Amra berättar (2)

Hemma hos Amra igen. Vi står vid spisen och Amra visar mig hur man kokar riktigt bosniskt kaffe. Hon häller rejält med kaffe i botten på den lilla smäckra kannan och ställer den på spisen. I en kastrull bredvid kokar vattnet. Amra häller hälften av vattnet – eller kanske lite mindre – över kaffet i kannan. Hon låter det koka upp, ja, verkligen ”upp”, högt upp i den smala delen av kannan. Hon drar av den från plattan och häller i resten av vattnet och så ställer hon kannan på plattan igen. Den här gången kokar det upp nästan direkt. Amra häller kaffet i små blå mockakoppar och så tar hon fram två sockerbitar. ”Doppa”, säger hon till mig och så doppar hon själv ner ett hörn av sockerbiten i kaffet och tar snabbt upp den igen och biter av det kaffebruna hörnet och så dricker hon en liten klunk kaffe ”genom” sockret. Jag gör likadant. Det doftar och allt känns väldigt kaffeaktigt. Till kaffet petar vi i oss små ”rubiner” av granatäpple. Vi skrattar lite och känner att det är en lycklig stund. Vi tittar lite på några gamla fotografier från Banja Luka och så börjar Amra berätta en historia, en av sina historier från Balkan:

Den kvällen var Emina redan försenad, när hon stannade till för att köpa rostade kastanjer, som såldes längs corson där ungdomarna brukade hålla till. 1991 gick mot sitt slut. Valkampanjerna var redan över. Kastanjeträdens stammar var täckta av affischer med olika kandidater: serber, kroater, muslimer. En ny teaterpjäs hade premiär: ”Maratonlöparna springer sitt sista varv.” Med raska steg skyndade hon sig vidare hemåt. Hon brydde sig inte om föreställningen. Hon brydde sig inte om oroligheterna som människorna pratade om bakom hennes rygg. Hon brydde sig inte om Kroatien som redan stod i lågor. Nej. Hon var sjutton år och i hennes tankar virvlade bara en sak: Den svarta västen som hon hade på sig måste hon snabbt hem med och vika ihop och lägga i sin brors garderob, innan han upptäckte att den var borta. Plötsligt gick det en skälvning genom henne ända ner i klackarna. Där stod hennes bror. Bara några meter ifrån henne. Blixtsnabbt vände hon sig om och stötte då ihop med en man i tjugoårsåldern. De rostade kastanjerna flög genom luften och blandades med hästkastanjerna på marken. Den unge mannen tittade på henne med sina azurblåa ögon medan han presenterade sig: ”Goran.”

kastanjer 1

Emina och Goran sågs igen. Kastanjerna knakade under fötterna på dem vid deras första kyss. Dagarna gick. De fortsatte att träffas. Så bultade en ny höst på dörren. Kastanjerna mognade i Bosnien också det året, men de såldes inte längre på gator och torg. I staden låg hästkastanjerna utspridda på marken. ”Maratonlöparna” spelades inte mer, teatrarna var stängda. Men Eminas och Gorans maraton fortsatte. Istället för doften av rostade kastanjer, följde nu dunkla silhuetter tätt efter dem. Runt omkring dem viskade muslimska och serbiska röster och drog åt var sitt håll. De försökte övertala Emina och Goran att sluta träffas. Tiderna hårdnade. Massmedia hjälpte till att driva gamla vänner och bekanta ifrån varandra. Människornas tankar förändrades. Sinnena förgiftades. Den ene efter den andre slutade hälsa på dem båda och låtsades att de aldrig varit bekanta med dem. Goran tvingades in i reserven. Jeans och tröja byttes mot uniform. På corson, som förr vimlade av ungdomar, gick nu skäggiga beväpnade män i svarta stövlar. Metallmärken blänkte på deras mössor. Främlingar vaktade staden mot inhemska. Kastanjeträdens stammar klistrades fulla med dödsrunor över dem som var delaktiga i kriget och över dem som bara råkat komma i vägen för kulorna.

Några månader senare nådde deras maratonlopp sitt slut. Skräcken flackade över deras ansikten, i rösterna och rörelserna, när Emina stod där i hallen med ett visum till Tyskland i handen. Hon vill inte lämna Banja Luka, staden som alltid varit hennes. Men som muslim var hon inte längre säker i sitt hus. Ännu mindre ute på gatan. Minnena sved i hennes inre när hon slöt sina mörkbruna ögon. Hon visste att snart skulle corson, den första kyssen, farfars grav bli till bleknande bilder. Goran ville följa med henne. Han ville kasta av sig uniformen, som han innerst inne föraktade. Han var beredd att offra allt han ägde, för att vara nära sin älskade. Men som ung serb i Banja Luka, utan falska dokument, var det nästan omöjligt att komma ut ur den slutna kokongen.

Kort därefter gav han sig ändå iväg med samma buss som Emina. Han höll hennes hand hårt medan skarpt ljus från bilar, som for i motsatt riktning, lyste på deras tårar. Han visste att han inte kunde följa henne mer än ett stycke på vägen. Gradiska var gränsen, som han inte fick passera för de serbiska gränsvakterna. Där i Gradiska såg han Emina för sista gången. Emina åkte vidare till andra sidan medan han måste tillbaka till Banja Luka. Kvar hos honom fanns bara ett kassettband, den svarta västen och ett spår av mörkrött läppstift på badrumsspegeln.

Månaderna gick. Telefonerna slutade ringa. Breven slutade skickas. Banden mellan dem förlorade sin styrka och minnena blev allt svårare att hålla kvar.

kastanjer 2

4 tankar om “Amra berättar (2)

  1. Vackert och rörande.
    En bekant till mig har en liknande historia, han är inte ens från Balkan, men Europa verkar inte ett dugg bättre än Afrikas, Mellanösterns eller Asiens stam- och religionsridna konflikthärdar.
    I Europa anser vi oss vara lite längre komna i lösandets mysterier. Jag undrar och är misstänksam mot sådant tänkande.
    Någonting känns fel i alltsammans. Det skall gudarna veta.

  2. Nej, det finns nog ingen anledning att tro att vi här i Europa skulle vara längre komna än vad man är någon annanstans när det gäller övervinnande av fördomar, nationalism och rasism…

  3. Tack Bodil,
    Spontant tycker jag att det orättvist att jämföra Europa med ”de andra”, men då blir jag påmind om hela 1900-talets europeiska historia och, ja, då är det genast svårt att ”käbbla”.

  4. Jugoslavien – min ungdoms Förlovade Land! Ungdomligt oförstånd?
    Bevisligen så.

Kommentera