Författare: Bodil Z

Den lilla staden Sevnica har jag nog åkt förbi minst femtio gånger på mina tågresor mellan Zagreb och Ljubljana genom åren, många gånger med Londi, några med Miki och några med människor jag känner. Sträckan mellan Krško och Zidani most är den vackraste delen av den här tågsträckan och någonstans i mitten ligger Sevnica. Då och då har jag tänkt att jag skulle vilja stiga av där och vandra omkring på den lilla stadens gator och kanske gå upp till den vita knubbiga borgen på kullen. Ju fler gånger jag tänkt den där tanken desto osannolikare har det verkat bli att jag någonsin skulle göra allvar av den. Ni vet nog hur det kan vara med planer som upprepas och liksom åldras och undan för undan förtunnas till allt vagare drömmar. Till slut verkar de ha sitt sanna hem i drömmen. Men så kröker vägen och snipp, snapp, snut så bestämde Eva och jag oss för att tillsammans med den krushårige åka dit och verkligen stiga av just där. Dagen började hög och strålande vacker och värmen steg alltmer. Vi kom fram strax efter middagstid och började med lunch i den nyare delen av staden och vi åt mycket gott. Sedan tog vi ut riktningen mot gamla stan och borgen. Solen låg på men vi travade tappert fram. Efter en varken kort eller lång stund var vi framme i den gamla delen av staden. Hettan hade stigit ännu några snäpp och vi letade skugga för Mikis tassar. Ovanför oss log borgen från sin höjd och ett kyrktorn pekade in i den blå himlen.

Vi började gå uppåt, men lite tveksamt. Och vi pratade om hur onödigt det är att nå mål, särskilt om de ligger högt upp. Miki fällde då och då in benen under sig och vilade strategiskt.

Ett tag gick vi ganska skuggigt och vi kände oss tillfälligt lite mer målmedvetna. Kanske kunde vi försöka.

Men så kom vi runt ett hörn som visade oss en brant och het sträcka nästan rakt uppåt och då insåg vi att det var bättre att gå nedåt igen. Så det gjorde vi tills vi nådde en liten bar där vi satt länge och drack vatten och äppelsaft. Tvärs över gatan såg vi en öppning i muren med lockande grönska bakom. Vi bestämde oss för att gå dit och när vi korsat gatan såg vi att man kunde ta sig ner till Sava den vägen, så vi gick vidare neråt neråt. Till sist nådde vi flodkanten och Miki klängde ner och drack lite av det gröna vattnet.

Vi människor lät blickarna vandra längs floden och de gröna kullarna runt omkring. Och solens strålar blev så småningom lite mildare.

Dagarna driver fram som en ullig fårakock på himlapällen. Det är svårt att se vem som är vem av dem, men jag letar mig ändå tillbaka till söndagen – som jag gång på gång tror var en lördag – den dagen då vi gjorde en ganska vidlyftig resa i trakterna här med Vesna. Vårt första mål var den lilla staden Jastrebarsko med sin enda långa gata. Jag har läst att det föds ovanligt många barn där eller kanske snarare att ovanligt många barn växer upp där och att barnfamiljer trivs i staden. Vi drack kaffe vid den långa gatan och besökte sedan det vackra, tungt vilande, sakta vittrande Erdődy-slottet, men det har jag redan visat er bilder av. Efter det for vi vidare mot nästa slott, det i Ozalj. I Ozalj hade jag varit förr, kanske både två och tre gånger och jag vet att Londi alltid var med och jag minns ett besök vid konstnären Slava Raškajs grav.

Slottet var sig inte helt likt sedan sist för restaureringsarbetet som då nätt och jämt påbörjats hade nu nått ganska långt och väggarna var på många ställen vackert putsade och liksom släthyade. Men mycket återstår att göra och när vi gick över bron såg vi att tornet med porten ännu var både skrovligt och fnasigt.

Miki fick gå fri lite då och då för han verkade mer intresserad av att hålla ihop oss än av att smita iväg.

Långt under oss och slottet krökte sig Kupa gröntjock och landskapet runt om var bulligt och grönt i andra och luftigare nyanser.

Tornen har röda vackert och lustigt formade hattar och väggarna är välmålat vita med roströda bårder.

Den underbara lilla sagoträdgården i askens skugga påminde mig om en tidigare resa dit. Då satt Londi och jag under askens vida grenverk i en annan sommar.