Kafka: Das nächste Dorf

I somras, ja, för nu är det inte sommar längre, var Miki och jag i Prag två gånger på vår årliga Europaresa. På hemvägen, vägen söderut, träffade jag både min vän Peter och min son Rudolf i staden. En förmiddag gick Rudolf, Miki och jag över en av broarna och hamnade närmast oavsiktligt i Kafka-museet. Därinne köpte jag en bok, ”Ein Landarzt – kleine Erzählungen”. Egentligen hade jag redan de här berättelserna, men den här utgåvan är så vacker, så jag tänkte att jag också skulle vilja läsa dem mellan just de här pärmarna.

Och så har jag ju ett så speciellt förhållande till det lilla förlaget Vitalis. Förr om åren köpte jag varje sommar böcker från Vitalis i en liten bokhandel i den lilla staden Vrchlabí. Jag brukade åka ner dit med René och Londi någon dag under den tid då vi vandrade i Krkonoše/Riesengebirge. Vitalis är ett tyskspråkigt förlag med säte i Prag som ger ut klassiker från Centraleuropa. Kärnan i utgivningen befinner sig i skärningspunkten mellan tyskt, judiskt och tjeckiskt, så i hjärtat av Vitalis sitter Kafka. Böckerna är alla mycket vackra och de är så omsorgsfullt gjorda att de ter sig som främlingar i vår tid.

Boken har legat framme ändå sedan den kom hit till Kornatska och jag har ofta tittat på den och tänkt ”när jag har läst ut den och den och den boken, då…”. Nu är ”då”, fastän jag inte har läst ut alla de där. Jag har öppnat den och läst lite i Harald Salfellners efterord, tittat på de vackra bilderna och läst fyra av berättelserna. En är hisnande kort men lyckas ränna genom hela livet även om den börjar så här sävligt: ”Mein Großvater pflegte zu sagen:” Den där raden slukar nästan en tiondel av texten! Jag återger hela här:

Das nächste Dorf

Mein Großvater pflegte zu sagen: ”Das Leben ist erstaunlich kurz. Jetzt in der Erinnerung drängt es sich mir so zusammen, daß ich zum Beispiel kaum begreife, wie ein junger Mensch sich entschließen kann ins nächste Dorf zu reiten, ohne zu fürchten, daß – von unglücklichen Zufällen ganz abgesehen – schon die Zeit des gewöhnlichen, glücklich ablaufenden Lebens für einen solchen Ritt bei weitem nicht hinreicht.”

Nej, jag vill inte översätta texten. Den finns översatt. Den här berättelsen är så kort att alla som förstår svenska kan läsa den på tyska. Det är värt att ta varje ord i den i munnen och känna svindeln, skräcken, kanske euforin.

Nobelpriset i litteratur till Nora Ikstena

En och annan har börjat tala om årets Nobelpris i litteratur. Jag tittar lite på listorna som föreslås, några namn känner jag igen, någon har jag läst, men ingenstans i listorna finner jag min författare. Hon har skrivit den bästa boken jag läst av en nu levande och skrivande författare, kanske till och med den bästa boken av alla jag läst. Hon heter Nora Ikstena och två böcker av henne finns i svensk översättning från lettiskan, men översättaren är nu död, Juris Kronbergs är död. Vem ska axla hans mantel? Vem kan översätta från lettiska till svenska på ett sätt som skulle göra Ikstenas texter rättvisa? Men man kan förstås läsa henne på andra språk. Jag ser att det finns översättningar till engelska och italienska till exempel. Men vi behöver en översättare till svenska ändå. Vem är den översättaren?

För att ge en inblick i hur Nora Ikstena skriver visar jag här nedanför min recension av hennes bok ”Modersmjölken”, denna makalösa bok som står mild och stark mitt i all grymhet och ondska.

Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser. För kanske tolv år sedan läste hennes första roman, ”Livets fest”, och ”Modersmjölken” är hennes senaste. Jag vet inget om de mellanliggande romanerna men jag känner tydligt banden mellan dessa två. I bådas mitt finns en dotter och en mor och i båda är en bärande linje den starka svåra förbindelsen mellan dessa två och genom allt ljuder ett slags bakgrundssång om att vi inte ska döma varandra eftersom vi fått så olika bördor att bära eller att misslyckas med att bära. Och liv och död, födelse och död ligger tätt intill varandra. I ”Livets fest” läser vi: ”Det som är dött må leva, det som lever må dö.” Och i ”Modersmjölken” finns rader som: ”Liv är död och död är liv. Att födas är att dö, att dö är att födas.” Och människofostret finns avbildad som liten vit groende böna i båda romanerna. Och någonstans flyter i var och en av dem en flod vars vatten om sommaren är varmt som mjölk.

