Författare: Bodil Z

Det finns böcker jag tycker oerhört mycket om och som jag har läst flera gånger, men som jag när jag försöker berätta vad de handlar om, plötsligt märker att jag glömt nästan allt utom stämningen i dem. En bok som jag kanske är mer fäst vid än vid någon annan är ”Il giardino dei Finzi-Contini” av Giorgio Bassani. Den utgör den tredje delen i hans stora romanverk om staden Ferrara ”Il romanzo di Ferrara”, men den är ändå helt och hållet sin egen och behöver ingen ram. Om jag nu inte minns något alls utom stämningen, kan man kanske fråga sig hur då denna stämning är. Den är det inte heller lätt att säga något om, så här direkt. Det är som om atmosfären i den här romanen är just bara så som atmosfären i denna roman är. I romanen råder en giardino-dei-Finzi-Contini-stämning. Det finns en vag känsla av melankoli och nostalgi i den, en gåtfull sluten stämning som avtecknar sig som ett förlorat paradis mot den historiska verklighetens grymhet, där den unga Micòl Finzi-Contini och hennes familj slutar sina liv i ett nazistiskt koncentrationsläger. Men inne i det förflutna, det som fanns före, ja inne i trädgården finns allting kvar som ett skimrande minne eller ett strålande nu.

Jag ska plocka ut ett litet fragment ur denna minnets trädgård. I början av kapitel 6 finner vi berättaren/huvudpersonen och Micòl, där de står vid muren till hennes familjs trädgård. Det är en ett slags nyckelscen. De är båda i nedre tonåren och året är 1929 (eller rättare sagt så är det en återblick från ett avstånd på över trettio år som ser in i det här ögonblicket 1929). De två ser på varandra – de tittar noga, de liksom inspekterar varandra. Himlen ovanför dem är så blå som en himmel kan bli och helt molnfri. Det är Micòl som börjar tala. Hon försöker få berättaren att klättra över muren, men han tvekar, känner rädsla.

”Allora vuoi, o non vuoi?”, incalzò Micòl.
”Ma… non so…”, cominciai a dire, acennando al muro. ”Mi sembra molto alto”.
”Perché non hai visto bene”, ribatté impaziente. ”Guarda là…, e là…, e là” e puntava il dito per farmi osservare. ”C’è una quantità di tacche, e perfino un chiodo, quassù in cima. L’ho piantato io”.
”Sì, gli appigli ci sarebbero, per esserci”, mormorai incerto, ”ma…”

Kanske är det här huset, där Micòl en gång bodde…

Jag minns inte hur den här scenen slutar, men egentligen vet jag ändå, för allt här handlar om det som aldrig blev av…

PS Här finns en av mina vandringar genom Ferrara, den i Bassanis fotspår.

Igår blev jag av en märklig och glädjande tillfällighet påmind om Cesare Pavese och hans romaner och dikter, om hans piemontesiska landskap som en gång också var mitt eller i alla fall befann sig inom räckhåll från mitt mer alpina Piemonte. Paveses romaner ”La bella estate” och ”Paesi tuoi” var det första jag läste på italienska av en italiensk författare (absurt nog började jag med Sartre och Nietzsche i italiensk översättning, en tämligen underlig läsning, där jag åtminstone till en början snarare tittade på orden än förstod dem) och det första jag verkligen tog till mig. Jag minns också en sång av Francesco de Gregori (en av sjuttiotalets och även senare decenniers mest uppburna italienska cantautori), där Pavese spelade en roll. Här är ett litet utsnitt ur texten:

Cesare perduto nella pioggia
sta aspettando da sei ore
il suo amore ballerina
e rimane lì
a bagnarsi ancora un po’
e il tram di mezzanotte se ne va

Mina tankar gick sedan som av sig själva vidare till Natalia Ginzburgs lilla porträtt av honom, ”Ritratto d’un amico” i ”Le piccole virtù”. Så här skrev jag en gång om det och här är ett litet utdrag:

Vi ser Pavese släntra fram där längs gatorna i sin mörka rock med uppfälld krage och med hatten långt ner i pannan och kring halsen har han ”den där fula ljusa halsduken”. Sedan ser vi honom fylla sida efter sida i ett litet häfte med sina dikter, och i dem skildrar han staden i dimman, floden och kullarna.

Och i länken som avslutar den här meningen finns ännu en text jag skrev om Pavese för några vintrar sedan, egentligen en småsak men den slutar med den berömda dikten Verrà la morte e avrà i tuoi occhi.

Jag slår upp dikten ”Anche tu sei collina” i diktsamlingen ”La terra e la morte”:

Anche tu sei collina
e sentiero di sassi
e gioco nei canneti,
e conosci la vigna
che di notte tace.
Tu non dici parole.

C’è una terra che tace
e non è terra tua.
C’è un silenzio che dura
sulle piante e sui colli.
Ci son acque e campagne.
Sei un chiuso silenzio
che non cede, sei labbra
e occhi bui. Sei la vigna.

È una terra che attende
e non dice parola.
Sono passati giorni
sotto cieli ardenti.
Tu hai giocato alle nubi.
È una terra cattiva –
la tua fronte lo sa.
Anche questo è la vigna.

