Författare: Bodil Z

Så är vi då framme vid det sjätte och sista avsnittet i den har serien som bygger på Freya Kliers tal i Ingolstadt i oktober år 2000.

•

Tio år av tysk enhet – bara en massa skräckhistorier? Inte alls. Att ha gått i land med kraftprovet att integrera ett samhällssystem med helt annan struktur, ett system som dessutom var statt i förfall, i marknadsekonomin, betraktar jag som en stor historisk prestation… som östeuropeerna för övrigt avundas oss.

Ännu är det inte för sent att korrigera fel och rätta till orättvisor. Många i öst som missat sin chans ser med bestörtning att de västtyska politikerna i första hand bryr sig om DDR-regimens gamla stöttepelare: Man ser till så att deras orättmätiga krav på höga pensioner tillgodoses och att deras fängelsestraff blir så lindriga som möjligt…

Att man, redan en vecka efter att han dömts till ett treårigt fängelsestraff, kunnat se Günter Schabowski – den ende DDR-funktionären som idag visar tecken på skam och ånger – uppe i utsiktstornet på Spandaufängelset, har kanske en och annan kommit över. Vad vi däremot inte borde finna oss i är att hären av Stasimedarbetare, som hade som arbete att förtrycka befolkningen, också nu när demokratin införts, får dubbelt eller tre gånger så stor pension som de flesta av deras offer. Med bitterhet konstaterar hundratusentals av dem som kämpat emot förtryckarsystemet att deras mod också nu i ett demokratiskt samhälle bestraffas medan de regimtrogna belönas med framskjutna positioner eller väl tilltagna pensioner.

Och vi andra då – är det bara solidaritetsbidraget som förenar oss? Öst och väst, Bayern och Brandenburg verkar vara eniga om att inte överdriva entusiasmen över varandra, men vid översvämningar är man beredd att ställa upp för varandra. Och ibland finns det också plats för en tysk-tysk framgångshistoria. Maskindiskmedlen ”fit” från öst och ”rei” från väst har gått samman. Och – hör och häpna – den här gången var det östfirman som tog över västfirman… med krediter från en östtysk bank och en västtysk kemists kunnande byggde man upp en av de modernaste fabriksanläggningarna i Europa. Är inte detta en uppmuntrande upptakt inför nästa årtionde?

•

Jag kommer längre fram att ställa samman en sida med texter jag översatt av Freya Klier här. Hittills har jag publicerat tre längre essäer och ett par kortare texter.

Vi börjar närma oss slutet på den här serien. Idag publicerar jag del fem av Freya Kliers tal i Ingolstadt på hösten år 2000.

•

En erfarenhet som de östtyska partifunktionärerna gjorde, var att i en demokrati sover de andra. En annan erfarenhet de gjorde med demokratin var att den bekvämt går att utnyttja för egna syften. Så beslutar det östtyska parlamentet den 31 maj 1990 att överföra partiernas och massorganisationernas förmögenhet till förvaltningsbolag. Datumet för den ekonomiska sammanställningen bestäms till den sjunde oktober 1989 och ministerpresident Modrow överlåter åt en så kallad ”oavhängig kommission” att besluta om förvaltandet – en kommission som till en början nästan uteslutande består av SED-funktionärer. Därmed saknas just under den kaotiska omvälvningstiden varje ansats till en demokratisk kontrollmekanism – en utmärkt förutsättning för det nätverk som höll ihop ”orättsstaten” DDR:s kadrer och pampar för att nu kasta sig in i en ekonomisk brottslighet av ”världsklass”.

En ledande roll bland penningtvättarna innehar naturligtvis det härskande partiet. Den 17 december 1989, dagen då partiet ombenämns till SED/PDS, förfogar partiet över 6 100 miljoner DDR-mark förutom ett stort antal fastigheter och företag. (Se rapporten från den ”oavhängiga kommissionen” beträffande partiförmögenheten från augusti 1998). Denna förmögenhet som uppstått ur förtrycket av den östtyska befolkningen ska nu ”föras i säkerhet” – och detta helst innan en verkligt oavhängig kommission genomför en granskning.

Medan partifunktionärerna under tiden efter murens fall framställer sig själva som förkämpar för DDR-befolkningen, försvinner i svindlande tempo jättelika summor pengar över Tysklands gränser; senare kommer de vara mycket svåra att spåra, om de över huvud taget går att finna.

