Poesialbumens tid

Plötsligt – på stigen genom skogen bort mot Brudarebacken – dyker en mening ur ett poesialbum från min (små)flick(s)tid upp i mitt huvud. Själv hade jag nog aldrig en sådan där rosa, blommig eller på annat vis söt liten bok med hjärtformat hänglås – jag var nog alltid lite avig – men ibland fick jag titta i någon annan liten flickas album och någon gång skrev jag till och med en liten text också. Meningen som sjöng genom mitt huvud lyder så här:

Älska, glömma och förlåta
Det är livets dunkla gåta

Kanske är det en förvrängning av något ordstäv, jag vet inte. Det där ”dunkla” låter så eget just där. Många av de små ramsorna som skrevs i de här böckerna innehöll en hyllning till poesialbumets ägarinna. Så här till exempel (möjligen förvrängt av mig eller tiden):

Rosor äro röda
Violer äro blå
Smultron äro söta
Du är likaså

Jag minns min vånda en gång när jag hade blivit ombedd att skriva något. Vad skulle jag skriva? Jag kunde ju inte de där verserna som man skulle känna till. Jag tänkte och tänkte, men nej, det fanns ingen vers i mitt huvud och hitta på en själv trodde jag mig inte om. Till sist frågade jag Pappa och han sa, skriv den här:

Bättre lyss till den båge som brast
Än aldrig spänna en båge

Jag insåg genast att den inte riktigt passade in bland allt det söta, men jag tänkte att den ändå var lagom lång och liksom stark. Jag provskrev den på en papperslapp först, min ”handstil” var inget att glädja sig åt, jag var vänsterhänt långt in själen och höll pennan som ”ett ufo” och allt blev fult. Så skrev jag då in den i albumet och se, det blev faktiskt nästan fint.

En annan ryttarstaty

Högst upp i den övre ändan av den långsträckta mäktiga Vaclavplatsen – Václavské nám – i Prag står den pampiga bronsstaty som föreställer tjeckernas skyddshelgon Sankt Václav till häst. I en galleria vid torgets ena sida, Pasáž Lucerna, finns en helt annan ryttarstaty, fast ryttaren är, åtminstone skenbart, densamme:

rh

Statyns skapare heter David Černý och det är också han som ligger bakom Entropa, ett Europa i narrspegeln. Se här och välj annat språk än tyska, om det passar er bättre.

PS Ursäkta, men jag kan inte låta bli att göra ett tillägg – här är en sak till av David Černý:

hängande

Om gåtorna

Jag har börjat läsa en liten bok av den finlandssvenske essäisten Mikael Enckell, Om konsten att älska skriften, en bok som kommit till mig på vindlande vägar. Redan de första raderna har erövrat mig. Här är de:

Tidvis lever vi av våra gåtor. Exempelvis i det livsskede, när sökandet efter något att leva av, någon att leva med och någon att vara själv i det närmaste upphört, pensionen och hälsan i stort sett – såvitt den är bekant – inte ger anledning till anmärkningar, framstår det allt klarare att gåtorna är det element i tillvaron som upprätthåller livskänslan.

Även om det där livsskedet inte är mitt, inte ännu, så känner jag att det här med gåtornas betydelse är sant för mig.

bild

Else Lasker-Schüler hos Julia Romanowska

Nu ligger Else Lasker-Schülerkvällen några dagar bakåt i tiden. Den ligger där och skimrar i minnet.

Det är svårt för mig att ”utifrån” återge något som jag själv varit så djupt involverad i, så det här blir kanske lite torftigt i förhållande till själva händelsens magi.

Jag börjar med att peka tillbaka på programmet, för där kan ni få en idé om innehållet. Min förhoppning är att det ska bli möjligt att få tag i inspelningar av Rachel Galinnes tonsättningar av ”Schwarze Gesänge” som omfattar dikterna Mit dir, goldlächelndem, Ich schlafe in der Nacht, Die mich hassen, Ich liege wo am Wegrand übermattet, O Gott, Ich bin so müde. Kanske dyker det så småningom upp någon under den här texten som kan ge sådana upplysningar.

Så här såg rollbesättningen ut:

Julia Romanowska: koncept och konstnärligt ledarskap
Mats Qvistström: skådespelare
Kristina Hanson: sång
Lars-David Nilsson: piano
Bodil Zalesky: efterord
Ulrik Dahlerus: ljudteknik

Och detta var vad alltsammans byggde på:

Else Lasker-Schüler: text
Rachel Galinne: musik
Bodil Zalesky: översättning

Lokalen var fylld till sista platsen och publiken var på ett påtagligt och glädjande sätt en del av föreställningen.

