Kanske är det här ett omöjligt företag, men jag kan inte låta bli att försöka ändå. Jag brottas vidare med Else Lasker-Schülers dikter i kampen för att ge åtminstone några av dem en svensk språkdräkt. Hennes egensinniga ordvärld glider gång på gång ur händerna på mig, men jag griper tag i den hala fiskstjärten igen. Här är gårdagens försök:
Den siste
Jag lutar mig mot nattens slutna ögonlock
Och lyssnar in i stillheten.
Alla stjärnor drömmer om mig,
Och deras strålar blir allmer som guld,
Och mitt fjärran ogenomträngligare.
Månen kretsar kring mig,
Ständigt mumlar han sitt blinda skimmer,
En dervisch är han i sin förvandlingsdans.
Vitgulungt hängde hans sken
Skumlätt mot natten,
Och plötsligt ovan molnen hans lavindån
Grått stup,
Vid min sida strök hans guld.
Mitt hemlandshav lyssnar stilla i mitt sköte,
Ljus sömn – dunkel vaka…
I min hand ligger tungt mitt folk begravet,
Och vädren drar skygga fram över mig.
Jag lutar mig mot nattens slutna ögonlock
Och lyssnar in i stillheten.
…
Och här är originalet:
Der Letzte
Ich lehne am geschlossenen Lid der Nacht
Und horche in die Ruhe.
Alle Sterne träumen von mir,
Und ihre Strahlen werden goldener,
Und meine Ferne undurchdringlicher.
Wie mich der Mond umwandelt,
Immer blindes Geschimmer murmelnd,
Ein Derwisch ist er in seinem Wandeltanz.
Weißgelbenjung hing sein Schein
Schaumleicht an der Nacht,
Und jäh über die Wolken sein Lawinengedröhn
Immer grauab,
Mir zur Seite streifte sein Gold.
Mein Heimatmeer lauscht still in meinem Schoß,
Helles Schlafen – dunkles Wachen…
In meiner Hand liegt schwer mein Volk begraben,
Und Wetter ziehen schüchtern über mich.
Ich lehne am geschlossenen Lid der Nacht
Und horche in die Ruhe.
