Författare: Bodil Z

I det lilla avsnittet ”Människans starkaste muskel är tungan” i Olga Tokarczuks bok ”Löparna” presenteras en intressant aspekt beträffande det här med stora och små språk och vad dessa bär med sig för vinster och förluster för talarna:

Det existerar länder där invånarna talar engelska. Men de talar inte engelska som vi, som har ett eget språk gömt i handbagaget, i necessären, engelska använder vi oss däremot av endast när vi reser, i främmande länder och till främmande människor. Det är svårt att föreställa sig men engelska är faktiskt deras genuina tungomål! Ofta det enda. De har inget annat att ta till i stunder av rådvillhet.

Hur vilse måste de inte känna sig i världen, där varje instruktion,varje ord i de mest enfaldiga poplåtar, på restaurangmenyerna, i den mest triviala handelskorrespondens, vid hissknapparna är på deras eget privata språk. Var de än öppnar mun kan de bli förstådda av kreti och pleti, och om de antecknar något måste de kanske använda sig av något särskilt skiffer. Överallt har varenda människa obegränsat tillträde till dem, allt och alla.

Jag har hört att det redan pågår ett projekt för att sätta dem under beskydd, kanske rent av tillerkänna dem rätten till något eget litet språk, av de där utdöda, som ingen längre behöver, för att de ska kunna ha något för sig själva, något eget.

Tanken att språken är ett slags rum för hemligheter och intimiteter – ju mindre språk desto hemligare och intimare – känns lockande för mig. Och Tokarczuks ord får mig att gripas av medlidande med världsspråkets arma bärare: ”De har inget annat att ta till i stunder av rådvillhet.”

För en liten stund sedan i den grå gryningen, just tillbaka från hundpromenaden i snålblåst och lössnö, kom jag av en händelse (ja, verkligen!) att läsa en dikt av Joachim Ringelnatz, en dikt som genast beredde sig en plats i mitt sinne.

Ich habe dich so lieb

Ich habe dich so lieb!
Ich würde dir ohne Bedenken
eine Kachel aus meinem Ofen
schenken.

Ich habe dir nichts getan.
Nun ist mir traurig zu Mut.
An den Hängen der Eisenbahn
leuchtet der Ginster so gut.

Vorbei – verjährt –
doch nimmer vergessen.
Ich reise.
Alles, was lange währt,
ist leise.

Die Zeit entstellt
alle Lebewesen.
Ein Hund bellt.
Er kann nicht lesen.
Er kann nicht schreiben.
Wir können nicht bleiben.

Ich lache.
Die Löcher sind die Hauptsache
an einem Sieb.

Ich habe dich so lieb.

Jag ska nu inte ge mig in på att översätta den, men jag vill ändå plocka ut några särskilda pärlor ur den:

Jag skulle utan vidare skänka dig en kakelplatta ur min ugn, för jag håller dig så kär. Och ginsten lyser så vänligt från sluttningarna vid järnvägen. Jag reser. Allt som varar länge är lågmält. Hunden kan inte läsa, inte skriva och vi kan inte förbliva. I en sil är hålen huvudsaken. Jag håller dig så kär.

Det blev visst nästan allt, men det är nog helt riktigt, fast egentligen är det mesta kvar…

Härom dagen fick jag – i ett mail från Bologna – länkar till två artiklar av Maciej Zaremba som jag hade missat. De båda artiklarna handlar om hur svenskundervisningen för immigranter ofta ser ut här. Det rör sig om långa och välskrivna texter och trots de avgrunder som presenteras där är det tveklöst ett nöje att läsa dem – denna bitska humor! Men nu är det inte för nöjet jag sätter in de här länkarna utan för allvaret.

Svensk? Var god dröj!

Textudrag:

I decennier har staten registrerat vilket kakel som Svensson har i sommarstugan samt när han onanerade för första gången. Ingen aspekt av vårt leverne har befunnits för trivial för centralbokföring. Men att de flyktingar som Sverige tar emot har ett yrke, det har samtliga myndigheter råkat missa. Det är förstås ingen slump. Det är ett mönster. Att få syn på det är ett första steg till förståelsen av integrationshaveriet.

