På Sofra med Gabi igen

Den här eftermiddagen firade Gabi, Miki och jag den nya lägenheten med ett besök på Sofra, vår bosniska restaurang i Borovje. Egentligen skulle vi ha setts där, men strax efter att Miki och jag kommit ut genom tunneln under Slavonska hörde vi Gabi ropa från en parkeringsplats.

Hon hade just sin söndagsskype med sina föräldrar i Érd och hade inte lyckats hitta någon bättre plats för den än där. Vi såg också hennes nya bil som vilket ni kan se talar både ungerska och kroatiska. Miki och jag satte oss på en bänk i grönskan och väntade.

Och så var det dags att gå ner mot džamija och Sofra strax där intill. Det här var andra gången efter vår julmiddag, då det ännu var coronatid. Gabi tog sin vanliga favoritsoppa begova čorba och eftersom jag inte kunde få någon japrak (inte säsong) så tog jag punjena paprika.

Vi åt – Miki också – och så kammade Gabi och jag igenom det som hänt sedan sist vi sågs, från världens elände (ryssarna I Ukraina) till våra egna små bekymmer och glädjeämnen. Och runt om oss var och är det sommar.

I Moskva firar man något

I Moskva firar man något med stora militärparader, ja, man har börjat redan idag eller möjligen ännu tidigare. Jag tittade nyss på en filmsnutt på tv och jag försökte se så mycket jag kunde av ansiktena och symbolerna och jag tog några bilder. (Ja, jag vet att min tv är skraltig, men än duger den.)

Jag såg att man använder sovjetflaggan med hammaren och skäran, man paraderar under fanor med Lenin på bild. Och jag är ganska säker på att där också finns Stalin-ansikten, fast jag lyckades inte urskilja något med säkerhet.

Genom luften ovanför staden flög stridsflygplan i olika formationer och på olika höjder.

Och på gatorna stod entusiastiska människor med stolta leenden och mobilerna riktade mot skyn.

Jag försöker nu sortera intrycken och tänker Sovjetunionen är kvar med röda fanor, hammaren och skäran, Lenin och kanske Stalin. Tunga krigsmaskiner rullar genom gatorna inför ett troende folk.

Och under tiden fortsätter våldtäkten på Ukraina, under tiden fortsätter tortyren i källarna (läste nyss om en ung man som fått alla tårna avdragna), under tiden fortsätter ryssarna att vinna segrar i form av barnamord. Så ser ryssarnas segerdagar ut. De vill ha många.

Min russofobi

Kanske borde jag säga något om vari min ”russofobi” består. Då och då tycker någon att jag har för lite förståelse för ryssarnas belägenhet eller sätt att vara. Jag får höra att ryssarna i århundraden varit förtryckta, manipulerade, vilseledda. Och jag svarar att ja, så är det eller så verkar det vara. Om det ger mig impulser att vara överseende med deras vedervärdiga handlingar i Ukraina eller deras stöd hemifrån för folkmord och ödeläggelse? Inte i någon högre grad. Vad skulle det innebära om jag visade förståelse för ryssarnas krigsförbrytelser eller stöd för krigsförbrytelser? Å ena sidan väl att jag anser att ryssar inte är helt tillräkneliga, att de inte är kapabla att ta ansvar för sina handlingar, att de är själsligen undermåliga. Å andra sidan skulle en sådan förståelse innebära att jag – i någon mån – väljer att ignorera deras offers lidande.

Kanske hoppar jag över något viktigt i det här resonemanget. Kanske är jag alltför dömande, kanske glömmer jag den ryska propagandans räckvidd och malande gnagande. Kanske ser jag förbi möjligheten att det är så att en del, kanske ganska många, ryssar som inte vågar säga vad de tycker, som bara låtsas att de stödjer landets brutala politik. (Men denna brist på mod lämnar spelrum för ondskan.)

Om man är russofob då känner man skräck eller avsky för det ryska, läser jag någonstans. Jag vet inte om jag kan känna igen mig i det, inte helt i alla fall. Jag är misstänksam, ja, men jag tror att det mest utmärkande för mitt förhållande till det ryska i allmänhet och det ryska som utspelar sig i Ukraina rör sig längs en linje som i ena änden utmärker sig för ren avsky när det handlar om direkta reaktioner på vad ryssarna gör i Ukraina, men tyngre väger detta att för mig är det Ukraina som står i centrum, ukrainarnas oförskyllda lidande. Ukraina kommer i första rummet, i andra rummet, i tredje rummet…I ett rum långt därefter kommer resten av världen (bortsett från de delar som vill Ukraina ont) och sedan ännu mycket längre bort finns en plats där jag möjligen kan vilja fundera på det här med ryssarnas förhållande till det ryska förtrycket. Jag kan egentligen inte alls intressera mig för det ryska så länge folkmord, lemlästning och ödeläggelse pågår i Ukraina för rysk hand. Om detta är russofobi, så är jag russofob.

Här.

Efter dryga tre veckor i ovisshetens tunnel… Fönstret står öppet så det är bara för Miki och mig att flyga in. Ibland är vi fåglar.

Anders Björnsson hävdar…

Ryssarnas folkmord i Ukraina fortsätter. Också här i den fria världen har vi nu rätt många som villigt arbetar för putin. Jag har gjort det till en av mina uppgifter att undersöka texter skrivna av den här sortens människor. En vän visade mig nyss på en text från ”Bevara alliansfriheten”, en text skriven av Anders Björnsson. Kanske känner någon av er igen namnet. Eller uppsynen.