Snabbt och generöst fördelas förmögenheten: En summa på 75 miljoner östmark och ett antal fastigheter med förstklassigt läge går till en palestinsk vapensmugglare, miljoner försvinner in i en grekisk telekommunikationskoncern. På hösten 1990 arresteras PDS-kassören Pohl på grund av en 105-miljoners transferering till Moskva och de 500 miljoner D-mark som från firman Novum smugglades tvärs igenom Europa med kriminell professionalitet håller ännu idag rättsväsendet på sträckbänken. Parallellt med denna miljonpoker skaffar sig PDS två dokumentförstörare av superklass för att förinta ett svindlande antal originaldokument, som till sist fyller 2000 papperssäckar. Till penningtvätten kommer bokföringsbrott. Ett partiägt företag lät på våren 1990 – med hjälp av från utlandet influgna bokhållare – göra om hela bokföringen. I det här fallet spårar den ”oavhängiga kommissionen” senare upp 400 miljoner D-mark.

När den tyska regeringen i mars 1991 utser de första sex verkligt oavhängiga medlemmarna till den dittills nästa helt slutna kretsen av östtyska partifunktionärer som kallar sig den ”oavhängiga kommissionen”, har stora delar av de tvättade pengarna redan försvunnit för alltid.

Och detta är kruxet med detta gigantiska spel kring arvet: Det var inte enskilda som agerade här utan hela bataljoner från enhetspartiet SED tillsammans med anhängare av stödpartierna. Att denna massiva gruppering i åratal grovt underskattades av demokratiska politiker liksom att västliga kreditgivare missförstod den komplicerade ryska inblandningen passade den östtyska pampkartellen perfekt. Tidskriften ”Der Spiegel” rankade 1990 PDS som Europas rikaste parti och det kan nog ha varit riktigt.

Intressanta i penningtvättsspelet är också KoKo-imperiets utlandsfirmor som DDR:s hårdvalutakonsult Schalck-Golodkowski använde för att ge kapitalistiskt välstånd åt ”socialismens överklass”. Också dessa räddas över till den nya tiden och det uppstår ett skuggrike av tidigare KoKo-firmor som låter miljoner sippra ut i tvivelaktiga brevlådeföretag från Finland till Hongkong.

Kort före sekelskiftet hade ungefär 2600 miljoner D-mark ur partiförmögeheten beslagtagits, men förmodligan var detta bara en bråkdel av vad partipamparna lyckats rädda undan åt sig själva genom att grunda aktiebolag. Mellan januari och april 1990, då mer och mer tydde på att det skulle blir en tysk återförening, uppstår det en våg av nya aktiebolag i hela DDR.

Men vilka är då ägarna till dessa nya privata företag? I några fall är det verkligen fråga om att människor, som sparat lite eller fått ärva en summa, öppnar en boutique eller en blomsteraffär. Den övervägande delen följer emellertid ett annat mönster. Här lönar det sig att ta en titt i statistiken över nygrundade aktiebolag i Östberlin: Av omkring 2800 sådana etableringar visar sig vid närmare påseende 2500 vara transaktioner där SED/PDS, FDJ, FDGB och Stasi på helt legal väg skyfflat in folkegendom i sina privata fickor. Bara i Berlin bildades mer än 400 aktiebolag av tidigare Stasimedarbetare; företagen fick effektfulla namn som ”Effect Vermögensverwaltungs GmbH” eller ”Oktogon Immobilien Vermittlung GmbH”… Och en liknande privatiseringsboom går genom hela DDR. Aktiebolagskuppen sträcker sig från bussbolag till hotell, förlag och bokhandlar: De som före murens fall haft ledande ställningar i företagen blir över en natt chefer för aktiebolag – och alla DDR-medborgare vet vilka som hade de höga posterna på DDR-tiden.

Om man har detta skeende för ögonen, verkar vissa västtyska politikers oro för att den så kallade DDR-eliten skulle ha blivit utstött, närmast beklämmande.

De exempel jag här tagit upp är tänkta att tydliggöra missförstånden och felbedömningarna av en komplicerad historisk process. Dessa felaktiga omdömen har också fört till att tyska staten tvingats betala DDR:s utlandsskulder på tvåsiffriga miljardbelopp, medan det parti som förorsakat misären reser sig som en Fågel Fenix ur askan, nu iförd demokratins fjäderdräkt, och fortsätter att slå blå dunster i ögonen på nästan alla. PDS-medlemmar utnyttjar både EU-bidrag och det östtyska solidaritetstillägget för egen vinning. Förutom att tillskansa sig finansiella fördelar såg PDS till att behålla en stor del av den politiska makten.

Här följer nu avsnitt fyra av talet som den östtyska medborgarrättskämpen Freya Klier höll i Ingolstadt på hösten år 2000.

•

Men långt ifrån all kritik från östsidan är oberättigad. Låt oss nu i rättvisans namn rikta våra blickar västerut.

