Val Resia i Språktidningen

I årets första nummer av Språktidningen har min artikel om resianskan och Val Resia hamnat. Här följer ett stycke ur nätversionen av texten:

Vi befann oss i Friuli-Venezia Giulia, Italiens nordöstligaste region. Det är ett av de områden i denna världsdel som man med fog skulle kunna kalla ett Europa i miniatyr. På en yta som Sörmlands finns allt från alptoppar, böljande kullar med vinodlingar och vidsträckta slätter till lagunlandskap, hav med långa sandstränder och branta klippor. Regionen rymmer också alla de tre stora europeiska språkfamiljerna: den romanska, den germanska och den slaviska. Här talas förstås italienska, men också andra romanska språk, som friulanska och en liten spillra av ladinska. De germanska språken representeras av flera olika varianter av tyska. De slaviska språken är främst företrädda i sydöst, nära den slovenska gränsen, där det talas slovenska. Men i några av dalarna i nordöst talas ytterligare tre slaviska språkvarianter. En av dessa dalar är Val Resia, där man talar det ålderdomliga språket resianska.

berg
Stolvizza med Monte Canin i fonden

Och här innanför döljer sig hela nätsnutten. Vill man läsa hela artikeln får man gå till papperstidningen. Annars – för eventuella nytillkomna läsare under pausträdet – finns min resianska länksida här: Resianica – länkar och en sång.

bild 2
Val Resia uppifrån Casera Nische

Diktarvänskap

Trakl
Georg Trakl

Han till henne:

Abendland

Else Lasker-Schüler in Verehrung

1.

Mond, als träte ein Totes
Aus blauer Höhle,
Und es fallen der Blüten
Viele über den Felsenpfad.
Silbern weint ein Krankes
Am Abendweiher,
Auf schwarzem Kahn
Hinüberstarben Liebende.

Oder es läuten die Schritte
Elis’ durch den Hain
Den hyazinthenen
Wieder verhallend unter Eichen.
O des Knaben Gestalt
Geformt aus kristallenen Tränen,
Nächtigen Schatten.
Zackige Blitze erhellen die Schläfe
Die immerkühle,
Wenn am grünenden Hügel
Frühlingsgewitter ertönt.

2.

So leise sind die grünen Wälder
Unsrer Heimat,
Die kristallene Woge
Hinsterbend an verfallner Mauer
Und wir haben im Schlaf geweint;
Wandern mit zögernden Schritten
An der dornigen Hecke hin Singende
im Abendsommer,
In heiliger Ruh
Des fern verstrahlenden Weinbergs;
Schatten nun im kühlen Schoß
Der Nacht, trauernde Adler.
So leise schließt ein mondener Strahl
Die purpurnen Male der Schwermut.

3.

Ihr großen Städte
Steinern aufgebaut
In der Ebene!
So sprachlos folgt
Der Heimatlose
Mit dunkler Stirne dem Wind,
Kahlen Bäumen am Hügel.
Ihr weithin dämmernden Ströme!
Gewaltig ängstet
Schaurige Abendröte
Im Sturmgewölk.
Ihr sterbenden Völker!
Bleiche Woge
Zerschellend am Strande der Nacht,
Fallende Sterne.

ELS
Else Lasker-Schüler

Hon till honom:

Georg Trakl

Seine Augen standen ganz fern –
Er war als Knabe einmal schon im Himmel.

Darum kamen seine Worte hervor
Auf blauen und weißen Wolken.

Wir stritten über Religion,
Aber immer wie zwei Spielgefährten,

Und bereiteten Gott von Mund zu Mund.
Im Anfang war das Wort.

Des Dichters Herz, eine feste Burg,
Seine Gedichte: Singende Thesen.

Er war wohl Martin Luther.

Seine dreifaltige Seele trug er in der Hand,
Als er in den heiligen Krieg zog.

– Dann wußte ich, er war gestorben –

Sein Schatten weilte unbegreiflich
Auf dem Abend meines Zimmers.

Else Lasker-Schüler på svenska

Denna februari har blivit vägen in i Sverige för Else Lasker-Schülers diktning. För några dagar sedan utkom ”Else Lasker-Schüler – Dikter&Porträtt” i Peter Handbergs översättning och med hans efterord på förlaget Ersatz:

bok
blått och guld var Else Lasker-Schülers symbolfärger

Boken innehåller 77 dikter ur olika diktsamlingar, Styx, Der siebente Tag, Meine Wunder, Hebräische Balladen och Mein blaues Klavier. Något jag särskilt uppskattar är att dikterna finns både i original och översättning, sida vid motstående sida. Dessutom finns i boken tio prosatexter, tio porträtt av Else Lasker-Schülers vänner ur konstens och diktens värld som exempelvis Gottfried Benn, Karl Kraus och Franz Marc. Jag väljer att citera några rader ur texten om den expressionistiske målaren Franz Marc:

Aldrig såg jag en konstnär måla med större gudaallvar och mildhet än han. ”Citronoxar” och ”eldbufflar” kallade han sina djur, och på hans tinning gick en stjärna upp.

