Så var det dags för årets första bad i Bundek, min närmaste korvsjö. Ja, Bundek är en avknoppning av en Sava-meander, men det vet ni ju till leda. Ja, och varför ett så sent ”första bad”? Jag har väl inte hunnit och egentligen är det för varmt att ta sig dit nu, men imorse kom jag iväg ganska snart efter Mikis och min morgonrunda och vår sittning på Simpas terrass. Och nej, Miki följde inte med, för varmt, åtminstone för hemvägen. Han skulle ha lagt sig i viloställning ett oändligt antal gånger längs nasip och han är ganska tung att bära, så nej.
Jag tog spårvagnen – med byte vid Držićeva – till Most mladosti och gick sedan åt motsatta hållet mot det man går åt när man ska till Hrelić. Solen stod redan högt, det hade inte gått att stoppa den, men lite grann fläktade det på den vita vägen längs nasip.
Det var nästan folktomt, bara någon cyklist och en svettig löpare kom förbi, och jag fäste blicken på Medvednica i fjärran och lät benen ta mig dit jag skulle. När jag närmade mig sjön hörde jag ett sorl av ungdomliga röster. Det är visst något slags idrottsdag idag och jag såg många unga löpare i färgglada dräkter. De flesta höll sig klokt nog i skuggan under de höga träden, popplar och andra.
När jag kom fram till sjön stannade jag till för att ta den obligatoriska bilden med trädet, himlen och vattnet. Upprepningens stillsamma glädje. Ja, och sedan letade jag reda på min plats och ganska snart var jag i vattnet. En del säger att det inte är rent. Inte vet jag, men det beror kanske på vad man menar med rent. Det bor många fiskar i vattnet. Ibland hoppar de plötsligt rakt upp ur vattnet så att det stänker kraftigt, men de flesta jag träffade på strök sig intill benen som undervattniska kelgrisar varje gång jag klev i eller upp.
