Daniel Hjort (och jag) – Vid källorna

Jag läser om Daniel Hjorts ”Kakafoni” och stannar upp i kapitlet ”Vid källorna” som handlar om Karlsbad och Marienbad och om berömda och mindre berömda mäns och kvinnors vistelser där. Vi följer den trettiosexårige Goethe till Karlsbad dit han kommit på grund av bekymmer med magen och gikt. Han dricker brunn, gör utflykter i grannskapet och kan inte låta bli att samla stenar till sina mineralsamlingar. Han försöker slippa undan politiken och håller sig ifrån ”intrigerande diplomater” så gott det går.

Daniel Hjort bläddrar i en handbok för brunnsgäster från 1794 upp de fem grundtyperna av hälsobringade brunnsvatten: bittervatten, alkaliskt vatten, muriatiskt vatten, stålvatten och svavelvatten.

Vi återvänder till Karlsbad med Goethe ett flertal gånger och tar då in på hotellet ”Drei Mohren”, vi dricker ur sprudelkällan och promenerar i parkerna. De sista kurresan tillbringar Goethe i Marienbad i stället och det är där han träffar den unga (hon är 53 år yngre än han) Ulrike von Levetzow och det är där han förälskar sig i henne och friar till henne. Modern, som en gång haft en plats i Goethes liv, låter svaret dröja. Goethe förstår och reser hem och skriver ”Marienbadelegien”.

Hjort tillägger att Ulrike von Levetzow blev nittiosex år och att hon aldrig gifte sig utan avvisade all friare, eftersom ”den som Goethe älskat inte kan skänka sitt hjärta till någon annan”.

En annan kurgäst Hjort låter oss hänga i hasorna är Karl Marx, som stortrivdes i Karlsbad och enligt Engels (genom Hjort) kom han tillbaka ”kraftig, frisk, munter och sund”. Han iakttar ölkännare och kaffesnobbar och skriver uppsluppna brev till Engels om dessa. ”Meningsfränder på orten kunde däremot irritera honom”, låter Hjort oss få veta.

Grevedottern Marie von Ebner-Eschenbach skriver kritiska och bitska brev om societeten bravader i kurortsmiljön. Adeln beskrivs som ett ”krypande kattsläkte”.

Vi förs förbi det berömda Hotel Pupp – som vid tiden för Hjorts bok hette Grandhotel Moskva, men som nu heter Pupp igen – och får stifta bekantskap med en skandinavisk kurortsbesökare som gör upp en lista över olika folkslags avarter. Han bestämmer sig för att inte umgås med någon:

Inte med norrmän: de är så inbliska.
Inte med svenskar: de är så inställsamma.
Inte med tyskar: de är så skroderande.
Inte med danskar: de är så avundsjuka.
Inte med fransmän: de luktar pomada.
Inte med engelsmän: de stinker av rått kött.
Inte med amerikaner: de lägger benen på bordet.
Och inte med itanlienare: för de har loppor.

Det judiska inslaget på kurorterna var märkbart, berättar Hjort. Det fanns både koscherhotell och -restauranger, synagoga, judiskt sjukhus och äktenskapsmäklare.

Kafka tillbringade vid flera tillfällen en tid både i Karlsbad och Marienbad, men han tyckte bäst om Marienbad. Ett brev han skrev till Felice Bauer en gång börjar så här:

Karlsbad är rätt angenämt, men Marienbad är obeskrivligt vackert. Jag borde mycket tidigare ha följt min instinkt, som säger mig, att de tjockaste också är de klokaste. Ty magra kan man överallt utan källtillbedjan, men ströva omkring i sådana skogar bara här. Förvisso är skönheten nu stegrad genom stillheten och tomheten och genom allt levandes och livlösts beredskap att ta emot; däremot knappast reducerad genom det mulna, blåsiga vädret.

Kakafoni

Både Karlsbad och Marienbad har jag besökt vid flera tillfällen och nog verkar det som om tiden stannat upp både där och där på ett särskilt brunnsaktigt sätt. Här följer, från sommaren 1997, en liten minnesanteckning med lite halvhjortska historiska tillbakablickar:

gata
Karlsbad i juli 1997

Vi kommer från Italien till Mellaneuropas sommarregn. Gatorna i Karlovy Vary badar i pölarna och vi traskar tappert fram, plask, plask. Det är inte kallt och egentligen inte heller varmt utan bara blött, det regnar på floden så att vattnet knottrar sig. Skogklädda höjder bildar en våt ram runt staden.

