Författare: Bodil Z

Egentligen hade jag tänkt vänta med att återkomma till George Steiners bok om tänkandet och dess förening med sorgen, men nu vill jag ändå redan säga några ord om den första ”meditationen” av de tio.

Steiner talar om tankens möjlighet att leka med allt – ”det finns ingenting allvarligare och på sätt och vis hemlighetsfullare än leken”, skjuter han in i en parentes. Han talar om dess möjlighet att bygga teorier om tidens vara eller icke-vara, om dess ändlighet lika väl som om dess evighet. Med tanken har människan möjlighet att ändra också det förgångna, skriver Steiner och tillägger: ”Det mänskliga minnet utför det tricket dagligen.” Vi kan bygga upp idéer om universums kölddöd lika väl som vi kan argumentera för det eviga livets existens och för återuppståndelsen – ”vilken hemsk tanke” – eller för cykliska förlopp där allting återkommer i evighet. Tankens oändlighet är ett avgörande kännetecken för det specifikt mänskliga. Men varför är allt detta förbundet med sorg?

Tankens oändlighet är en ofullständig oändlighet, säger Steiner. Vi kommer aldrig att veta hur långt vår tanke når i förhållande till verklighetens helhet. Kanske ryms allt det som vi ser som en oändlighet i en inskränkt eller barnslig fiktion. Hur länge var inte jorden platt för människorna? Mitt inne i hjärtat av tankens ström finns tvivlen och oron: Kanske är allt detta ett intet, en illusion.

Det här är en tunn bok som handlar om varför tänkandet skapar sorg. Det franska originalet bär titeln ”Dix raison (possibles) à la tristesse de pensée”. Boken finns också i en tvåspråkig fransk/engelsk utgåva och sedan 2006 finns den också på tyska. Författaren till boken är George Steiner och som utgångspunkt för sina tio kortessäer eller meditationer över tänkandets sorgebringande väsen har han ett stråk ur Friedrich von Schellings tankevärld. Boken börjar också med ett Schellingcitat:

Dies ist die allem endlichen Leben anklebende Traurigkeit, die aber nie zur Wirklichkeit kommt, sondern nur zur ewigen Freude der Überwindung dient. Daher der Schleier der Schwermut, der über die ganze Natur ausgebreitet ist, die tiefe unzerstörliche Melancholie alles Lebens.

Nur in der Persönlichkeit ist Leben; und alle Persönlichkeit ruht auf einem dunklen Grund, der allerdings auch Grund der Erkenntnis sein muß.

Översättningsförsök:

Detta är den sorg som häftar vid allt ändligt liv, en sorg som emellertid aldrig blir till verklighet, utan enbart tjänar som en evig glädje över övervinnandet. Därav svårmodets slöja, som är utbredd över hela naturen, därav allt livs djupa oförstörbara melankoli.

Bara i personligheten finns liv; och allt det personliga vilar på en dunkel grund, som förvisso också måste vara grunden för insikten och kunskapen.

I efterordet beskriver den tyske författaren Durs Grünbein den här boken som en metafysisk dikt eller som ett stycke tankemusik, en variation i tio satser på ett tema av Schelling.

Steiner jämför det dunkel som vidhäftar det mänskliga tänkandet med bakgrundsbruset eller bakgrundsstrålningen från Big Bang. Tänkandet är genomträngt av känslan av dess egen fruktlöshet. Det begränsas i allt av språket. Och till sist för det alltid ut i intet. Ändå är tänkandet värt all vår ansträngning.

I inledningen skriver Steiner att tänkandet aldrig lämnar oss, inte ens i sömnen och drömmen. Möjligen kan vi för korta stunder ”hålla tanken” som vi håller andan, men detta är inte alls säkert.

Och så är vi framme vid början av boken: I de tio texter som följer vill Steiner undersöka eller meditera över varför tänkandet för till sorg, varför inte till glädje.

Jag stannar här idag. Så småningom – när jag har börjat smälta innehållet – återkommer jag till Steiners bok här.

Återstår bara
att läsa och läsa
tills man får kunskap om det
som ingenstans står skrivet,
absolut ingenstans;
som kan skrivas med kilskrift
på en tavla av lera
eller med fågelns näbb,
på flykt från sina hemtrakter.

dikt av Regina Derieva i tolkning av Bengt Jangfeldt