Oldenburg in Holstein

Nu sitter vi i vår svit i Oldenburg i Holstein, Eva, Miki och jag. Vi har balkong, badrum i form av sällskapsrum och ett stort sovrum med vardagsrum. Och inte har det kostat oss mycket. Under kvällen har vi gått en stadsrundtur utmed torget och förbi det nätta vita rådhuset.

Sedan svängde vi uppför en krökt backe med tegelhus i olika former.

På höjden ovanför vandrade vi ett tag längs den uråldriga slaviska vallen, så vitt jag minns från sent 700-tal. Starigard.

Vi andades en ren luft av ko och hav och på återvägen stannade vi upp vid Sankt Johannis, en vacker tegelkyrka, efter vad vi sedan förstod den äldsta i Nordeuropa: ”die älteste Backsteinkirche Nordeuropas, die Oldenburger St. Johanniskirche”.

Nedanför kyrkan fann vi ett soldatkyrkogård från första världskriget. En stenbumling för en by.

Älvasjön

Nu kommer natten in, minnet från dagen är badet i Älvasjön, ja,vi andra badade mer på allvar än Miki, som nöjde sig med att blöta tassarna.

Varbergsvyer

De flesta av dagarna här har gått och jag vänder blicken bakåt och väljer några bilder från den här tiden i staden där så mycket betydelsefullt i mitt liv en gång utspelade sig. I bakgrunden läser eller läste jag E.T.A. Hoffmanns Rat Krespel och vet nu att Krespel inte är galen, utan att det som gör att man tror att han är det, är att han inte har något lock över huvudet som vi andra. Ja. Solen har skinit, regn har fallit, många kvällar har varit varma, men den här är kall. Och detta är bilderna jag alldeles nyss valde ut:

Här ser ni en vinkel av huset i Pilhagen där märkliga äventyr utspelade sig när jag var nio eller tio. Det var här Lissen bodde, han som drunknade när han skulle rädda sin vän. ”Han gav sitt liv för sin kamrat”, stod det i Hallands Nyheter dagen efter.

Och detta är Brännvinsparken som jag bara vill visa. Än doftar lindarna där, två månader efter dem i Zagreb.

En kväll under den varma tiden gick Miki och jag hem i det här ljuset längs Österlånggatan. Här har jag gått så många gånger.

Vallgraven eller ett hörn av den vill jag också visa. Lasse och jag pratade nyss om hur vi åkte skridskor här för så och så många decennier sedan och att vattnet nog måste vara sött. Bakom syns kallbadhuset.

Och här ser ni också kallbadhuset och bakom eller bortom det syns Europafärjan som snart inte längre kommer att befara dessa vatten – på grund av någon kommunal dumhet eller pengar eller båda i kombination.

En av dessa kvällar

Fram till denna dag har kvällarna varit ljumma eller varma och sista rundan på berget har sträckt sig genom skymningen utmed det vida nordiska himmelsfältet mellan ljus och mörker. Till en början var fårens ljusa pälsar tydliga, senare blev de en skiftning i hedens färger och dunkelstråk. Miki höll hela tiden kopplet spänt och jag höll tillbaka. I fjärran låg havet under himlens falnande rodnad.

Tjolöholm och hemvägen

Jag bläddrar bland bilderna från gårdagens utflykt och bestämmer mig för att visa några till. Efter vandringen längs halvön utanför Tjolöholms slott tyckte både Nilla och jag att det var dags för ett bad. Miki tyckte nog något annat men han fick följa med ändå. Vi gick genom den vackra slottsparken och ner mot havet.

Strax nedanför slottet finns en badstrand och vi slog oss ner i ena änden av den där det fanns några skuggande tallar som Miki genast kröp in under.

Sedan badade vi i omgångar och Miki badade tassar, ben och lite av undersidan. När vi torkat gick vi upp genom parken igen och förbi slottet, som är byggt i Tudorstil av en engelsman, vars namn jag glömt. (Jag tog en bild av ett lite otypiskt hörn.)

Vi var lite hungriga och jag började prata om våfflor och Nilla tyckte också att det kunde vara något. När vi hade kommit ungefär till Åsa såg vi en skylt vid vägen ”kaffe och våfflor”. Lite för sent såg vi den, så Nilla fick gör en stor manöver, men efter en stund satt vi där med våfflor och kaffe på gräsmattan alldeles innanför dynerna.

När vi hade ätit och druckit reste vi oss och gick vi upp på dynerna och tittade ut över havet.