Ritroverai le nubi
e il canneto, e le voci
come un’ombra di luna.
Ritroverai parole
oltre la vita breve
e notturna dei giochi,
oltre l’infanzia accesa.
Sarà dolce tacere.
Sei la terra e la vigna.
Un acceso silenzio
brucerà la campagna
come i falò la sera.

Utan att vilja något särskilt med det, skissar jag på en provöversättning av den första lilla strofen:

Också du är kulle
och stenig stig
och lek i vassarna
och du känner vingården
som tiger om natten.
Du säger inga ord.

När jag igår läste Kate Larsons understreckare i SvD om Simone Weil sattes tankarna i rörelse i mitt huvud. Eftersom mitt vetande om Simone Weil är mycket begränsat, har jag ingenting eget att jämföra Larsons text med, så jag får inskränka mig till att ta emot den som den är och förhålla mig till den, som om den vore ”sanna ord om Simone Weil” (tills jag eventuellt vidgar min horisont). Här följer nu några ställen i den larsonska texten som jag stannade upp vid.

Den första meningen som grep mig var den här och den grep mig, för att jag ser ett stort hopp lysa i den, men ett hopp som man själv måste vinna sig:

Ingen, tänker hon, kan uteslutas från sanningens rike om hon begär sanningen tillräckligt mycket och vänder sin fulla uppmärksamhet mot den.

Några rader ner fortsätter tankegången i nästan samma riktning, fast bara nästan samma (för i meningen ovan hade nog ändå viljan en framskjuten plats):

Det är uppmärksamhet, snarare än vilja, som bereder tillträde till sanningens rike. Det rör sig om en hållning som påminner om det österländska tänkandets förkärlek för väntan och kontemplation; en aktiv icke-handling i moralisk och andlig bemärkelse.

Jag fascineras av uttrycket ”aktiv icke-handling”. Jag tänker mig att det handlar om att bereda ett tomrum i det egna inre för att kunna ta emot något värdefullt inom sig i stället för att jaga det utanför sig.

Jag läser vidare:

Den brittiske filosofen Peter Winch har hyllat Weils intellektuella ärlighet; hur det enskilda fallet alltid förmådde henne att kritiskt ifrågasätta egna och överordnade begrepp.

I detta finner jag något djupt sympatiskt. När det gäller det levande ska vår strävan vara sådan att ingen enskild offras för att det system han/hon/den ingår i ska få fullkomnas.

I texten finns ett intressant avsnitt om vänskapen:

Dock är Weils utsagor om vänskap och kärlek inte helt lättsmälta. Simone Weil skriver att vänskapen är ett mirakel eftersom den tillåter oss att betrakta den människa som för oss är ”lika nödvändig som föda”, på ”ett visst avstånd”. Och att vänskapens tillgivenhet därför, på ett ovanligt sätt, också påminner om ”fullständig likgiltighet”. Vänskap finns bara, skriver hon, ”där distansen finns och respekteras”.

Här har jag inte riktigt smält tankegången ännu, men jag är inte ovilligt inställd till den. Det är något meningsfullt med den där distansen. Och jag tror att den har med detta att vi inte står ut med att tänka oss något enda enskilt ögonblick i vårt liv – hur underbart det än är – uppförstorat till evighet, för då förvandlas det till ett inferno. Ett enda möjligt undantag är kärleken, men jag är inte säker på att sådan kärlek finns.

Jag stannar också inför ett avsnitt som talar om Weil och kärleken:

Vi älskar som kannibaler, skriver Weil, men istället för att se den älskade som föda för vår hunger bör vi älska hennes egen hunger. Det är knappast en rigid kroppsfientlig attityd som Weil här ger uttryck för. Vad hon uppmanar till är att åsidosätta det ensartade perspektivet och bereda plats för den andre i dess frihet. Hon talar om kärlek som ”en vinge”: kärleken lyfter oss ovan vårt förminskande perspektiv. Kärlek är frihet, medan egoism och egennytta egentligen inte finns, inte på riktigt, eftersom kärleken finns.

Kärleken som vinge och givande av frihet i stället för ägande? Ja. Egennyttan finns inte eftersom kärleken finns. Är det så? Eller betyder det att egennyttan inte finns där kärleken finns? Fast nog finns väl också den ofullkomliga jagande kärleken…

Hela artikeln finns här.

Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag” läser jag mycket långsamt i små portioner, kanske – med lite list – får jag den räcka genom hela februari.

Alldeles nyss läste jag något av det Tafdrup säger om sin debutbok. Jag plockar ut ett stycke:

”När det går hål på en ängel” tematiserar den smärtsamma övergången från ett oskuldstillstånd, en upplevelse av helhet till en vuxenerfarenhet som rymmer insikt om frånvaro och död. Polerna är här längtan efter trygghet och beskydd – och en vilja till överskridande, en strävan efter frihet, en kunskap om att tillvaron är ett enda långt försök att acceptera det villkor som säger att världen inte är fullkomlig, men att skönhet trots allt låter sig skapas som en glimtvis manifestation av enhet. Inte så få dikter har kretsat kring försöket att lära sig att bära lidandet i en splittrad värld, full av motsättningar, att inse att livskänsla och utplåning hänger samman. All existens kastas mellan dessa kontrasterande kategorier.

Den rad i den här korta texten som tog mig särskilt hårt har jag låtit bli det här inläggets rubrik.