Illustration: Jesper Waldersten

Mät din snorre

Textutdrag:

Det är oändligt mycket svårare i Stockholm än i London att få ett jobb eller ens bli tagen på allvar om man misshandlar språket. Säger du ”Varfår anvenda sevora outlendska årt ner dät finz inhemskt adekfat våkaboulär dispånibäl?” kommer folk att börja tala långsamt, undvika svårare glosor och i övrigt behandla dig som sinnesslö. Och de kommer inte att vilja ha dig på sin arbetsplats. Enligt våra antirasister beror det på att svenskar är mer rasistiska än andra. Det är inte så säkert. Men de är avgjort mer musikaliska än andra.

PS Det har tillkommit ytterligare en artikel i serien: Vilse i mångfalden

Hemma hos Amra igen. Vi står vid spisen och Amra visar mig hur man kokar riktigt bosniskt kaffe. Hon häller rejält med kaffe i botten på den lilla smäckra kannan och ställer den på spisen. I en kastrull bredvid kokar vattnet. Amra häller hälften av vattnet – eller kanske lite mindre – över kaffet i kannan. Hon låter det koka upp, ja, verkligen ”upp”, högt upp i den smala delen av kannan. Hon drar av den från plattan och häller i resten av vattnet och så ställer hon kannan på plattan igen. Den här gången kokar det upp nästan direkt. Amra häller kaffet i små blå mockakoppar och så tar hon fram två sockerbitar. ”Doppa”, säger hon till mig och så doppar hon själv ner ett hörn av sockerbiten i kaffet och tar snabbt upp den igen och biter av det kaffebruna hörnet och så dricker hon en liten klunk kaffe ”genom” sockret. Jag gör likadant. Det doftar och allt känns väldigt kaffeaktigt. Till kaffet petar vi i oss små ”rubiner” av granatäpple. Vi skrattar lite och känner att det är en lycklig stund. Vi tittar lite på några gamla fotografier från Banja Luka och så börjar Amra berätta en historia, en av sina historier från Balkan:

Den kvällen var Emina redan försenad, när hon stannade till för att köpa rostade kastanjer, som såldes längs corson där ungdomarna brukade hålla till. 1991 gick mot sitt slut. Valkampanjerna var redan över. Kastanjeträdens stammar var täckta av affischer med olika kandidater: serber, kroater, muslimer. En ny teaterpjäs hade premiär: ”Maratonlöparna springer sitt sista varv.” Med raska steg skyndade hon sig vidare hemåt. Hon brydde sig inte om föreställningen. Hon brydde sig inte om oroligheterna som människorna pratade om bakom hennes rygg. Hon brydde sig inte om Kroatien som redan stod i lågor. Nej. Hon var sjutton år och i hennes tankar virvlade bara en sak: Den svarta västen som hon hade på sig måste hon snabbt hem med och vika ihop och lägga i sin brors garderob, innan han upptäckte att den var borta. Plötsligt gick det en skälvning genom henne ända ner i klackarna. Där stod hennes bror. Bara några meter ifrån henne. Blixtsnabbt vände hon sig om och stötte då ihop med en man i tjugoårsåldern. De rostade kastanjerna flög genom luften och blandades med hästkastanjerna på marken. Den unge mannen tittade på henne med sina azurblåa ögon medan han presenterade sig: ”Goran.”

