Författare: Bodil Z

Julia Romanowskas salong tar ny gestalt

Bodil Z

Julia Romanowska öppnar den här våren en ny salongssäsong i nya lokaler. Klicka och se!

Tidigare har en del av er bland annat mött henne här när hon för kanske två år sedan höll en Pessoa-afton. Här finns det inlägget. Och så här

JR

eller så här såg hon ut när hon läste ur Pessoatexterna:

JR2

Måndagen den 7 april klockan 19.00 på Torbjörn Klockares Gata 14 i Stockholm (karta) går det första evenemanget i den nya salongen av stapeln. Det blir en kväll som rör sig kring texter av den franske författaren Georges Perecs och den rumänsk-franske filiosofen E.M. Ciorans texter. Namnet på denna salongshändelse är Ty man bör alltid förenkla.

bild 1

bild 2
E. M. Cioran

Liftare

Bodil Z

Finns det fortfarande människor som ger sig ut på liftarturer i den här delen av världen? Som reser på tummen på riktigt, menar jag. Några gånger under senare år har jag ställt mig den frågan. Nu vet jag att det gör det, men många kan de nog inte vara.

På en rastplats någon mil från Helsingborg, där vi stannat för att Londi skulle få röra lite på sig och vi också för den delen, dök det upp två unga människor med ryggsäckar. De talade norska och de frågade om de kunde få åka med ett stycke, till Helsingborg kanske. På en pappskylt på den unge mannens ryggsäck stod det med stolta bokstäver: PARIS. Jag sa att hunden hade sin plats i baksätet och att det var lite hundigt där, men om det gick bra kunde de gärna få följa med. Det gick bra, sa båda. De berättade att de kom från en by utanför Trondheim och att de varit på väg i tre, nästan fyra dagar. Och nu hade de stått i kylan och vinden i en bra stund. Vi tittade lite på kartan – vi själva var på väg till en plats i sydöstra hörnet av Berlin – och kom fram till att de kunde åka med till den punkt på Falster där vägen mot Rødby viker av från vägen till Gedser.

De klev på och satte sig på varsin sida om Londi. Alla tre makade ihop sig på ett mjukt och självklart sätt och jag tror att de unga liftarna njöt av hundvärmen. Efter några ögonblick sov båda djupt. Jag kikade lite bakåt på deras byxben, de var av ett stadigt tyg, ett slags vindtyg, aningen fläckat – var hade de sovit de gångna tre nätterna? Jag kände att det inte kunde ha varit på något hotell eller pensionat. De luktade på ett sätt som jag inte var van vid längre – inte alls illa, de luktade som unga djur. Jag tänkte på min egen liftartid för länge sedan och kände en vag önskan att vara en av dem, tjugo år, på väg till Paris utan någonting nästan. Jag såg att flickan höll något i handen och jag vred på huvudet lite till. Det var en papperslapp med några ord skrivna med kulspets på ena sidan, kanske en lista eller en adress. De har nog inga mobiltelefoner, tänkte jag. De har nog precis bara det som man hade för länge sedan.

Vid avtagsvägen mot Rødby stannade vi och de två liftarna tumlade av ännu fulla av sömn och tackade yrvaket. Genom rutan såg jag hur de liksom ruskade på sig innan de slängde upp ryggsäckarna på ryggarna. Jag vinkade lite.

bro

Exil – om rätten att minnas

Bodil Z 2 kommentarer

Så är jag då tillbaka under pausträdet igen. Jag börjar med att inte säga någonting nytt: Under min bortavaro publicerades i DN en artikel jag skivit på temat exil, minne och glömska. Texten bygger främst på ”Esilio”, en självbiografisk roman av den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza, och på två böcker av den ursprungligen ostpreussiska författarinnan Marion Gräfin Dönhoffs böcker ”Kindheit in Ostpreußen” och ”Namen, die keiner mehr nennt”. Någonstans mitt i texten har jag också lagt in ett citat av den tyske författaren (med rötter i Schlesien) Christoph Heins bok ”Landnahme”, eftersom det så väl belyser grundproblematiken. Av de här fyra böckerna är det bara Christoph Heins roman som finns i svensk översättning och Bettizas självbiografi finns så vitt jag vet hittills bara på italienska och serbo-kroatiska.

Här följer nu först en länk till artikeln i dess helhet. Ur den har jag plockat ut ett par belysande citat ur verken jag stödjer mig på.

Esilio
Omslagsbild: Spalato 1912

Enzo Bettiza skriver på ett ställe så här om hur den landsflyktige genom förlusten av kontakten med sitt ursprung också berövas delar av sin identitet:

Jag levde med en dunkel oroande känsla av att mitt jag inte var mitt verkliga jag, att mitt liv inte var mitt sanna liv och att allt jag såg eller vidrörde bara var en imitation av något som egentligen inte fanns.