Låt oss nu först läsa igenom hela texten, den är kort och okomplicerad:

Systemskifte på gång?
(3 maj, 2022)

Ett kuriöst argument mot en folkomröstning om en svensk Nato-ansökan är, att Ryssland skulle kunna intervenera och desinformera i kampanjen, oklart hur. Ständigt dessa ryssar! Andra intervenerar och desinformerar ju aldrig, inte sant? Annars har man trott, att den fria debatten och åsiktsbildningen, den kritiska journalistiken, den obestickliga ämbetsmannakulturen eller kort sagt: det personliga kuraget skulle utgöra ett värn mot sådana fasoner.

Men tydligen är den svenska demokratin, bergfast förankrad i det nationella medvetandet och i medborgarsamhällets praxis, som vi trodde, ändå så skröplig, att den inte är kapabel till självförsvar. Vi får tänka oss, att skribenter, byråkrater, förtroendevalda, tjänstemän, fackföreningsfolk med flera är så genuint korrupta eller genomkorkade, att de skulle vara beredda att gå främmande makt till handa i en vital politisk fråga. Det stämmer inte med empiri. Det stämmer inte heller med vår föreställning om att svenskar slåss för Sverige, inte för annat land.

En bred diskussion, omfattande hela vårt folk, människor av alla kön och etniciteter, religiositeter, politiska bekännelser, olika generationer, när det gäller nationens framtid, kan – enligt vår mening – endast förstärka och fördjupa känslan för fosterlandets väl. Här är varken romare eller grek, varken höger eller vänster. Här är du och jag. Här finns en gemenskap. Nu sätter statsmakten ned foten. Måste vi då inte också fråga oss, vilka andra ärenden, vilkas utgång påverkar vår dagliga och fortsatta existens, som måste undandras offentlighet och genomlysning?

Nato-frågan tenderar att leda till ett systemskifte av mycket obehaglig art. Så fort något viktigt är på tapeten, ska sekretess råda. Någon däremot?

OK, nu vet vi vad det står här. Dags att titta på några utsnitt. Jag vill börja med mening två och tre.

Ständigt dessa ryssar! Andra intervenerar och desinformerar ju aldrig, inte sant?

Vad? Björnsson tycker att det finns anledning att peka på andra än ryssarna efter veckor och månader av folkmord och förstörelse som går under namnet ”specialoperation”, efter lögnerna om Butja, Irpin, Mariupol, Mykolajiv, Borodjanka etc etc, efter lögnerna om koncentrationslägren, slakthusen, tortyrkamrarna dessutom dagen efter att Lavrov gjort sitt nesliga antisemitiska utfall mot Zelensky? Och inte tror jag han syftar på Nordkorea när han säger detta. Nej, det är säkert ett lugnt land på hans karta.

Jag tar den sista raden i det första stycket lite snabbt. Den lyder så här:

det personliga kuraget skulle utgöra ett värn mot sådana fasoner.

Och är kopplad till ”Annars hade man trott (att)”. Han kallar det alltså ”fasoner” att inte lita på Ryssland idag. Nej, vad ska man säga om detta? Inget, antagligen.

I andra stycket ägnar sig Björnsson åt uppräkningar av kategorier som ” skribenter, byråkrater, förtroendevalda, tjänstemän, fackföreningsfolk” för att sedan antyda att representanterna för dessa väl inte kan vara så korrupta eller ”genomkorkade” att de går ”främmande makt till handa i en vital politisk fråga”. Tja, möjligt. Tur i alla fall att han tycker att Ryssland är ”främmande makt”.

I direkt anslutning till detta kommer den här raden:

Det stämmer inte med empiri. Det stämmer inte heller med vår föreställning om att svenskar slåss för Sverige, inte för annat land.

Betyder detta att om Ryssland ändå – trots att vi inte bör vara misstänksamma mot Ryssland – skulle vilja påverka Sverige till att inte gå med i Nato, så låter vi oss inte påverkas eftersom vi har en ”föreställning om att svenskar slåss för Sverige, inte för annat land”? Men vad betyder det då? Att vi för att vi aldrig vill stödja någon annan inte kommer att lyda Ryssland när Ryssland säger att vi inte ska stödja någon annan?

I tredje stycket vill Björnsson ha en ” bred diskussion, omfattande hela vårt folk, människor av alla kön och etniciteter, religiositeter, politiska bekännelser, olika generationer”. Fick han med allt där? Vad är förresten ”religiositeter”? Men ormarna då eller flugorna? Jaså, inte människor? Sedan fortsätter han med att babbla lite och använder delvis felaktiga citat, men vem bryr sig?

Här är varken romare eller grek, varken höger eller vänster. Här är du och jag.

Påminner lite om den där sången: ”Här sitter du, här sitter jag och här sitter trallala.” Ja, det är nog trallala som sitter där och frågar sig ”vilka andra ärenden, vilkas utgång påverkar vår dagliga och fortsatta existens, som måste undandras offentlighet och genomlysning?”.

Nå, slutklämmen i det björnssonska alstret lyder så här:

Nato-frågan tenderar att leda till ett systemskifte av mycket obehaglig art. Så fort något viktigt är på tapeten, ska sekretess råda. Någon däremot?

”Tenderar” är ju ett lite försiktigt ord men ”systemskifte” låter väl allvarligt, särskilt med tillägget ”obehagligt. Från vilket system till vilket annat, vill jag veta. Andra meningen lyder: ” Så fort något viktigt är på tapeten, ska sekretess råda.” Är detta före skiftet eller efter? Det låter som före och i så fall vore det bra med ett skifte, kanske? Den avslutande retoriska frågan kan man läsa på rätt många sätt, så den verkar inte betyda något särskilt. Kanske trallala…