Författare: Bodil Z

Ett stycke nordväst om Ljubljana ligger den urgamla – ja, tillåt mig att vara så oprecis – staden Škofja Loka vid floden Sora och dennas dotter Selška Sora. Så mycket vatten flyter här, men vi går inte längs några flodarmar utan håller oss i stadens torra kärna mest i trakten av det övre torget. Ja, det här blir ingen regelrätt ”Stadtführung”, men det har nog ingen väntat sig. Jag vill egentligen bara låta er känna på den stämning som husen längs gatorna vi följer andas ut på oss.

En del av husen är lite oputsade men de verkar gedigna och bristerna är nog bara ett försumbart ytfenomen som också kan kallas patina.

Vi ser hur tunga husen är och hur säkra de är på sina platser. Här och ingen annanstans, tycks de mumla lite inåtvänt. Och ingen tvivlar. Och vi går – osynliga på bilden – uppför trappan förbi kyrkan som säkert sedan hundratals år har ett namn. Egentligen går vi inte uppför den trappan som man skulle kunna tro.

Och vi fortsätter uppför andra trappor och nu har vi Igor som ”Gastgeber des Bildes”. Fönstren i huset ovanför mimar en överväldigande öppenhet, men tittar man noga så ser man att det finns innerfönster också. De är stängda.

Så når vi det övre torget och där slår vi oss ner i kaféet under den jättelika linden och räknar i fantasin dess årsringar och säger 300 och 400 utan att veta något särskilt. Linden ger ett stort grönt rum och vi sitter inne i det ganska länge och vi känner att andra suttit där långt före oss. Vi sitter och anar det sedan länge förgångnas lindgröna försomrar.

Lite halvt oplanerat tog vi tåget till Ljubljana vid middagstid i lördags Christine, Miki och jag. Ja, det hade alltså funnits en vag plan ganska länge men den innehöll rätt många osäkra punkter nästan ända fram till avresan, men så föll alla fragmenten på plats och vägen låg klar framför oss. Och vi njöt av färden, särskilt Christine och jag, för det är en av de vackraste järnvägssträckorna som finns, särskilt längs Sava mellan Sevnica och Zidani most. Undantagsvis lät jag bli att fotografera – inte ens min speciella trädgrupp tog jag någon bild av – i stället tog Christine desto fler bilder. Någonstans mellan Zidani most och Trbovlje korsades solljuset av miljoner diamantliknande regndroppar. Vi öppnade fönstret och luktade på solregnet och grönskan. Och så for vi förbi den enorma skorstenen, den nästhögsta i Europa, har jag hört. På slutet av resan hade vi Sava på den andra sidan, för sådan är ju verkligheten. Vi tittade på de små husen med sina välskötta trädgårdar och på bergen i bakgrunden och här och där på toppen av en kulle lyste en liten kyrka vitt, allt enligt det där speciella slovenska signalementet, ni vet. När vi kom fram hade himlen tjocknat och mörknat och vi skyndade på stegen lite. Vid Prešerens staty skildes vi åt för där väntade författaren som Christine just nu översätter och honom skulle hon prata med. Miki och jag fortsatte genom stan och hem till Igor, där vi först tittade en stund på Giro d’Italia av skäl jag nu undanhåller er. Själv la jag mest energi på att komma på vilken del av det alpina Italien det var vi såg. Igor sa något om Valle d’Aosta, men utan att säga något tänkte jag på en resa förbi Bardonecchia för länge sedan. Jag mindes min oro från den gången, men sköt beslutsamt undan den. Ute strilade regnet någon timme eller mer. Sedan – ungefär samtidigt som regnet upphörde – dök Christine upp och vi gav oss ut på stan i den friska nytvättade luften. Det blev en rundvandring under Igors ledning för det är ju hans hemstad och han kan den utan och innan och Christine åker inte så ofta till Ljubljana och jag kan alltid lära mig något nytt, som jag glömmer eller gömmer eller förvandlar till något annat.

Vi pratade om annat än det vi såg också och vi var på gott humör och staden tog väl emot oss och vi gick i dess gränder och över dess broar och gladde oss förstulet över att inte alla hus hade perfekt puts. Så är det när tillräckligt många har det.

Floden var mycket grön bland det gröna. Och högt uppe på sin kulle vakade borgen över staden. Och träden lät sitt långa hår hänga tungt ner mot vattnet.

Jag minns inte riktigt hur vi gick men det blev några ellipser eller spiraler tills vi sett det mesta av det innersta. Hungern började göra sig påmint och vi styrde stegen mot den lilla biskopliga restaurangen Pri Škofu, där vi åt mycket gott.

Under helgen som nu är förbi gjorde vi en liten slovensk resa, Christine, Miki och jag. Vi bodde hos Igor och alldeles på slutet tog han oss till den lilla ålderdomligt vackra staden Škofja loka. Vi drack kaffe under en flerhundraåriga lind på det övre torget. Strax innan dess slank vi in genom en av Jakobskyrkans öppna portar och så strövade vi omkring där alla fyra en stund – tre människor och en hund – under de mörka valven bland allt det blänkande guldet.