Det är obestridligt att man från Västtysklands sida satte igång med enorma stödaktioner. Och jag förebrår inte enhetskämparna runt Helmut Kohl och Theo Waigel för att de mitt i entusiasmen och stridens hetta talade om ”blomstrande landskap”, utan för att de försummat en faktor, vars följder de måste ha kunnat inse genom egen erfarenhet; nämligen att det inte var alla i väst som var för ”Uppsvinget i öst”.

Så kom då ”bushtillägget” (”Buschzulage”), som delades ut till västtyskar som hjälpte till med uppbyggnadsarbetet i öst. Om man bortser från de få verkligt trovärdiga pionjärer, som med goda kunskaper och en brinnande vilja störtade sig in i arbetet i Östtyskland, så var det främst två typer av västtyskar som kom över till östsidan: Sådana som västtyskarna gärna ville bli av med och som nu slussades över till Östtysland med ”bushtillägget” som lockbete. Dessa människor hade för det mesta nästan ingen kunskap om östtyska förhållanden, men i stället var dessa medelmåttor ofta övertygade om sin förmåga och sitt stora vetande och de visade nu sina östtyska bröder och systrar hur en slipsten ska dras… Men missförstå mig nu inte: Det är verkligen inte alla västtyskar som stått modell för uttrycket ”Besserwessi”, men de var för många för att de rotlösa östtyskarna inte skulle lägga märke till dem. Och: de var de första att – om än ofrivilligt – ge stöd åt det parti som utnyttjade varje tillfälle för att säga ”Vad var det vi sa, kära östtyskar?” till alla som kunde tänkas höra på.

Men jämfört med den alltyska typ som vi kallar ”konjunkturryttaren” är besserwessin en beskedlig företeelse. Konjukturryttaren har hela tiden ett osvikligt sinne för var han kan hitta en grupp infödingar som han kan lura på sina glaspärlor. Detta var en typ som man i Östtyskland bara kände till från filmer; här hade det behövts tydliga varningar, information och i nödfall lagstiftning i stället för fromma förhoppningar om att allt nog ordnar sig, bara alla hjälper till. Den nyfödda östtyska marknadsekonomin utsattes tyvärr också för övergrepp när det gällde att skydda västtyska storindustrier från konkurrens: Jag minns vad som hände i samband med att den östtyska firman Foron tillverkade världens första freonfria kylskåp – utvecklingen av kylskåpet hindrades ända tills också Siemens kunde bygga freonfria kylskåp.

Ett lika allvarligt fel som underskattandet av den västtyska kriminaliteten var underskattandet av den östtyska. ”Vet ni”, sa nyligen en tidigare anställd vid inrikesministeriet i Bonn till mig, ”i början trodde vi att en östtysk partifunktionär var ungefär som en tjänsteman hos oss eller i Holland eller Belgien…” ”Grattis” kunde jag bara svara på detta, ”det var ju bra att det har gått upp för er nu. Tyvärr lite sent.” Det här misstaget har östtyskarna fått lida för i tio år. Denna otillräckliga analys förde till att många gånger fel beslut fattades vid tillsättningar av offentliga tjänster, tjänster vid personalavdelningar, arbetsförmedlingar, skolor och tjänster i näringslivet. På det här viset fick PDS och dess lakejer i andra partier utan problem tillgång till en rad nyckelpositioner.

Idag lägger jag in avsnitt tre av Freya Kliers tal i Ingolstadt i oktober år 2000. Det är alltså över sju år sedan hon höll detta tal och kanske kan någon tycka att det är underligt att jag kommer med detta nu. Först tänkte jag lite i den riktningen själv, men jag blir mer och mer övertygad om att just denna tidsmässiga distans har ett speciellt värde. Sådant som sopats under mattan eller undan för undan ”glömts” både här och där, kommer plötsligt i dagen igen och gör det mycket svårt att motivera en nostalgi som har något som helst med DDR-systemet att göra.

•

Från den ena dagen till den andra blir hyresgäster plötsligt inte hunsade utan vänligt bemötta.