Och om sitt första hemland:

Det gamla Dalmatien, en bortglömd värld – mycket få minns de ursprungliga namnen på städerna och öarna.

Kindheit

Dönhoff skriver i slutkapitlet i "Kindheit in Ostpreußen" om det svåra men ändå nödvändiga i att finna sig i att ha blivit berövad sin hembygd:

Ändå tog det årtionden innan jag lyckades att acceptera inför mig själv det som sedan skulle komma: Förlusten av hembygden. … Slutligen stod det klart för mig att man måste avstå ifrån våld, det vill säga man måste utan förbehåll uttala sig emot våld om det äntligen skulle bli slut med mördandet och fördrivandet.

Och till sist kommer hon fram till ett slags försoning med det skedda:

När jag tänker på Ostpreussens sjöar och skogar, på de vidsträckta ängarna och de gamla alléerna, då är jag säker på att de ännu är precis lika ojämförligt vackra som förr, när de var min hembygd. Kanske är det här den största kärleken: att älska utan att äga.

Landnahme

Som avslutning fäller jag in ett citat ur Christoph Heins roman ”Landnahme”, som handlar om en schlesisk flyktings öden i sin nya hembygd Sachsen (först DDR och sedan efter 1990 Tyskland) för att det så starkt belyser det som Bettiza kallar för ”memoricidio” – mordet på minnet.

"Och varifrån kommer ni? Var är du född, pojk?"
"I Breslau."
"Vad säger du?"
Herr Voigt stirrade på honom med uppspärrade ögon och förde sedan handen bakom sitt högra öra och sade en gång till: "Vad sa du?"
"Vi kommer från Breslau."
Herr Voigt skakade på huvudet och såg på klassen, upprörd och bestört. Sedan sträckte han ut handen och pekade på en av flickorna: "Kathrin, vad heter staden, som den nye kommer ifrån?"
"Wroclaw", sade flickan och reste sig hastigt så att fällstolen smällde igen bakom henne.

Förhöret slutar med att frågan upprepas och pojken svarar "rätt":

"En gång till då. Varifrån kommer du?"
"Från Wroclaw."

Ett tänkt samtal mellan två dikter

Bodil Z 7 kommentarer

Under påsken – för en vecka ungefär – kommer jag att lämna pausträdet för en resa i Tyskland – i ett helt annat hörn av landet än Schillers och Hesses. Medan jag är borta tänker jag låta två dikter samtala med varandra här genom århundradena. Schillers dikt ”Hoffnung” och Hesses dikt ”Stufen” har en rad gemensamheter, men också stora olikheter och det är väl den bästa tänkbara utgångspunkten för ett värdefullt samtal. Kanske vill någon av er läsare också stiga in i samtalet. Jag skulle tro att det finns svenska översättningar av båda dikterna – dikten ”Hoffnung” borde heta ”Hopp” och dikten ”Stufen” kanske heter ”Steg” eller ”Trappsteg” eller ”Stadier”, jag vet inte. Glad påsk och på återseende!

PS Det här inlägget skulle kunna ses som en fortsättning på samtalet under gårdagens text här.

Hoffnung

Es reden und träumen die Menschen viel
Von bessern künftigen Tagen,
Nach einem glücklichen, goldenen Ziel
Sieht man sie rennen und jagen;
Die Welt wird alt und wieder jung,
Doch der Mensch hofft immer Verbesserung.

Die Hoffnung führt ihn ins Leben ein,
Sie umflattert den fröhlichen Knaben,
Den Jüngling locket ihr Zauberschein,
Sie wird mit dem Greis nicht begraben;
Denn beschließt er im Grabe den müden Lauf,
Noch am Grabe pflanzt er – die Hoffnung auf.

Es ist kein leerer schmeichelnder Wahn,
Erzeugt im Gehirne des Toren,
Im Herzen kündet er laut sich an:
Zu was Besserm sind wir geboren.
Und was die innere Stimme spricht,
Das täuscht die hoffende Seele nicht.

Friedrich Schiller 1759-1805

•

Stufen

Wie jede Blüte welkt und jede Jugend
Dem Alter weicht, blüht jede Lebensstufe,
Blüht jede Weisheit auch und jede Tugend
Zu ihrer Zeit und darf nicht ewig dauern.
Es muß das Herz bei jedem Lebensrufe
Bereit zum Abschied sein und Neubeginne,
Um sich in Tapferkeit und ohne Trauern
In andre, neue Bindungen zu geben.
Und jedem Anfang wohnt ein Zauber inne,
Der uns beschützt und der uns hilft, zu leben.

