Dagarna driver fram som en ullig fårakock på himlapällen. Det är svårt att se vem som är vem av dem, men jag letar mig ändå tillbaka till söndagen – som jag gång på gång tror var en lördag – den dagen då vi gjorde en ganska vidlyftig resa i trakterna här med Vesna. Vårt första mål var den lilla staden Jastrebarsko med sin enda långa gata. Jag har läst att det föds ovanligt många barn där eller kanske snarare att ovanligt många barn växer upp där och att barnfamiljer trivs i staden. Vi drack kaffe vid den långa gatan och besökte sedan det vackra, tungt vilande, sakta vittrande Erdődy-slottet, men det har jag redan visat er bilder av. Efter det for vi vidare mot nästa slott, det i Ozalj. I Ozalj hade jag varit förr, kanske både två och tre gånger och jag vet att Londi alltid var med och jag minns ett besök vid konstnären Slava Raškajs grav.
Slottet var sig inte helt likt sedan sist för restaureringsarbetet som då nätt och jämt påbörjats hade nu nått ganska långt och väggarna var på många ställen vackert putsade och liksom släthyade. Men mycket återstår att göra och när vi gick över bron såg vi att tornet med porten ännu var både skrovligt och fnasigt.
Miki fick gå fri lite då och då för han verkade mer intresserad av att hålla ihop oss än av att smita iväg.
Långt under oss och slottet krökte sig Kupa gröntjock och landskapet runt om var bulligt och grönt i andra och luftigare nyanser.
Tornen har röda vackert och lustigt formade hattar och väggarna är välmålat vita med roströda bårder.
Den underbara lilla sagoträdgården i askens skugga påminde mig om en tidigare resa dit. Då satt Londi och jag under askens vida grenverk i en annan sommar.
