Vi ville upp till Casera Nische för att få se hela Val Resia uppifrån och för att tänka oss in i hur de resianska unga flickorna en gång i tiden gick där uppe längs bergskammarna och sjöng sina sånger. Så snart vädret blev bättre åkte vi upp till Sella Carnizza igen och letade oss sedan fram till skylten som markerar vägen till Casera Nische.
Stigen var till en början lite svår att följa, eftersom den var så igenväxt. Det är inte många människor som går här längre. Men när vi kommmit upp ett stycke och marken blev kargare, så blev det lättare att hitta.
Det är ingen lång vandring det här, men vägen upp är ganska brant på sina ställen och stenarna vill gärna rulla iväg under fötterna om man inte går noggrant.
Casera Nische befinner sig på 1454 meters höjd
och här uppe fanns till för kanske 40 år sedan en fäbod, alltså en ”casera” och man gjorde ost här uppe. Fortfarande finns det några murrester kvar efter byggnaderna:
När vi gick omkring däruppe bland ruinerna, fick vi syn på en samling underliga märken i marken (tyvärr tog jag inga bilder av dem): Det var som om någon eller några hade grävt med stora skovlar lite på måfå här och där och inte särskilt tätt. Vi funderade lite på om det kunde vara vildsvin, men de brukar vara mera grundliga och liksom plöja upp hela fältet, när de ändå är igång.
Vi gick ett stycke längs kammen och tittade ner i både Val Resia och Valle Uccea. Jag tog lite bilder, Londi luktade lite i spåren och sedan tyckte vi att det kunde vara dags att ta oss tillbaka ner i dalen.
Valle Uccea
Strax efter att vi hade satt ner fötterna på plan mark, såg vi getjorden strömma in på vägen ett stycke framför oss.
Av damen i ”malgan” hade vi fått veta att getherden super och getterna därför ofta måste klara sig själva. De verkar till och med känna till en del om trafikregler. Vi gick till ”malgan” för att äta och värdinnan blev glad när vi berättade att vi varit uppe på Casera Nische. ”Ja, däruppe är luften lättare att andas, där känner man vad det är att leva”, sa hon med en lite suck. Då passade jag på att fråga henne om de märkliga spåren däruppe. ”Ibland kommer det björnar över från Slovenien”, svarade hon lite svävande.
Ett svar på ”Casera Nische”