Runt de två huvudpersonerna i ”Modersmjölken” finns mormor, styvmorfar och Jesse – en kvinna som burit mycket olycka men ändå bär tröst till andra – och några till. Platserna är till största delen Riga och en by på den lettiska landsbygden och tiden sträcker sig från moderns födelse 1944 – fast då och då dyker det upp minnen från en tid när Lettland var ett eget land – till den dagen då Lettland på nytt blir fritt.

Två röster som byter av varandra talar genom hela boken: Vartannat kapitel är moderns, vartannat dotterns. Ingen av dem får något namn i boken. Modern vet tidigt att hon vill bli läkare: ”Det var min fars fysiska plågor som fick mig att vilja bli läkare.” Fadern gick under efter en lång vistelse i ett sovjetiskt arbetsläger. Modern växte upp mycket älskad av sin mor och sin styvfar, men något tar redan tidigt ifrån henne glädjen, kanske är det dubbellivet i diktaturen, kanske är det något i henne själv. När hennes dotter föds lämnar hon henne till mormodern för hon känner att hennes mjölk skulle vara bitter och till skada för barnet. Mormodern klarar den lillas liv och modern kommer sedan tillbaka, men hon kommer för alltid att vara en främling, en älskad främling, en främling som sörjer över sitt främlingskap. Hon arbetar hårt med sina studier och blir med tiden en mycket skicklig gynekolog, men hon relegeras från forskarutbildningen i Leningrad för att hon är för rakryggad och uppriktig. Dottern lever med sina morföräldrar som hon älskar högt och känner sig beskyddad av. Så småningom lär hon sig att tala på ett sätt i skolan och på ett sätt hemma. Hon plågas av det men livskraften i henne är stor och hon orkar. Modern förvisas efter fördrivningen från forskningsinstitutet i Leningrad till en by utanför Riga där hon snart blir mycket aktad och omtyckt av patienterna, däremot inte av chefen. Till dotterns sorg tar modern henne med sig till byn och flickan skiljs från morföräldrarna som hon nu bara kan hälsa på om helgerna.

Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.

Åren går och dottern måste så en höst lämna byn för att gå i skolan i stan. För henne är detta till både glädje och sorg, för modern är det bara till sorg, även om hon sedan några år får stöd av Jesse, en kvinna som ser ut som en man och som modern inte kunnat hjälpa med hormonterapi eftersom hon efter sina ”felsteg” är avskuren från sådana möjligheter. Men Jesse är henne för alltid tacksam för att hon velat försöka, så hon kommer varje dag för att ge henne praktisk hjälp och lite mod. Dottern flyttar hem till morföräldrarna igen och kommer bara på besök när hon har tid. Modern tappar taget om livet och förlorar arbetet och ligger bara i sin säng och röker och dricker kaffe och tar tabletter. Jesse hittar ett arbete åt henne och de binder tillsammans ståltrådsborstar att skrapa bort rost med. Det tjänar man mer på än att vara läkare. Ett tag går det att leva så här och då och då kommer dottern och de sitter i den vackra trädgården under äppelträden och det finns värme och kärlek mellan dem. Tiden sträcks ut lite grann och påminner om evigheten och det är ibland svårt att veta varför man skulle önska sig något annat. Åtminstone kan Jesse få det att verka så. Ingen dömer någon, bördorna bärs och man hjälps åt. En mild mänsklighet regerar varsamt.

I slutet av boken börjar det hända något i landet. Nya vindar blåser och en helt annan tid närmar sig, men alla får inte uppleva denna nya tid av befrielse.

Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.

Nora Ikstena
Modersmjölken, 2020
(Mātes piens, 2015)
Översättning: Juris Kronbergs
Förlag: Tranan

Lite språkhistorisk spekulation

En av de böcker jag läser just nu heter ”The Early Slavs – Eastern Europe from the Initial Settlement to the Kievan Rus” av Pavel M. Dolukhanov. Ja, titeln är kanske lite missvisande eftersom texten börjar med att beskriva förlopp som skedde för årmiljoner sedan då det ännu inte fanns några människor på jorden. Men jorden fanns och så småningom lade sig land och hav ungefär där de ligger nu. Nej, jag tänker inte återge bokens innehåll utan jag vill visa er vad det var som fick det att svindla för mig i förrgår. Det står visserligen att det handlar om något som är osäkert och inte bevisbart, men nog låter det ändå sannolikt? Grundtanken är att de uraliska språken (finsk-ugriska och samojediska) fanns i östra Europa långt före de indoeuropeiska och genom att undersöka gemensamma ord i en rad moderna uraliska språk i olika delar av Eurasien har man dragit slutsatser om hur människorna som talade dessa språk levde för kanske 7-8000 år sedan. De gemensamma orden man funnit härrör från områdena fiske, jakt, växter, föda, bostäder, föremål, ämnen och kallt klimat. Detta ordförråd får alltså bilda ramen för hur dessa folk levde i de områden som nu är Ryssland väster om Ural för länge sedan och hur de talade. Men läs själva, jag kanske förvränger texten i min iver…

