Författare: Bodil Z

När något är igår så är det fredat från nuet, så här kommer några bilder från ett litet firande. Mörkret döljer det mesta eller gör det tydligare.

Ni som kommer hit ofta känner säkert igen paraplyerna, så inga fler ord om dem.

Toma och jag gick igenom hela drinkmenyn och hela IPA-raden tills vi kände att vi visste tillräckligt om allt och att vi liksom smakat på allt. Efter det kunde vi lugnt beställa varsin vanlig öl och dricka den på ett bra sätt.

Miki låg på sin mur och höll koll. Detta var ett bra firande.

Efter nattens långa ”vandring” längs en imaginär vinska cesta med Vesna och Vlatka sov Miki och jag in i förmiddagen, som var ljus och sommarvacker. Det märkte vi när vi kom ut. Lite snopet kanske om man tänker på att det är ganska lite kvar av sommaren. Men vi kom igen. På eftermiddagen tog vi spårvagnen upp till Mihaljevac. Där är luften högre och klarare.

När vi kom upp stod nummer 15, den lilla vagnen som går upp på berget, och väntade på oss, så vi skyndade på stegen lite och klättrade in. I Gračani klev vi av och gick sedan den lilla vägen hem till våra vänner där.

Och innan skuggorna blev för långa bestämde sedan Christine och jag oss för att gå en sväng mot skogen uppe på höjden med våra pojkar. Från flera av trädgårdarna hördes hundar skälla, men Miki gick rakt fram som om det inte angick honom och Leon märkte det och jag sa något om att de andra hundarna arbetar medan Miki är ledig.

Så tröttnade Leon på gåendet – han är inte tre ännu – och fick åka vagn på hemvägen. Och när vi kommit hem lekte vi länge i soffan.

Ibland tar det ganska lång tid för Miki och mig att komma ut på promenad. När jag tar fram hans ormica (sele), ser han ofta lite lurigt på mig och han verkar säga ”jag ska bara…”. Och så springer han ut i köket och dricker en slurk vatten och sedan kanske han kastar lite boll och sedan kan det hända att han springer ut i köket igen för att knapra i sig lite kvarblivet torrfoder. Någonstans vid den tredje saken brukar jag känna att jag nog också bara ska det eller det, så jag kanske dricker lite vatten, äter några vindruvor eller öppnar datorn en extra gång. Och när jag tar fram ormican igen kanske Miki måste kasta boll igen…

Det är ett slags kamp som pågår, kampen om vem som kan hitta på ”viktigast” sysslor, vem som kan bestämma mest över vem. Men det slutar ju alltid med att båda vinner och vi blir utsläppta på promenad.

Till slut kom Miki och jag då fram till Ljubljana och vi blev mottagna på stationen av Ervin och Erzsi och det var det som var målet för resan. Att mötas. Och så vidtog vår gemensamma vandring genom staden. Vi gick längs Ljubljanica och korsade ibland någon bro för att byta sida.

Vi var på väg ut mot Špica där vattnen möts och skiljs.

I vattenbrynet såg vi här och där ett runt pälsdjur. Jag gissade att det var en nutria, Erzsi gav den ett ungerskt namn, eller det var väl inte bara en, men vi såg bara en i taget. Och kanske har jag fel i min artbestämning. Miki visste i alla fall helt säkert vad det var och jag fick hålla hårt i kopplet.

Vårt stora mål var Botanički vrt, denna rika gröna värld. Vi läste på skyltar texter om Humboldt och vi tittade på träd och försökte gissa deras ”identitet”, Erzsi visste nog mest där.

Och så satte vi oss vid ett litet bord under träden vid tehuset och där ringlade samtalen sedan fram i timmar. Jag vill inte avslöja för mycket om innehållet men något vi stannade vid ett tag var det betydelsefulla i att gå sin egen väg, att om möjligt välja sin egen väg i varje stund, att aldrig följa någon ström eller strömning. Ervin och jag har nog pratat om detta förut, men aldrig har vi varit på samma plats då. Det här var det första mötet.

I kvällningen återvände vi in i stadens mitt…