrare på ett lämpligt avstånd.

Vi får även veta en del om hur fursten skulle vara. Mycket i de egenskaper som räknas upp där liknar dem som föreskrevs hovmannen, men fursten gavs i kraft av den makt och det medföljande större ansvar han hade större utrymme för originalitet och en egen personlighet, men också han skulle i grunden vara en god människa. En stund rör sig i anslutning till detta om fursten samtalet kring hur hovmannen kunde tänkas fostra fursten till att bli en god sådan. Fursten var ju på grund av sin makt utsatt för större frestelser än hovmannen och därför behövde han på ett mycket noggrant sätt vägledas så att han valde den rätta banan.

Som lite salt eller peppar i anrättningen får gång efter annan två mycket misogyna hovmän komma till tals. De yttrar sig på olika sätt om kvinnan som lägre stående varelse än mannen och följaktligen blir dessa båda herrars idealhovdam en mycket snålare tillskuren figur än deras hovmannaförebild. Men dessa två blir alltså inte till mer än ett slags krydda – de andra hovmännen går till angrepp mot deras argument och höjer kvinnan till skyarna. Och hertiginnan och den ena hovdamen skrattar eller småler åt deras prat. Någon undrar om de kanske är så arga för att de har svårt att vinna kvinnors uppskattning.

I slutet av den fjärde boken talas det om hovmannen och kärleken. Man kommer fram till att den sensuella kärleken är tillåten bara för den unge hovmannen, men också för honom är den höviska formen viktig med diskretion och återhållsamhet i uttrycket, all grov driftsutlevelse är bannlyst. När det gäller den äldre hovmannen så ska hans kärlek så långt möjligt sublimeras till att gälla det sköna och det goda i det sköna. Slutavsnittet i den här boken får i det närmaste formen av en bön till Gud i det Sköna.

Här finns hela boken att läsa.

PS Till sist kan jag inte låta bli att lämna några intressanta och roliga citat ur boken här:

l’animo ignorante inganna se stesso

(den okunniga själen bedrar sig själv)

ché questo saria come se per fuggire la ebrietà si facesse un editto che niuno bevesse il vino, o perché talor correndo l’omo cade, se interdicesse ad ognuno il correre

(ty detta skulle vara som om man, för att undfly ruset skulle instifta en lag mot vindrickandet eller som om man, om någon faller omkull när han springer, skulle förbjuda alla att springa)

né si conviene a chi è ignorante insegnare

(inte heller är det lämpligt för den okunnige att undervisa)

Jag har vandrat ett stycke till i Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”. Nu har jag både ”Den lövgröna skogen” och ”Gran” bakom mig – för tillfället åtminstone, jag kommer säkert att återbesöka den ena eller andra platsen i dem rätt snart. Det är en avsevärd skillnad mellan de här båda kapitlen, i mitt minne ser det i alla fall ut så. Stämningen i dem är inte alls densamma och de två innehållen bär olika själar i sig. Det första kapitlet är svindlande och det går fram i jättevågor med sina vida grepp om årtusendena och hela den europeiska kontinenten. Det är fyllt av saga och dikt, av europeisk kulturhistoria och visan om herr Olof slår en cirkel av magi kring läsaren.

Det andra kapitlet är allvarligare och mindre böljande liksom rakare och mörkare. Här finns visst också dikt och mystik, men granramen gör dem tystare på något sätt. Här finns mer natur än kultur och här är mer norr än söder. Linné stiger fram och Rudbeck och den halländske mykologen Elias Fries som i mycket unga år ställer den här frågan till sin far kyrkoherden, som han bara får tala latin med:

”Dic pater, quid est lamella?”

Och fadern svarar:

”Lamella est laminus tenuis.”

Och Kerstin Ekman återger sedan samtalet så här på svenska: ”Säg pappa, vad är en lamell? frågar pojken och fadern svarar att lamellen är en tunn skiva.”

Ett litet underkapitel heter ”Makten och rätten” och här resonerar KE om vem skogen egentligen tillhör. I texten känner jag igen en del av det jag själv har tänkt när jag vandrat omkring med Londi, min hund, i skogen här:

Vem äger skogen? Att den som kan hugga ner den bara har makten, inte rätten, är ingen underlig tanke att tänka. Till och med den som utan att använda skogen till sitt livsuppehälle känner sig djupt förtrogen med den kan tro sig äga den. Kunskap och kärlek inger den känslan. Trampar man själv upp stigarna i blåbärsriset och märker hur älgar och rådjur börjar ta an dem och hålla dem öppna, är man inte långt ifrån känningen av egen mark. När man vet vem som bor i lyan, om det är rävhonan eller grävlinggalten, när man känner till myceliernas nätverk under mossan utan att ens se några kantarellkroppar och när man vet i vilken myrkant hjortronblommen brukar stå fredad för junifrosten, då är man hemma hos sig.

Många av de stigar vi följer har vi nog från början trampat upp själva. Rådjuren och älgarna går där också, det syns. Ja, egentligen är det svårt att veta vem som trampade först – vi håller dem öppna tillsammans. Jag minns vintern för två år sedan, då vi hade mycket snö här. Jag drog upp ett skidspår genom skogen som jag åkte i nästan varje dag i över två månader. Londi skuttade efter i spåret. Efter ett tag bar skidspåret inte bara märken av hundtassar utan också av rådjursklövar, rävtassar och till sist, fram på vårkanten, av älgens stora klövar som trampde rakt igenom isen på mossen och gjorde slut på skidåkandet.

Och var rävhonan har sin lya vet jag också, fast hon byter ibland ställe från år till år. Här har jag sett rävungarna leka om våren:

Och kantarellernas och de andra svamparnas platser känner jag väl till. Jag vet var de är när sommaren fuktig och var de väljer att titta upp under torrare år.

Så skogen här känns allt som min, fast ibland händer på något ställe det där hemska som KE beskriver så här:

Men känslan kan klippas av. En dag är det höga skogsrum som omslutit vandraren avverkat. Det har förvandlats till en skyddslös yta med stenstalp, bråtar av ris och kvist och med djupa sår i marken efter skogsmaskinerna.