Emina och Goran sågs igen. Kastanjerna knakade under fötterna på dem vid deras första kyss. Dagarna gick. De fortsatte att träffas. Så bultade en ny höst på dörren. Kastanjerna mognade i Bosnien också det året, men de såldes inte längre på gator och torg. I staden låg hästkastanjerna utspridda på marken. ”Maratonlöparna” spelades inte mer, teatrarna var stängda. Men Eminas och Gorans maraton fortsatte. Istället för doften av rostade kastanjer, följde nu dunkla silhuetter tätt efter dem. Runt omkring dem viskade muslimska och serbiska röster och drog åt var sitt håll. De försökte övertala Emina och Goran att sluta träffas. Tiderna hårdnade. Massmedia hjälpte till att driva gamla vänner och bekanta ifrån varandra. Människornas tankar förändrades. Sinnena förgiftades. Den ene efter den andre slutade hälsa på dem båda och låtsades att de aldrig varit bekanta med dem. Goran tvingades in i reserven. Jeans och tröja byttes mot uniform. På corson, som förr vimlade av ungdomar, gick nu skäggiga beväpnade män i svarta stövlar. Metallmärken blänkte på deras mössor. Främlingar vaktade staden mot inhemska. Kastanjeträdens stammar klistrades fulla med dödsrunor över dem som var delaktiga i kriget och över dem som bara råkat komma i vägen för kulorna.

Några månader senare nådde deras maratonlopp sitt slut. Skräcken flackade över deras ansikten, i rösterna och rörelserna, när Emina stod där i hallen med ett visum till Tyskland i handen. Hon vill inte lämna Banja Luka, staden som alltid varit hennes. Men som muslim var hon inte längre säker i sitt hus. Ännu mindre ute på gatan. Minnena sved i hennes inre när hon slöt sina mörkbruna ögon. Hon visste att snart skulle corson, den första kyssen, farfars grav bli till bleknande bilder. Goran ville följa med henne. Han ville kasta av sig uniformen, som han innerst inne föraktade. Han var beredd att offra allt han ägde, för att vara nära sin älskade. Men som ung serb i Banja Luka, utan falska dokument, var det nästan omöjligt att komma ut ur den slutna kokongen.

Kort därefter gav han sig ändå iväg med samma buss som Emina. Han höll hennes hand hårt medan skarpt ljus från bilar, som for i motsatt riktning, lyste på deras tårar. Han visste att han inte kunde följa henne mer än ett stycke på vägen. Gradiska var gränsen, som han inte fick passera för de serbiska gränsvakterna. Där i Gradiska såg han Emina för sista gången. Emina åkte vidare till andra sidan medan han måste tillbaka till Banja Luka. Kvar hos honom fanns bara ett kassettband, den svarta västen och ett spår av mörkrött läppstift på badrumsspegeln.

Månaderna gick. Telefonerna slutade ringa. Breven slutade skickas. Banden mellan dem förlorade sin styrka och minnena blev allt svårare att hålla kvar.

Jag har alldeles nyss fått romanen ”Löparna” av Olga Tokarczuk i min hand. Ännu är bara väldigt lite läst, men jag kan ändå inte låta bli att glänta lite på den här för er med några små citat och en bild. Just här i glipan handlar det om floder:

Det var ingen stor flod, det var bara Oder; å andra sidan var jag inte heller så stor då. Den hade sin plats i flodhierarkin, kunde jag sedermera konstatera i min atlas, andrarangens visserligen men i alla fall noterbar, som en lantbaronessa vid kungliga hovet i Amazonflodens rike.

Floden som bild har följt mig sedan jag i unga år läste Hermann Hesses ”Siddhartha”. Jag tänker ofta på färjkarlen Vasudeva, vars största gåva var att han visste att lyssna. Det var floden som hade lärt honom detta:

Das Zuhören hat mich der Fluß gelehrt, von ihm wirst auch du es lernen.

Men på det här stället hos Tokarczuk står floden främst för den dynamiska rörelsen:

Stående uppe på skyddsvallen, försjunken i strömmen, insåg jag – alla risker till trots – att det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila; att föränderlighet är ädlare än varaktighet; att det orörliga kommer att förfalla, degenerera och förvandlas till aska, medan det rörliga – rent av kommer att vara för evigt.

Vergleichende Uebersicht der bedeutendsten Stromlängen

PS Längre fram kommer jag att skriva om Tokarczuks bok ”på riktigt”. Originaltiteln är ”Bieguni”, översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och förlaget är Ariel Skrifter.