Här är några bilder, som väl egentligen inte ger någon riktig rättvisa åt vad som verkligen hände (ta inte illa upp I.!), men med lite fantasi kan ni kanske tänka er in i händelsen något:

1

2

3

Jag citerar som avslutning här två av dikterna som förekom i programmet – i original och i min översättning:

Ruth

Und du suchst mich vor den Hecken.
Ich höre deine Schritte seufzen
Und meine Augen sind schwere dunkle Tropfen.

In meiner Seele blühen süß deine Blicke
Und füllen sich,
Wenn meine Augen in den Schlaf wandeln.

Am Brunnen meiner Heimat
Steht ein Engel,
Der singt das Lied meiner Liebe,
Der singt das Lied Ruths.

Ruth

Och du söker mig vid häckarna.
Jag hör dina steg sucka
Och mina ögon är tunga mörka droppar.

I min själ blommar dina blickar ljuvt
Och de fylls,
När mina ögon vandrar in i sömnen.

Vid brunnen i min hembygd
Står en ängel,
Han sjunger visan om min kärlek.
Han sjunger Ruths visa.

Nachklänge

Auf der harten Linie
Meiner Siege
Laß ich meine späte Liebe tanzen.

Herzauf, seelehin,
Tanze, tanze meine späte Liebe,
Und ich lächle schwervergessene Lieder.

Und mein Blut beginnt zu wittern,
Sich zu sehnen
Und zu flattern.

Schon vor Sternzeiten
Wünschte ich mir diese blaue,
Helle, leuchteblaue Liebe.

Deine Augen singen
Schönheit,
Duftende….

Auf den harten Linien
Meiner Siege
Laß ich meine späte Liebe tanzen.

Und ich schwinge sie –
»Fangt auf ihr Rosenhimmel,
Auf und nieder!«

Tanze, tanze, meine späte Liebe,
Herzab, seelehin –
Arglos über stille Tiefen….
Über mein bezwungenes Leben

Ekon

På mina segrars
Hårda linje
Låter jag min sena kärlek dansa.

Med hjärtat, längs själen,
Dansa, dansa min sena kärlek,
Och jag ler svårglömda visor.

Och mitt blod börjar vädra,
Längta
Och fladdra.

Redan för stjärntider sedan
Önskade jag mig denna blåa,
Ljusa, lyktblå kärlek.

Dina ögon sjunger
Skönhet,
Doftande….

På mina segrars
Hårda linje
Låter jag min sena kärlek dansa.

Och jag svingar den –
”Fånga upp ni rosenhimlar,
Uppåt och nedåt!”

Dansa, dansa min sena kärlek,
Med hjärtat, längs själen –
Oskuldsfullt över stilla djup….
Över mitt besegrade liv.

PS Min förhoppning är att någon som också var med under den här kvällen, vill säga något som utvidgar den här – möjligen av naturliga skäl – bristfälliga återgivningen. Och ni som inte var med är naturligtvis också välkomna att tala om det här.

Schibbolet-föreställningen ”Jag stod i gyllene skor”

ELS

Så här lyder vagabonddiktaren Peter Hilles Else Lasker-Schüler-porträtt (Han var hennes enda uttalade diktarförebild och om honom skrev hon Das Peter Hille-Buch.):

Der schwarze Schwan Israels, eine Sappho, der die Welt entzwei gegangen ist.

Israels svarta svan, en Sapfo, vars värld gick itu.

Else Lasker-Schüler var också tecknare och målare och en tid levde hon på sina bilder:

Jussuf
Prinz Jussuf reitet auf seinen kleinen blauen Elephanten.

Inför Else Laskar-Schüler-aftonen i Julia Romanowskas salong läser jag här en av de dikter som senast införlivats i programmet. Det är dikten ”Weltflucht” ur den första diktsamlingen Styx (1902) och jag har valt den andra versionen, som skiljer sig från den första främst genom att den har färre utropstecken och versaler:

Weltflucht

Ich will in das Grenzenlose
Zu mir zurück,
Schon blüht die Herbstzeitlose
Meiner Seele,
Vielleicht – ists schon zu spät zurück.
O, ich sterbe unter euch!
Da Ihr mich erstickt mit euch.
Fäden möchte ich um mich ziehen
Wirrwarr endend!
Beirrend,
Euch verwirrend,
Zu entfliehn
Meinwärts!

Världsflykt

Jag vill till det gränslösa
Tillbaka till mig,
Redan blommar tidlösan,
I min själ,
Kanske finns ingen väg tillbaka.
Åh, jag dör bland er!
Ni kväver mig med er.
Trådar vill jag spinna kring mig
Till virrvarr!
Förvillande,
Förvirrande för er,
För att fly bort
In i mig.

(Min översättning kommer möjligen att förändras ytterligare något litet steg…)

Här under pausträdet blir det förmodligen tyst i några dagar, om jag inte skriver någon rad imorgon innan jag reser. Några av er som läser detta kommer jag kanske att möta här.

kamel
Jussuf reitet auf dem Kameel durch die Wüste.