Skuld

På en rad håll runt om i världen anklagar man nu Netanyahu och/eller Israel för de ytterligare sex mord på människor i gisslan som Hamas nyligen genomförde. Varför? Antisemitism. Och/eller: Man vet att det pågår demonstrationer i Israel mot regeringen och att desperata människor som får sina familjemedlemmar och vänner ihjälslagna av Hamas inte vet vart de ska vända sig i sin förtvivlan. Denna förtvivlan gömmer människor i världen sitt judehat bakom. Runt om i världen förordar man ”fredliga lösningar” genom överenskommelser med mordiska terrorister. Man talar om fångutväxlingar och glömmer medvetet (?) att Yahya Sinwars möjligheter att leda en mördarorganisation har sin rot i en sådan fångutväxling. ”Slaktaren från Khan Yunis” är på fri fot och har fria händer att mörda och att leda andra i mördandet.

Sommarens resa söderut – del tre

Innan sommaren falnar eller gör ett uppehåll vill jag avsluta min serie om sommarens stora resor. Här följer sista delen av hemresan:

Den 13 augusti nådde vi alltså České Budějovice. Vi kom dit tidigt på eftermiddagen och vi började med att äta på en terrass som var mycket het tills vi ställt om stolarna, så att vi kom i helskugga. Nedanför oss syntes ett vattendrag, kanske Malše som rinner in i Vltava någonstans i staden. Efteråt gick vi in i en park och satte oss under några träd och ett parasoll, för det var för varmt för att göra något med packning på ryggen och vårt rum kom vi inte in i förrän i slutet av eftermiddagen. Vi slöade någon timme i parken och drack något. Till sist blev det dags att ta rummet vid den lilla gatan Panská i besittning. Vi gick uppför en trappa bland vinrankor och rummet hade en god trälukt. Nå, vi blev av med ryggsäckarna och kunde röra oss obehindrat, så vi tog oss ut på en liten stadsvandring. Snart hade vi gått runt hela det stora huvudtorget, Náměstí Přemysla Otakara II., och glatt oss åt de vackra husen där. Jag kände igen mig, men inte med någon större precision.

Vi drack Budvar, som vi av en expert fått veta är ett kärringöl, men det är ju stadens eget öl, så vad ska man göra? Fast lustigt nog serveras det inte alls överallt där. Vi gick ut vid alla de stora torgets hörn för jag letade efter en plats från förra gången. Till sist visade det sig att den platsen befann sig en bit ut på vår gata Panská. Så kan det vara när man inte har något lokalsinne.

Så småningom började det kvällas och hettan sjönk till värme, en mycket behaglig värme. Det var fullt med människor på gator och torg och vi hörde musik än här en där. Vi åt något tungt på Masné krámy. Jag har en hemlig föreställning om vad den andra delen av namnet betyder. Och så gick vi runt och satte oss på olika ställen, drack öl och vin, och tittade på folk. Särskilt länge satt vi på Kavárna u Žáby, där det hände något som jag nu har glömt.

Nöjda gick vi till sist till vårt natthärbärge bland vinrankorna och jag sa att detta skulle bli min nya resväg. Ja, varför ska jag jämnt åka över Wien och Brno? Rudolf tyckte det lät bra och Miki gick krullig bredvid.

Dagen därpå gav vi oss av lite halvtidigt för nu hade vi en längre dagsetapp framför oss. Första sträckan förde oss ut ur Tjeckien till Linz, där vi hade gott om tid att byta tåg. Världen var varm, solig och grön. Den andra etappen förde oss till en plats jag aldrig hört talas om: Selzthal. Det ligger mitt inne bland bergen där Österrike är som tjockast och lär vara en järnvägsknut. Där hade vi bara sex minuter till nästa tåg, men det gick bra. Dittills hade det varit ganska tomt på tågen, men nu på den sista sträckan märkte vi att vi närmade oss mer bebodda eller befarna trakter. Vi nådde Graz och fortsatte med samma tåg in i Slovenien, till Maribor, där ingen av oss hade varit, även om vi alla tre hade åkt förbi staden mer än en gång. I Maribor tog vi in på ett jättehärbärge, billigt men varmt och trångt. Jaja, där tänker jag inte bo igen. Kvällen var skön och vi slog långa lovar runt stan och längs Drava.

Nästa dag hade vi ända till eftermiddagen för Maribor så vi gick över till andra sidan floden igen och gick en bra bit i lövträdens skugga där. På huvudsidan gick vi sedan till det gamla vattentornet och till ”Stara trta” (den gamla vinstocken), som sägs vara den äldsta i världen. Kanske syns den på den sista bilden.

Sedan hade vi bara två timmar hem till Zagreb.