Stjärnan är Else Lasker-Schülers kanske främsta symbol eller bild. Den kunde stå för nåd, gudomlig lycka eller för döden.

Jag vill också citera en dikt och jag väljer en som jag själv ganska sällan har läst, en dikt som jag aldrig har försökt mig på att översätta:

Das Lied meines Lebens

Sieh in mein verwandertes Gesicht…
Tiefer beugen sich die Sterne.
Sieh in mein verwandertes Gesicht.

Alle meine Blumenwege
Führen auf dunkle Gewässer,
Geschwister, die sich tödlich stritten.

Greise sind die Sterne geworden…
Sieh in mein verwandertes Gesicht.

Visan om mitt liv

Se vandringsspåren i mitt ansikte…
Djupare ned böjer sig stjärnorna.
Se vandringsspåren i mitt ansikte.

Alla mina blomstervägar
Leder till mörka vattendrag,
Syskon i gräl på liv och död.

Åldringar har stjärnorna blivit…
Se vandringsspåren i mitt ansikte.

Och för att cirkeln är rund vill jag gå tillbaka till mina inledande ord om denna februari, för det händer någonting mer i den svenska Else-Lasker-Schüler-världen i denna månads mitt: I Julia Romanowskas salong får åtminstone några i detta land möta hennes dikter.

PS Här finns en text jag skrev om Else Lasker-Schüler för länge sedan.

Salongen: Lev Hrytsyuk

![Lev](/wp-content/LevHrytsyuk.JPG @alignright)Alldeles nyss satte jag in den andra texten i Salongens serie om översättande. Det rör sig om intervjuer med skönlitterära översättare, främst sådana som översätter till svenska, men vi har också velat ta med några som översätter ”åt andra hållet”. Dagens intervju är med den unge ukraniske översättaren Lev Hrytsyuk. Lev lever i Lviv (jag kunde låta bli att sätta ihop den lilla frasen) och bland mycket annat som upptar hans tid ägnar han sig åt att översätta engelskspråkig och svensk lyrik till ukrainska. Innan han går in på att svara på Salongens frågor, ger han han liten inledning om översättarens belägenhet i dagens Ukraina. Jag citerar här början av det han berättar:

Ett av de senaste numren (det från den 16 januari) av den ukrainska veckotidskriften Ukrajinskyj tyzjden som jag läser ibland har som ett av sina teman situationen med skönlitterär översättning i Ukraina. Jag fick syn på den här texten dagen efter att Salongen skickade mig sina frågor kring översättandet: en av dessa märkliga sammanträffanden av olika omständigheter som förföljer oss i det här livet.

Skapliga upplagor och låga honorar präglar samtida skönlitterär översättning i Ukraina. En kvalitetsöversättning kräver av översättaren inte bara att vara professionell och att ha talang. Ett av den ukrainska översättningens största problem idag är brist på professionella redaktörer som kan olika språk och har koll på aktuella filologiska och kulturella frågor.

Här finns hela intervjun.

Men i Salongens översättarverkstad har Lev tillsammans med Jelena och mig och en rad läsare också givit sig på att översätta ukrainsk lyrik till svenska eller i alla fall att ta fram försöksöversättningar som så småningom kan slutföras av någon som professionellt översätter åt det hållet.

Vi började med ”Repetitonstid”, en dikt av Natalka Bilotserkivets, och här kan ni se hur det såg ut i denna verkstad i inledningsskedet. Efter en hel del prövande nådde vi fram till den här versionen av dikten:

Repetitionstid

För varje gång blir förälskelsen intimare och innerligare
Floret och dimman är broderade med en dödsbringande nål
Vänd månen så att dess ljus faller på det älskade ansiktet
och darra som en målare och gråt som en mördare

Det är repetitionstid och träden uppenbarar sig på scenen
den gamle aktören blöder och det är november, november
Å naiva publik som tror att den här döden är äkta!
Döden är alltid äkta lär Skådespelet dig

På trädgården som nu dör för att återuppstå om våren
på det gamla bergets vissnande och nakna axlar
och på det älskade ansikte som bleknat framför dig
lägger Konsten sin allting döljande sminkning

Det är repetitionstid men läpparna har för mycket
av Det stora dramats ord – replikerna glöder i mörkret
Låt de roller vi valt slippa kärlekens förbannelse
Vi är som träden redan förberedda för vintern.

Den här dikten läste vi – Lev, Jelena och jag – också upp på bokmässan i Göteborg 2006, i olika verisoner, på olika språk. För dem av er som vill se och läsa originalet, så finns det här.

Jag kan tillägga att jag nu samtidigt "fiskar" efter en översättare som vill ta sig an att översätta Natalka Biloserkivets’ poesi till svenska "på riktigt".

PS Lev Hrytsyuk har också en blogg där han skriver om översättande på ukrainska, svenska och engelska: Whytranslator