Författare: Bodil Z

För några år sedan köpte jag mig ett häfte med sånger på jiddisch, som jag bläddrar i ibland. Det här:

Jag väljer en liten vistext som en och annan av er kanske delvis förstår utan att läsa den svenska prosaöversättningen som följer under månen. Översättningen och transkriptionen till det latinska alfabetet är gjorda av Lennart Kerbel:

Shein vi di levóne

Shein vi di levóne,
líchtig vi di shtern,
fun himl a matóne
bístu mir tsúgeshikt.

Main glik hob ich gvúnen,
ven ich hob dich gefúnen.
Du shainst vi tóiznt zúnen,
hóstu main harts baglíkt.

Dáine tséndelech, vaise pérelech,
mit dáine sheine oign,
dáine chéndelech, dáine hérelech,
host mich tsúgetsoign.

Shein vi di levóne,
líchtig vi di shtern,
fun himl a matóne
bístu mir tsúgeshikt.

Chaim Tauber & Josef Rumshinski

Skön som månen

Skön som månen,
lysande som stjärnorna,
från himlen som gåva
skickades du till mig.

Min lycka vann jag
när jag fann dig.
Du lyser som tusen solar,
du har fyllt mitt hjärta med glädje.

Dina små tänder, vita små pärlor,
med dina vackra ögon,
dina smilgropar, dina lockar,
drog mig till dig.

Skön som månen,
lysande som stjärnorna,
från himlen som gåva
skickades du till mig.

Igår kväll började jag läsa Nina Cassians dikter igen i det tunna bandet ”Mirakelkvinnan”. En gång läste jag dikten ”Bröllop” här; den är vacker och vild och slutar så här:

Som en målning av Chagall flög de över staden.
De återvände aldrig.

Igår kväll läste jag mig flera varv genom boken och sedan stannade jag på ett ställe och tänkte ”här” och sedan på ett annat och tänkte ”den vill jag visa”. Nu sitter jag här i det grå morgonljuset och väljer att läsa en annan:

Jag ville stanna kvar i september

Jag ville stanna kvar i september
på den öde, bleka stranden,
ville proppa mig full med askan
från trolösa tranor,
låta den stilla, tunga vinden
somna i mitt långa hår
som vatten i en trål;
en natt ville jag tända
en cigarett vitare än månen,
runtomkring mig – bara havet
med sin dolda, högtidliga kraft;
jag ville stanna kvar i september,
bevittna tidens gång,
hålla ena handen i träden, den andra
i den grå sanden, tillsammans
med sommaren glida
in i hösten.

Men ödet har väl dömt mig
till mer dramatiska sortier:
att ryckas loss ur ett landskap
med oförberedd själ,
lämna kärleken
medan jag ännu är kär.

…

Översättningen är gjord av Dan Shafran.

Eftersom havet också för mig är mer än vågorna mot stranden, vill jag läsa början av Else Lasker-Schülers korta text ”Des Meer” ur essäsamingen ”Konzert”.

Auch das Meer war einmal vom Körper umfangen gewesen, bevor es losbrauste. Das Meer ist die weite strömende, der Welt ”gebliebenen” Seele. Das Meer ist von dieser Welt. Aber der Geist Gottes schwebt über seine Wasser. Wir tauchen in das heilige Element und erlösen uns von aller Erdenschwere. Schiffe gleiten über dem Ozean von Erdteil zu Erdteil. Man möchte immer das seligbrausende Gewässer anbetend umarmen. Eine Erlösung sondergleichen, sich der Welle hinzugeben; Hochzeit feiert das Geschöpf mit dem Meer. Bewundernd blicke ich über die feierlich perlengeschmückte, rauschende Tafel. – Nun ist es Nacht, das ewige Wasser aber leuchtet silbern wie mein befreites Herz. Wie breite ich die Flügel aus und weiß nichts mehr als: Schweben – Vogelsein!

…

Också havet hade en gång varit inneslutet i en kropp, innan det brusade iväg. Havet är en vidsträckt strömmande själ, världens ”kvarblivna” själ. Havet är av denna världen. Men Guds ande svävar över dess vattenmassor. Vi dyker ner i det heliga elementet och befriar oss från all jordisk tyngd. Fartyg glider över oceanen från världsdel till världsdel. Man vill alltid i tillbedjan omfamna det saligt brusande vattnet. En oförliknelig befrielse är det att hänge sig åt vågen; bröllop firar skapelsen med havet. I förundran blickar jag ut över den glansfullt pärlsmyckade, sjudande skivan. – Nu är det natt, men det eviga vattnet lyser silverfärgat som mitt befriade hjärta. Och jag brer ut vingarna och vet ingenting mer än: Sväva – vara fågel!