Redan i mars 1990 hade höga DDR-funktionärer, bland dem en Stasi-överste, grundat ett förbund för arbetslösa, som kort därpå dessutom började bygga upp ett nätverk av rådgivningsbyråer för skuldsatta. PDS – din vän och hjälpare. Funktionärerna förfogade över nödvändigt know-how och de hade nästan fria händer. De kunde dra nytta av årtiondens förarbete: Genom sina sorteringsmaskinerier hade de för länge sedan gjort sig av med dem som redan på DDR-tiden – och utan att tänka på egen vinning – hade intresserat sig för medborgarnas behov (vilket automatiskt innebar kritik mot förtrycket och dess hantlangare). På ett ödesdigert sätt slår de tre miljoner människornas flykt och fördrivning tillbaka just under tiden efter murens fall, för bland dem fanns just de vakna och kritiska. Genom flykt och fördrivning försvann hela generationer – från Ernst Bloch till Armin Mueller-Stahl eller Reiner Kunze; det finns knappt några spår av Vaclav-Havel-generationen i DDR vid tiden för murens fall. Och därmed saknas just det samhällsskikt som jag kallar ”samhällets jäst” nästan helt och utan denna grupps engagemang och moraliska styrka är det mycket svårt att ta steget från diktatur till demokrati. Missförstå mig nu inte – det finns sådana människor i Östtyskland också idag men de är för få för att stå emot och bekämpa den här jättelika hären av välplacerade funktionärer.

Kunskap och information är mycket viktiga idag, så att man äntligen slutar att rabbla verklighetsfrämmande fraser, fraser som upprepats så många gånger tills halva Östtyskland sjöng med och så småningom också Västtyskland. Till exempel den här frasen: ”DDR var för folkets väl”. Var det verkligen så? I DDR, där jag levde i många år, fick min mormor, som hade arbetat som kokerska i fyrtio år – och alltså hörde till arbetarklassen – och dessutom ensam fostrade två barn, vid sextio års ålder en pension på 178, 30 mark. Det räckte inte till riktigt kaffe – en pensionär som ville unna sig en sådan lyx, var tvungen att fortsätta arbeta. Är det att vilja folket väl? Rullstolsburna hade ingen möjlighet att komma in i livsmedelsaffärerna och miljön var så eftersatt att nästan alla småbarn i vissa områden drabbades av luftvägssjukdomar på grund av föroreningarna.

Eller låt oss ta frasen ”I DDR hade alla arbete”. För mig är detta höjden av cynism. Jag har redan nämnt de tre miljonerna som tvingades bort från DDR (som den västtyska arbetsmarknaden för övrigt fick på sin lott). Om tre miljoner försvinner av en befolkning på 17 miljoner så för en sådan åderlåtning rent logiskt till arbetskraftsbrist, vilket var ett av DDR:s huvudproblem. DDR-pamparna hade svårt att lösa problemet med arbetskraftsbristen, men till sist tvingade de sig själva att övervinna sin motvilja mot allt främmande och hämtade stora grupper av vietnameser och moçambicaner till att utföra lågstatusarbetena i DDR. Hur levde då dessa utlänningar? De bodde i speciella, strängt bevakade förläggningar, det var inte meningen att de skulle lära sig tyska och kvinnorna måste redan i hemlandet skriva under på att de inte skulle föda några barn i DDR, de stod under aborttvång. Högerextremisternas dröm blev verklighet i DDR.

Hur är det, har man nu lyckats ge DDR-historien en ny interpretation? Jag har här tagit upp två exempel bland många möjliga för att påvisa avsaknaden av en ingående kritisk analys av det förflutna i de östliga förbundsländerna. Historien står på huvudet inte minst på grund av att man har fel målsättningar: DDR-trogna journalister – och det var de flesta – har knappast alls bytts ut mot demokratiskt sinnade. Den här förebråelsen riktar sig inte bara mot politiker som kommit hit från väst, också många från medborgarrättsrörelsen uppvisade en fatal blåögdhet. Det journalistiska engagemanget i tidningar, radio och TV från de före detta DDR-funktionärernas sida var nära förbundet med deras engagemang för PDS, som arbetade hårt för att få den tyska enheten att bli till ett misslyckande. Gregor Gysi och andra pampar lyckades i detta sammanhang få den östtyska främlingsfientligheten att framstå som ett problem som uppstått efter murens fall och Västtyskland gavs skulden för det hela. Den här kuppen hade inte varit möjlig utan västtyskt kryperi. Det tog nära tio år innan det alls blev tillåtet att offentligt säga att nära hälften av de främlingsfientliga brotten förövades i Östtyskland, där bara en femtedel av befolkningen är bosatt och där dessutom andelen utlänningar är procentuellt minst. Fenomenet kom inte att undersökas av demokratiska politiker och journalister utan det sopades helt enkelt under mattan för en förljugen freds skull. Och när PDS-funktionärer ännu idag – utan att bli motsagda – tillåts påstå att främlingsfientligheten i Östtyskland är en följd av att de mänskliga värdena från DDR-tiden underminerats, så frågar jag mig om inte de demokratiska medierna, så snart det gäller Östeuropa, lider av det gamla skumögda 68-syndromet. En del av missnöjet och förstämningen i Östtyskland, det vill jag här tydligt säga, har skapats på konstgjord väg av dem som hoppades att kunna profitera på ett misslyckande för den tyska enheten.