Här har Goethe tillbringat många somrar och härifrån bröt han i hemlighet upp till sin stora italienska resa, längs de här gatorna strövade Kafka omkring och Beethoven var i Karlsbad på kur mer än en gång – i år är de flesta besökarna ryssar, kommer vi fram till efter att ha lyssnat runt ett tag. Många är ganska gamla, medelåldern rör sig nog runt sextio år. Vad gör alla? De promenerar i de vackra kolonnaderna, dricker brunn ur fantasifullt utformade bägare, äter jättelika oblater med fyllning av vanilj, nöt eller choklad, tar sig ett glas Becherovka eller köper smycken. Juvelerarbutikerna i staden innehas denna sommar av albaner. Vi ser att de säljer granater monterade på guldbotten: halsband, armband, broscher, örhängen, ringar. ”Granater kombinerar man med förgyllt silver, inte med guld. Granaten är nämligen en halvädelsten”, säger en äldre tjeckisk dam. Det visste du redan, men för mig är det ny kunskap som jag nogsamt lägger på minnet. Barnen vill ha varsin oblat till så vi stannar vid ett stånd och köper två nya varma, en med vanilj och en med choklad.

Vi dricker också brunn och köper oss för ändamålet varsitt litet krus. Det blir mycket vatten, både utanpå och inuti, men krusen är fina:

A+R

För att undkomma regnet en stund och för att vi är lite nyfikna glider vi in på det majestätiska Grandhotel Pupp. I en magnifik sal i bottenvåningen ser vi några män iförda små judiska kalotter plocka med något på ett stort bord med vit duk. Salen är försänkt i halvmörker och man hör bara ett svagt mummel från männen.

Våta och med kladdiga händer från alla oblater återvänder vi till vårt pensionat som bär det flotta namnet Hotel Malta. I pensionatets lilla restaurang hänger Skanderbeg på en vägg – vår värdinnas man är alban. Det här är Karlsbads albanska år.

krus
det här lilla dryckeskärlet finns ännu kvar

Höstmorgon vid havet

Klockan är strax efter sju och det ljusnar sakta över hav och land. Vi strövar omkring på Subbeberget och ser ut över de yttersta klipporna där. Sedan fortsätter vi mot söder, mot Stora Apelviken. Längst ut i fjärran skymtar Rödskär. Vi går och går, ner till vattnet, upp till det gamla vattentornsparet Albert och Frida, runt bland låga krypekbuskar. På hemvägen går vi i sanden utmed Lilla Apelviken. Så här om senhösten får också hundar vara här och man märker nästan inte att det stora fashionabla Kusthotellet finns där bakom dynerna…

Det är en stilla lycka att vandra så här – hund och människa – långt bort ifrån allt egendomligt balanserande på tunna slippriga spänger av ”folklighet”, ”elitism”, ”blabla-normativitet”, ”maktordningar”, ”mångfald”, "mingel", ”vanliga människor” och ”segregering”.

1

2

3

4

5

PS I Salongen har vi just påbörjat en liten textserie som har sin utgångspunkt i Kerstin Ekmans essäsamling ”Herrarna i skogen”. Fler skribenter är välkomna att skicka in texter.

Andra platser – andra pumpor

I den här plötsligt uppkomna eller kanske återkomna pumptiden kommer jag att tänka på en bild som då och då fanns framför mina ögon under några sommardagar på Casali Scjs i norra Friuli. På väggen i restaurangen där hängde en affisch med just pumpor och på den stod det på friulanska: ”A Vençon dín dal cogoç a ducj”. På italienska blir det ”A Venzone diamo delle zucche a tutti”. Och på svenska skulle det bli: ”I Venzone ger vi pumpor till alla”. Möjligen är "cogoç" singular, så det kanske ska stå "della zucca" och "pumpa" i stället. Och eventuellt är det där ”ge” lite vidlyftigt eller symboliskt, kanske betyder det ”servera” här…

cogoc

På ”campo da tennis” är det numera bara getter som spelar.

