Författare: Bodil Z

Gemona del Friuli

Bodil Z

Gemona är med sina drygt 11 000 invånare den största staden i norra Friuli. Under den svåra jordbävningen 1976 var staden en av de hårdast drabbade. (Här finns en länk till tidningsartiklar och bilder från jordbävningen.) Idag finns inga spår kvar som påminner om katastrofen förutom minnestavlorna som finns uppsatta på flera ställen.

Vi följer en av stadens huvudgator ner mot domkyrkan. Gatubeläggningen är som ett underbart blankt golv och det skimrar mjukt om stenplattorna i seneftermiddagens ljus.

gata

Domkyrkan eller torget framför den är ett slags självklart centrum i staden. Samtidigt utgör det höga branta klocktornet en förbindelselänk mellan Gemona och bergen. Och den märkliga jättefiguren, San Cristoforo, till höger på kyrkans front verkar ha lånat sina dimensioner från klippformationerna strax bakom kyrkan. Allting här strävar uppåt.

dom

Högt ovanför domkyrkoporten ser vi la Galleria dell’Epifania. I mitten sitter jungfru Maria med Jesusbarnet. På ena sidan om dem ser vi de tre vise männen och deras följe på vägen mot Betlehem och på andra sidan de tre vise männens drömmar. De flesta av gestalterna kring Maria och Jesus liknar varandra med sina guldkronor, fotsida dräkter och värdiga ansikten, men titta på figuren längst till vänster! Har inte en bergsbonde med hatten nerdragen nästan till ögonen smugit sig in här, tryggt sittande på sin åsna?

fris

Vi går genom porten och tittar in i det halvskumma kyrkorummet. Gungar inte mittskeppet? Böljar inte kolonnerna?

interiör

Treviso – ett vitare Venedig

Bodil Z 3 kommentarer

Treviso ligger rakt norr om Venedig i regionen Veneto. Före vår tideräkning och före romarnas tid här var Treviso en stad i de gamla veneternas rike. Genom bebyggelsen flyter floden Sile, som också sätter sin prägel på stadens utseende.

Precis som Comacchio är Treviso ett slags Venedig i liten skala, men de båda städerna bär liksom varsin sida av Venedig i sig. Comacchio är trängre, hetare (åtminstone på sommaren), brunare och på något obestämt sätt vildare; vattnet i kanalerna ter sig tjockare och människorna på gatorna verkar nästan tillhöra en äldre tid. Comacchio luktar fisk och andas medeltid och bär en underjordisk, djupt jordisk lockelse i sig. Treviso är ljusare, här växer höga träd, vattnen är vidare och blågrönare och de är hela tiden i rörelse. Husen speglar sin vithet i dem. Allting här förefaller nordligare (i verkligheten är det inte långt mellan de båda städerna), glesare och mera rentvättat – och på ett eget vis grönvitt. Båda vilar i sin skönhet.

Se här några bilder från detta ljusare och glesare Venedig:

1

2

3

4

5

mosaik
Via Canoniche – golvmosaiker från början av 300-talet e. Kr.

Nina Cassian: Bröllop

Bodil Z 1 kommentar

För en tid sedan, jag vet inte riktigt när, stötte jag första gången på Nina Cassian. Hon tittade på mig från en tidningssida, så här:

NC

och berättade något om tiderna och åldrarna, om att hon alltid rört sig fritt mellan dem. Nu har jag läst hennes diktsamling ”Mirakelkvinnan”, nej, egentligen är det ingen diktsamling utan en sammanställning av hennes dikter från olika delar av livet, från olika åldrar och tider.

bok

Nina Cassian föddes 1924 i Rumänien, men sedan 22 år bor hon i USA. Hon skriver främst lyrik men har också givit ut barnböcker och dessutom är hon översättare. Av många betraktas hon som en av Rumäniens mest framstående poeter.

Dikterna i den lilla volymen ”Mirakelkvinnan” handlar om livet, kärleken, konsten, om att vara människa och om tidens gång. Texten är egensinnig och fylld av livligt färgsprakande bilder och djärva tankekast som gång på gång överraskar mig medan jag läser. Det är Dan Shafran som översatt de bångstyriga diktalstren och utan att kunna titta in över den rumänska kanten, vågar jag säga att han har lyckats.

Jag läser en av dikterna:

Bröllop

Ingen brudklänning.
Ingen frack.
Bara hon och han
i vardagskläder,
båda taniga, utmattade
av den intensiva älskogen före beslutet.

De märkte inte borgmästaren,
de märkte inte vittnena.
De såg på varann
i en orörlig inre dans.

De flydde efter ceremonin –
vilken ceremoni?

Som i en målning av Chagall flög de över staden.
De återvände aldrig.

Casera Nische

Bodil Z 1 kommentar

Vi ville upp till Casera Nische för att få se hela Val Resia uppifrån och för att tänka oss in i hur de resianska unga flickorna en gång i tiden gick där uppe längs bergskammarna och sjöng sina sånger. Så snart vädret blev bättre åkte vi upp till Sella Carnizza igen och letade oss sedan fram till skylten som markerar vägen till Casera Nische.

CN skylt

Stigen var till en början lite svår att följa, eftersom den var så igenväxt. Det är inte många människor som går här längre. Men när vi kommmit upp ett stycke och marken blev kargare, så blev det lättare att hitta.

uppväg

Det är ingen lång vandring det här, men vägen upp är ganska brant på sina ställen och stenarna vill gärna rulla iväg under fötterna om man inte går noggrant.

stenar

Casera Nische befinner sig på 1454 meters höjd

topp

och här uppe fanns till för kanske 40 år sedan en fäbod, alltså en ”casera” och man gjorde ost här uppe. Fortfarande finns det några murrester kvar efter byggnaderna:

ruin

När vi gick omkring däruppe bland ruinerna, fick vi syn på en samling underliga märken i marken (tyvärr tog jag inga bilder av dem): Det var som om någon eller några hade grävt med stora skovlar lite på måfå här och där och inte särskilt tätt. Vi funderade lite på om det kunde vara vildsvin, men de brukar vara mera grundliga och liksom plöja upp hela fältet, när de ändå är igång.

Vi gick ett stycke längs kammen och tittade ner i både Val Resia och Valle Uccea. Jag tog lite bilder, Londi luktade lite i spåren och sedan tyckte vi att det kunde vara dags att ta oss tillbaka ner i dalen.

nerväg

utsikt
Valle Uccea

Strax efter att vi hade satt ner fötterna på plan mark, såg vi getjorden strömma in på vägen ett stycke framför oss.

getter

Av damen i ”malgan” hade vi fått veta att getherden super och getterna därför ofta måste klara sig själva. De verkar till och med känna till en del om trafikregler. Vi gick till ”malgan” för att äta och värdinnan blev glad när vi berättade att vi varit uppe på Casera Nische. ”Ja, däruppe är luften lättare att andas, där känner man vad det är att leva”, sa hon med en lite suck. Då passade jag på att fråga henne om de märkliga spåren däruppe. ”Ibland kommer det björnar över från Slovenien”, svarade hon lite svävande.