Wir sollen heiter Raum um Raum durchschreiten,
An keinem wie an einer Heimat hängen,
Der Weltgeist will nicht fesseln uns und engen,
Er will uns Stuf’ um Stufe heben, weiten.
Kaum sind wir heimisch einem Lebenskreise
Und traulich eingewohnt, so droht Erschlaffen,
Nur wer bereit zu Aufbruch ist und Reise,
Mag lähmender Gewöhnung sich entraffen.

Es wird vielleicht auch noch die Todesstunde
Uns neuen Räumen jung entgegensenden,
Des Lebens Ruf an uns wird niemals enden…
Wohlan denn, Herz, nimm Abschied und gesunde!

Hermann Hesse 1877-1962

Jättebabysyndromet

Bodil Z 22 kommentarer

Den kränkthetslängtan som vuxit sig allt bredare i Sverige (och förmodligen på en del andra håll också) på senare år och som skjutit upp den ena giftigt blommande blomman efter den andra är nog inte själva sjukdomen utan bara ett bland flera symtom på något som är mera omfattande. Är det inte ett farväl till ansvarstagande och vuxenblivande/vuxenvarande det ytterst handlar om? Rättigheter är viktigare än skyldigheter, ja, skyldigheter borde egentligen inte finnas. Och Någon Annan får allt ta ansvaret – för hur roligt är ansvar? Och vi vill ha roligt. Vi kräver att få ha roligt.

Nyss läste jag några rader i SvD om en (ö)känd bloggare – och dennes bror. Jag tänker inte nämna hans eller deras namn, de är inte viktiga i sig; jag nöjer mig med att säga att initialerna är AS – och CS. Det står att deras blogg lagts ner av Värmlands Folkblad, där de hade den stationerad för ett tag, och att den direkta orsaken är ett påhopp de gjort på en filmkritiker. De båda bröderna skriver så här i sitt sista inlägg: ”Vi trodde faktiskt inte att han [chefredaktören] skulle låta oss dansa så länge.” Det rör sig – nota bene – inte om några tonårskillar utan, åtminstone rent åldersmässigt, om vuxna män. Så här talar och tänker de: ”Någon Annan ska säga till oss när vi har gått för långt, Någon Annan ska dra gränserna för oss.” Detta är en bland flera varianter av jättebabysyndromet.

Här är en bild som på ett kongenialt sätt ger uttryck åt denna nya anda, detta nya sätt att vara människa. Bilden är hämtad från en svensk lärarhögskola och den låter oss se läraren eller i alla fall den blivande läraren rakt av som jättebaby. Ingen ironi här inte.

babyläraren

Vi ska kanske inte förvånas om det samhälle som ur det här jättebabysyndromet så småningom kommer att växa fram blir ett starkt hierarkiskt samhälle, ett samhälle med ett toppskikt och sedan ingenting och ingenting och ingenting och till sist Resten. Eller så ropar alla på mamma och då blir det väl inget samhälle alls.

Kanske behöver vi en ny upplysningstid. Låt mig citera Kant här igen:

Was ist Aufklärung?

Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit. Unmündigkeit ist das Unvermögen, sich seines Verstandes ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Selbstverschuldet ist diese Unmündigkeit, wenn die Ursache derselben nicht am Mangel des Verstandes, sondern der Entschließung und des Mutes liegt, sich seiner ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Sapere aude! Habe Mut, dich deines eigenen Verstandes zu bedienen! ist also der Wahlspruch der Aufklärung.

Faulheit und Feigheit sind die Ursachen, warum ein so großer Teil der Menschen, nachdem sie die Natur längst von fremder Leitung frei gesprochen […], dennoch gern zeitlebens unmündig bleiben; und warum es anderen so leicht wird, sich zu deren Vormündern aufzuwerfen. Es ist so bequem, unmündig zu sein.

Eftersom jag inte har någon officiell svensk översättning tillgänglig ger jag er min:

Vad är Upplysning?

Upplysning är människans väg ut ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är omyndigheten om orsaken till denna inte beror på brister i förståndet utan på brister i beslutsamhet och mod att använda sig av detta utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att använda dig av ditt eget förstånd! är alltså upplysningens valspråk.

Lättja och feghet är orsaker till att en så stor del av mänskligheten efter att naturen sedan länge gjort dem fria från främmande ledning […], ändå förblir omyndiga hela livet; och därför är det också så lätt för andra att göra sig till deras förmyndare. Det är så bekvämt att vara omyndig.