Dustin Hoffman i Midnight Cowboy

Det är mycket sällan jag ser en hel film numera – jag tittar över huvud taget väldigt lite på ”rörliga bilder”. Med åren har jag tappat förmågan och lusten att se på film på det där intensiva och följsamma sättet, fast nu under den allra sista tiden har jag gjort några smärre avvikelser tillbaka till ett koncentrerat seende av film. Härom kvällen såg jag Midnight Cowboy, John Schlesingers kända film från 1969. Jag ska inte berätta handlingen, för den har nog berättats både väl och ofta – klicka på länken, om ni skulle ha glömt den eller om minnet av den är ”ofärskt” – eller leta upp en bättre sida.

Det som dröjer sig kvar av filmen och som ger mig mardrömmar om nätterna är Dustin Hoffmans Ratso-Rizzo-gestalt. Jag föreställer mig att filmen var tänkt att ha en annan huvudperson än den sjuke smutsige halte smågangstern Rizzo (romanen den bygger på har det säkert). Om inte annat så heter ju filmen ”Midnight Cowboy”. Det är inte det att Jon Voight gör sin roll som ”cowboyen” dåligt, nej den rollgestaltningen griper också, men han kan inte alls värja sin huvudroll emot Hoffmans hjärtslitande avgrundskarisma. Kanske är det så att alla andra alltid blir bifigurer i filmer där han spelar med, det vet jag inte, men jag skulle kunna tänka mig det. I ”Midnight Cowboy” är det som om det vore tomt i rummet varje gång Hoffman inte är där och de filmsekvenser där han inte är med blir till väntan på att han ska dyka upp på nytt och halta, hosta, gråta, svettas och lida igen, så att han fyller tittaren till brädden med existentiell ångest och skräck för förfallets oåterkallelighet. Redan denna sjukliga, trampade och gränslöst förkomna smågangsters stunder av bitter liten elakhet skär igenom mig och skapar ett skräckfyllt bryderi och ändå är de stunderna lättare att uthärda än det rena (smutskantade) skälvande lidandet. För när han säger ”I’m scared” med lite hackig och ändå slirig röst, känner jag en kväljande blandning av fasa och skam. Vem kan hjälpa någon som är så illa ute och som samtidigt är så obehaglig? Fast cowboyen/gigolon gör det ju. Och när Hoffman inne i Rizzo säger att han håller på att falla sönder – I’m falling apart” – så tror jag honom så djupt in i tarmarna, att det är svårt att alls orka höra eller se på honom. Men också i det lilla skenbart betydelselösa lyckas han vidröra punkter i mitt undermedvetna på ett sådant sätt att också de här ”möjliga andningspauserna” blir svåruthärdliga: Hans röst som, när han vill bjuda på en blaskig liten skvätt av något obestämt i en smutsig kopp, säger ”coffee” med det där långdragna nasala å-ljudet låter så kladdigt-hjälplöst-stolt att det kletar fast i minnet på mig och klistrar och klibbar vidare. Hoffman kan se ut och låta som om han höll på att lösas upp, men inne i det där halvt upplösta ropar någon förtvivlat på hjälp. Det är fruktansvärt. Men det är också stor konst. Som jag – i alla fall stundtals – önskar att jag inte hade upplevt.

bild

Här finns något av filmen. Titta noga (eller låt bli); inne snutten finns ett par ögonblick att drunkna i.

PS Det kommer att vara "tyst" här fram till helgen.

Marin Sorescu: Stege till himlen

bild

Stege till himlen

En spindeltråd
hänger från taket
precis över min säng.

Varje dag märker jag
hur den kommer allt lägre.
Man skickar mig till och med
stegen till himlen, säger jag.
Man skickar mig den från ovan.

*Även om jag magrat oerhört mycket

  • jag är bara skuggan av vad jag en gång varit –
    tycker jag ändå att min kropp
    är för tung
    för denna bräckliga stege.*

– Själ, gå före du.
Sakta! Sakta!

dikt av Marin Sorescu i översättning av Dan Shafran